I was happy in the haze of a drunken hour but heaven knows I'm miserable now

 
Hej mina enda vänner

jag undrade hur jag på tonårigast sätt skulle ta tillvara på min sista tonårstid och Hanna sa "skriv ett blogginlägg"
och det gick ju snabbt att konstatera att det skulle bli ett vidrigt ett isåfall, men jag måste hålla mina händer sysselsatta med annat än att stoppa in en fjärde snus eller klippa tungan i små bitar och har ingen stolthet kvar att spara på.
Ja, vidrigt eftersom att det är något med födelsedagar som gör denna redan pensionerat bakgrundsbesatta person ännu mer benägen att ta tillfället i akt...: ladda upp och göra slut med den gamla åldern genom att vandra runt i rum och stämningar som inte finns eller har någon relevans längre - jag är verkligen en farbror som trivs där det är tryggt, i saker som redan hänt, i känslor som jag känt, där ingen kan rätta mej. Födelsedagar förresten, det kanske är lika mycket maj. Hägg och tårar och syrener och pollen i en obarmhärtig blandning med 0 utrymme för sans och hjärna
fortsätter skylla ifrån mej i evighet
födelsedagar, årstider, det är väl inte mitt fel att jag inte kan tänka klart

jo 


Det ligger inte ens i maj! Det börjar ju här, i kanske mars. När allting får nya sjuka kära färger och jag vill ligga med himlen och aldrig gå in och känner miljoner känslor men inga som går att använda till annat än att blänga på allt som glöder medan jag känner mej som aska


Sedan fortsätter den ju bara, hånfull och hopplös, långa vårparaden av sorgsna skymningar och känslor utan riktningar


Alla platser som var fina någon gång men är ensammare för varje vår som går

 
Och hus med lampor som lyser! Och det är fortfarande ljust när jag går hem klockan nio, häggen har inte slagit ut än, alla känslor skruvas upp och varje person jag ser vill jag fria till för allting är så overkligt fint and I still do feel so horribly lonely 


Och slutet-på-april-regn i luften och helt desperata blanka språngmarscher längs Årstaviken mellan körsbärsblommor och Skynda dej för Jesus skull att känna allting nu för i juni är det slut på alla känslor

 
Ja, sedan kommer ju ödesgrönskan som är nu och allting är ett stressigt timglas, bara syrenerna kvar, sedan hotar en mättad sommar och med den alldeles för mycket av allt! För ljust dygnet runt, för mycket färg på träden och för mycket tung ålder i mej som egentligen är 5 år
 
 
Men tiden tar ingen hänsyn till att jag är 5 år, den går ändå, som en ångvält, utan att fråga hur det går och hur man mår, jag fyller 20 imorgon och har så extremt mycket ångest relaterad till det
- åtminstone vill jag tro det eftersom det är skönt att koncentrera allting till samma orsak, så att allting har orsak att lossna illa kvickt när det satans datumet är över. Som om. Jag har sagt det här så många gånger men jag är en repris på mej själv. Varje födelsedag samma vånda. Nytt år men samma gamla tröttsamma huvud och socialt störda sätt att släpa omkring på och dela nätter med. Bla bla bla.

Fast annorlunda i år eftersom att jag... jag vet inte hur jag ska säga det här töntiga vidskepliga, men känt på mej sedan jag var fyra år att jag kommer att dö när jag är 19. Berättat vitt och brett sedan jag var jätteliten (och i allmänhet obehagligt synsk) om att jag haft 19 som tydligt dödsmärke i huvudet. Det är svårt att förklara hur eller varför men jag har sett framför mej ett mörkt vatten, drunkning typ, och alla jag känner är så urbota trötta på att höra mej tala om detta och särskilt när jag fört det på tal under detta 19-årsår, KAN jag inte hålla min mun stängd, jag är ju uppenbarligen inte död så vad är det för ett tomt och barnsligt hot?
- men det är såklart inget hot, och det är inte som att jag trott att jag ska ta livet av mej,  bara att jag inte ska bli äldre än 19. Men det verkar jag väl bli, bara 8 timmar på mej att drunkna nu. 
Det tror jag inte att jag ska. Men jag... okej rakt ut: jag vill inte vara 20 och jag vill inte leva. Säg inte grattis.

I gamla födelsedagsinlägg har jag summerat gångna åldrar och år men det finns ingenting att säga. Jag vill inte heller känna så mycket ömhet och beundran för någon jag var 5 år sedan, ömhet och beundran och avund; hur mycket jag än tråkas ut av tonårsskam och tycker att man ska gilla sitt lilla jag etc. så önskar jag mej ändå ett gram skam. Men jag KAN ju inte skämmas eftersom varje ny ålder har smickrat mej mindre och mindre. Jag blir fulare, fegare, tråkigare och dummare och det är en insikt man kan krisa över som tillbakalutad 50-åring men inte nu, den här takten och den här nostalgiska bakåtsträvande läggningen är ett sånt vidrigt krokben. Jag skäms inte ens för någon diktsamling, inte för en enda krönika. Jag är inte äldre nu. Det finns ingenting klokare att jämföra med. Kolla, här var jag ju ganska munter. Och vad betyder det? Glada liberaler i kör: ATT DU KAN BLI GLAD IGEN

ja, det tvivlar jag egentligen inte på. Men jag kan, och kommer, också att bli jävligt sad igen. 
Och det handlar inte om glad eller ledsen, NY kan jag nämligen i alla fall inte bli och jag verkar felmonterad på ett sätt som 10 år inte lyckats laga, jag har fört krig mot föräldrar och lärare och 17 psykologer och läkare i olika rum, utvecklat en laserblick som skannar av varje möjlig föräldragestalt, slängt mej om halsen på alla som utstrålat tröst, ingenting fungerar. När man är ensam är det ju ändå med sej själv man måste vara och jag har nån allergi mot mej, alldeles för många och alldeles för påtagliga brister för att utveckla den rollen som borde vara "Björk". Störd socialt moraliskt känslomässigt och sexuellt, saknar tanke och tycke och smak, det går inte att låtsas att man är en människa när man egentligen bara är en sten 

 
Bygger bo i mitt hem och låter stenen vara sten. "Tryggt", kan inte röra mej, går inte upp ur sängen om jag inte har ett Väldigt Konkret skäl. Det vanligaste skälet är arbetsplikt men jag är ledig i maj och hur slutarbetad och hälsovådlig jag än var på jobbet på slutet så är jag redan efter en vecka förkrossad av att vara ledig eftersom jobbet är min enda identitet; att gå någonstans där dom inte förväntar sej att jag ska vara en person alls, ju mindre personlighet desto bättre för brukarna. Bara spela en roll. Låtsas vara trygg personal. Låta stenen vara sten. Gå hem och lägga sej. Upprepa.
Men jag är ledig och kan alltså inte komma på så många anledningar att gå upp. 

Möblerar om på sju olika sätt och det blir inte bra och det spelar ingen roll
ingenting spelar någon roll! Ingenting utom jag som är ett litet teaterstycke på två ben sedan födseln. Spela glad spela personal spela kompis. Och jag måste flytta ut senast 5:e augusti och inte ens det spelar någon roll. Likgiltigheten har ätit mej. Jag vill ju ändå inte bo i Stockholm / jag vet inte vad jag ska "göra i höst" / jag har inga mål och ingen blick som ser längre än in i min grottsjäl. Jag kan inte göra saker som kräver att jag vill någonting, t ex. söka bostad, skolor, kurser, kontakt med vänner. Jag kan gå till jobbet och sova i min säng och en gång i månaden skriva ett navelskådande upprepigt deppigt blogginlägg men där tar det slut, jag kan ju inte ens jobba längre,
- börjar gråta nu, plustecken för människohalten i mej, men ändå
det blev bara fel och trasigt och därav denna majledighet (meningslösa ligga-i-sängen-verksamhet)
 
 
Pratar med Blingela men hon kollar på mej med sina isögon och har tröttnat på att jag inte blir äldre, det finns inga råd att ge mej längre, men för all del, grattis till 20 fula dyra uselt tillbringade år på jorden

fuck it


väntar på den dan då jag förändras


 
 
Om jag hade nåt enda jävla ord på tungan men det är... jag har inte tid att tänka färdigt; stimulansskadan dragen till sin yttersta spets, ingenting blir färdigt längre, ingen-ting, internet rev min hjärna i bitar. Jag kan inte skilja på verklighet och overklighet, verkar tro att jag kan redigeras och raderas som ett blogginlägg, att det går att spola fram och tillbaka, det går inte, det vill jag inte inse, alltså måste jag stirra in i en skärm tills jag inte har nån känsla kvar i kroppen, jag vågar verkligen inte finnas

lilla Björk

Jag saknar att ha en plats! Och jag saknar mej och jag kommer ändå att radera det här eftersom jag inte står ut med mej själv i publicerad form och inte heller i talad eller över huvud taget synlig form, inte i någon form alls där jag ska representera mej, för jag har nämligen ingen som helst kontakt med mej, det är någon annan som har tagit min mun och tunga och mitt huvud och går runt och begår illdåd

jag tänker ingenting längre, inte på någonting annat än att jag är ful och hungrig. Klöser mej i ansiktet och konsumerar och nonchalerar, flackar med fula blicken och slutar tala till punkt, bara stammar, är ingens snälla vän, kan ingenting (ingenting!) (menar allvar, kan inte ens gå en traditionsenligt vårhög promenad längre utan att ha ögonen naglade i telefonen; för så fort jag känner minsta vind från mitt huvud får jag panik, det bor ett oförlöst odjur någonstans som jag måste springa ihjäl mej för att slippa känna, hinner inte kasta ett öga på fina skymningar, inte känna en känsla), missköter mitt jobb och min enda trygga punkt. Alla vet att det är omöjligt att bli omtyckt när man hatar sej så. Onda cirklar och onda tiden som tog med sej alla andra och lämnade mej i luften, helt oförmögen, jag fattar inte att det pågår nåt slags liv, fattar inte vad ansvar är, vad motivation är, vad himlen är, vad som är fint, vad som är viktigt. En likgiltig självhatande totalt talanglös idiot. Förlåt, lilla Björk, som ville någonting någon gång. Men jag vet ju inte hur jag ska ta mej ur (det här) och in (i mej)


på begravningstemat:

Äntligen.
Den här rynkiga gamla ömkanspölen till blogg har sett solljus för sista gången. Jag ville bara säga det. Att jag låser den nu, eller tja, inom en dag. Jag varken kan eller vill skriva längre - vilket väl alla inlägg dom senaste tre åren handlat om, och jag kommer ju inte framåt, och det är inte lika KLÄDSAMT att lägga sina deppigaste hörn till allmän beskådan när man är nästan 20 (... gode Gud hjälp mej) som när man är 11, som jag var i begynnelsen. Liten och förtvivlat oskyldig. Inga diktsamlingar eller krönikor än. Nånting steg mej åt huvudet sen. Spola tillbaka tiden snälla.


kolla vilken liten webcameraperson! Bloggens första bilder...!
 
Nåväl, godnatt bloggen. Du har varit ute så länge ändå. Och tack för alla världens finaste kommentarer, mejl, brev, kramar, vänskapar. Jordens lojalaste läsare, love you, vill bara inte fortsätta sjunka som en sten på denna skammens scen
puss & love
/Björk 

och om någon vill något så finns jag här: bmirjamsdotter@gmail.com. Särskild stjärna till Jörgen.

2013's begravning

♦ Vilka länder besökte du? vadå, som att det är självklart att besöka massa länder per år! Men okej, Danmark i olika öl- och Depecheärenden. Och Tyskland med Mickey.
 
♦ Är det något du saknat år 2013 som du vill ha år 2014? intressen, självrespekt, en plan, fler tårtor i fejset på alla äckel, ny regering men vet inte riktigt vilka som skulle sitta i den, eh. Vill att alllllllt ska va annorlunda

 Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2013? Lose yourself to dance, Asleep, Shark, Be somebody

 Blev du kär i år? haha jaja med idel olyckliga obesvarade slut
♦ Något du önskade dig och fick? ett jobb
♦ Något du önskade dig men inte fick? Kristian vid liv
♦ Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Anmärkningsvärt o-ledsen men 100 ggr likgiltigare. Död på insidan.
♦ Vad önskar du att du gjort mer? i allmänhet andra saker än att gå till jobbet / Gråtit ut. Har verkligen inte gråtit alls men istället blivit en bitter, snäsig och försurad insjö av samlade sorger... hur gör man
♦ Vad önskar du att du gjort mindre? vänta måste bara...

dö av skam

t ex. haft så låg moral och självrespekt att jag hållit på med gifta göbas, grundat med 7 starka drinkar för att våga säga hej, öppnat munnen över huvud taget, kastat glasflaskor omkring mej, varit bråkig och onödigt svår 
♦ Hur tillbringade du julen? med några fåglar på jobbet. 
Vad gjorde du på din födelsedag 2014? representerade Filur på en konferens om ungdomsarbetslöshet tillsammans med Abdy. Fick fin present av Nikki som jag va kär i. Åt tapas med mamma. Kände mej ändå ensam och gammal som graven

 
Vad fick dig att må bra? jobbet i sina finaste stunder! Fy fan vad fint att få gå omvägar hem från jobbet med nykär kolsyra överallt, helt hög av prat och komplimanger och love 
- sekretessen är ju rimlig men hindrar mej att förklara nåt, men det har varit helt grundläggande fint att ha en plats att gå till, att vara väntad på, att bli kramad varje dag av universums godaste varmhjärtadaste personer. Och att ha typ kollegor... gulliga vuxna
och att äta pannkakor på taket innan jobbet!


och att äga våren med Mickey! Vi hade en period när vi var i magisk fas och bara behövde titta på varann för att bli galna av spring i bena å inspiration. Har aldrig varit med om det förut med nån! Annars har det känts som att alla mina (fina) kompisar varit på andra planeter hela året, och hon flyttade ju till Göteborg

och alla sms från Andy, oavsett handling, men skulle kunna ge ut en bok med bara glödiga Depechesms

och alla kvälls- och natt- och gryningsbad i somras. Den här morgonen va nog min lyckligaste på hela året

Grammis va också kul! Men lite vemodigt för jag tänkte då i februari att året säkert skulle fortsätta så - vara kul och utspela sej under kristallkronor och guld; kännas som ett dimmigt undantag, det blev ju verkligen inte så eftersom jag strax därefter började jobba, fick lite distans och tappade allt intresse för money success fame glamour... "sunt" kanske men PISSTRÅKIGT
 
Vad gjorde dig stolt? jobbet... trots allt präktigt skönt med den där distansen. Och att upptäcka nåt som jag e helt okej bra på... trots ingen utbildning eller erfarenhet. Att jag stannade alla månader fastän det var skitläskigt och jag har en lång tradition av flykt och frånvaro (okej att jag inte hade så mycket till val... men är - i brist på vettigare bedrifter - stolt över att ha försörjt mej, sparat pengar till senare hyror och varit Vuxen åtminstone på jobbet... desto mer teenage freak så fort jag kommit hem men men)

Tycker det är konstigt att vara stolt över andra på samma sätt som det är konstigt att skämmas över andra, men är i alla fall lite stolt över att få va hans storasyster, att han ringer mej och ber om råd:


Vad fick dig att må dåligt? att umgås med denna otrevliga människa hela dagarna 
och andra vanliga saker som politisk skymning i världen och män 

Vem saknade du? jag kommer sakna Cornelia i hela mitt liv för hon va mitt hem. Men vi har ju setts visserligen... jaja allt har sin tid
♦ Vilken kändis var du mest sugen på?  "kändis", "sugen", hahaha okej blodis:
♦ De bästa nya människorna? alla fina på mitt jobb. Sant. Önskar jag kunde bifoga nåt gulligt bevis men...
♦ Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut? var med i nån märklig dansshow på Debaser Medis scen i underkläder, försörjde mej, såg Depeche (!) + tusen roliga och oroliga dumheter
 Den maträtt du åt oftast 2013? I scream you scream we all scream for ice cream
 
♦ Vad var din största karriärsmässiga framgång? äh jag har ju lärt mej ett yrke! Och fått fortsätta som flitig vikarie på nyöppnat ställe, det är väl ändå ett fint förtroende att få som outbildat oerfaret litet skräp
♦ Och din största framgång privat? men gud vilka höga krav? Bara bakgångar där tyvärr
♦ Vad spenderade du mest pengar på? eh hyra verkligen. Som alla vuxna väl. Men sjuka summor om man ska räkna. Äh, har ändå känt mej fett rik eftersom jag haft en inkomst halva året, kunnat köpa mat och gin och Depechebiljetter och åka till Berlin? Fattar inte hur folk som INTE jobbar också verkar ha råd med det dock... okej alla jag känner har ju inte 5000-kronorshyror men
 
♦ Favorit-tvserie? kan inte koncentrera mej
♦ Bästa boken du läste i år? kan inte koncentrera mej
♦ Årets bästa film? men nej jag har inte ägnat mej åt NÅGON sorts "kultur"... tittat på tusen Beckfilmer på jobbet. 

♦ Högsta önskan just nu? känsel. 

himlen hänger stjärnsvart

 
Åh dessa två bröder! Är dom finaste jag vet i evighet amen.
Dom hissar mej högt i luften och kittlas och promenerar under månen och välkomst-spelar Depeche och boxas i magen och pussar på kinden och lyssnar och stöttar i alla hemska ärenden och kallar mej för Bömp och Drulen och slår in ginflaskor och pysslar ihop perfekta blandband

 
äkta julevälsignelse!
Annars verkar min (fantastiska) lilla familj gå in hårt för att ta död på mej i år. Present från min mormor:
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
Så skönt när familjen blir äldre och kommer till sans med allting... eller bara ger vika för sina inre galningar
nåväl
jag lämnade dom med varann i Sundsvall, hoppas det blir en kul jul där. Här blir det nog bara tisdag. Nu ska jag promenera vid tysta vattnet.
Skål! /Björk

ALL I WANT FOR CHRISTMAS



Julen asså... den är definitivt på min utelista. Jag ger upp nu. Inget Mileypynt i världen gör mej glad. Från att ha varit ett crazy kanelpudrat blinkande amerikanskt kristet monster sedan födseln till att... nä blä fy fan. Obehaglig norm. Obehagligt allting. Hur gott det än är med saffran och hur fin Arne Domnerus Karl-Bertilslingan är är - den kan inte överrösta den sjuka masspsykosen. Jag är lite extra avslagen i år eftersom jag ändå jobbar jour på julafton - visserligen frivilligt på en fin & ny gruppbostad - men troligen kommer ingen boende vara hemma under dagen, tämligen ensamt, och jag hinner inte va med på mitt utlovade volontäruppdrag först ens en gång. Bara sitta och va telefonvakt och äta lite torr havregrynsgröt. Men för all del... skjut julen. 
Men ÖNSKA är ju kul, som att drömma, eller planera, eller tänka, och behöver ju inte precis handla om konsumtion, det här är allt jag önskar mej, om inte för julen så för 2014:

• Bli fri från min eskalerande sociala morrande flyktstörning... som kanske började som ett skoj men som är helt ofrivillig nu och gör sej hörd i dom sämsta av situationer. Jag kan inte vara snäll längre (mot andra än dumma gubbar). Det är verkligen så fruktansvärt sorgligt och handikappande och sätter en tråkig prägel på hela livet. Konsekvenser när fina människor blir ledsna. Livrädd för snällhet och äkta möten. Vill inte ha det så mera
*gråtsmiley*

• Många motorcykelturer! Vind i hår & heart

• Mileytickets

• Gin och djungel
(ja jag gör fortfarande pedagogiska och orimliga papperslistor till min pappa eftersom han... uppskattar det)

 
• Martin Gore... be my whore
nej nej nej. Jag önskar mej inte honom på något annat sätt än att jag vill få uppleva det här en enda gång till:



• Diamantläppstiftshylsa

• Framtidsplan

• ... eller åtminstone ett enda intresse

• I brist på det: en liten bebis
(obs! medveten om att det är en mycket osund grund att skaffa barn på, oroa er inte, jag ska ta tag i den här lilla bebisen först)

vad önskar ni er?
god jul eller helg, kramar

and I haven't felt so alive in years!

Är i mitt älsklingstillstånd, alldeles mjuk av osömn. Lilla Depecheäventyret. Från vaken i söndagslakan, livrädd att försova mej, till tidigaste tåget med Greta, till Alexis och asfalten. Helt ovana ben, vid kömiljö, vid kravall, hjärtat ovant vid electriciteten. Men äntligen i mitt rätta element och hem. Så gammal har jag inte blivit i alla fall, tack Jesus. Kroppen har saknat. Inne på säkert 43:e vakna timmen nu men alldeles varm och hög, hjärnan i spinn. Det är ingen tråkvuxet påstådd verklighetsflykt (jo eventuellt flykt till verkligheten och riktiga känslor men aldrig ifrån)

Jaha ska jag säga nånting mer. Varför då? Jag tror att Depechefans tycker att det är lite osmakligt och att övriga är ointresserade, men den här bloggen dödsrosslar ju bara ändå, vem bryr sej, jag måste göra något med händerna för att hålla mej vaken och för att inte natten ska bli vattnig och blanda sig med nästa natt som jag strax ska jobba. Imorgon ska jag fortsätta till Göteborg, som ett freak, som det alltid blir, ingen måtta när känseln äntligen slagits på

Okej Malmös minuspunkter
- tråkig kö med hög medelålder i, såg max 5 ynglingar (30-) på hela kvällen och dom flesta var ju göbas... som till och med skrev över våra töntiga könummer. Hahaha vi var alltså först men dom tog en bläckpenna och gav oss helt enkelt nya sämre siffror utan att säga ett ljud. Tack vilken härlig gemenskap 
- extremt jävla dåligt insläpp. Vet nästan ingen vidrigare syssla än att stå längst fram i en kö med en flock av råmande hänsynslösa vilddjur bakom sej... nej... läskigaste jag vet och särskilt när arrangörerna är som arrangörer är jämt, insläppssämst och hjärtlösa och oförstående "ey lilla vännen, lunka långsamt, alla kommer in"-attityder
- eh setlisten. Andy sa att det kändes som att den var för killar och det är verkligen sant. Som ett jävla... stön. Killstön. Arenastön. Snusk och rock och tråkigt och förutsägbart. Plockade fram det sämsta ur publiken. Majoriteten verkar ju vara där bara för att få sej lite sex? Det är bara Daves fantasilösa juckande? Jag tyckte också att han va "fin" en gång i tiden tills... ja tills han juckade sönder min själ och sitt bands finaste låtar. Eller som kvinnan i Manchester som Alexis berättade om som hade på sej urringning "för Martins skull, så han ska se mej, han kommer tycka jag e sexig" och ingen reagerar för det är därför dom går på konserterna, alla tanter och göbas? För att ha en härlig dansstund med sitt sexiga favoritband
eh
ja
jag vet inte
jag känner ingen samhörighet med den medelålders stönande galna jävla Personal Jesus-publiken, det är inte samma band vi älskar, det är väldigt synd för jag älskar publikkramar och kökontakt, känner mej dessutom underlägsen i min tonårsroll - "det är ju du som inte fattat grejen höhö" säger alla Soothe my soul-fans i kör med galna Dave-gnistor i ögona och uppenbart stånd.
Jag har ju visst fattat grejen men en helt annan grej än rape culture-äckeltexter. Depeche är ju världens finaste VACKRASTE band när dom är det. Och så kommer det textrader och eh koreografi som får mej att undra vad jag gör där och känna mej obekväm och skamsen och det är så synd


men Martin Gore I love you forever and ever and ever and ever see u tomorrow ska ha urringning för din skull

;)

ha en härlig dag allesammans

är du lycklig nu

Sundsvall, dag 15. Nä jag vet inte, dom flyter ihop, ingenting händer här. Det var fasansfullt länge sedan nånting hände i mitt liv. Tillbringar tiden med huvudet djupt nere i gamla kartonger och förråd. Dricker lite vin på Olivias vind. Gråter i hamnen på natten. Sover halva dagarna. Hittar ingen anledning att åka härifrån och ingen anledning att stanna, allting i mitt liv står still. På paus! Smäll till mej. Alla är så jävla drivna att jag blir bländad. Var kommer det ifrån; motorer och tomtebloss och mål. Jag vill verkligen också vilja. Eller bara vara i nån färg istället för deppig som en dagbokssida från 93... men Björk då fanns ju inte ens du! Nä precis.
Men mamma gjorde, för hon fyller 41 idag. Älskling. Imponerande kämpat tills nu! Och det är dessutom fars dag, en härlig bonus för någon som är så besatt av sina föräldrar som jag... (så som det brukar bli när dom överger en i unga år! haha skoja...) (inte alls... även om det var osmakligt och en smula överdrivet)

Men dagen ger chans till fotofrosseri, säga vad man vill, fina stilförebilder var dom iallafall:










*













jaha, det var den söta sommaren.

I balansens namn, ett inlägg med saker som jag tycker om



♥ Åka bil i dimman och stirra på gråa havet
♥ Dricka Baileys och gå ut och rulla runt i löven sedan
♥ Fullmånen
 

♥ Fylla på min spotifymapp som heter "hälsningar" och bara består av fina presentlistor som jag fått
♥ Prata med någon tills jag går i spinn och kinderna är helt överhettat röda av äventyrslögner


 
♥ Tänka på proseccoflaskor på gamla berg från i maj

♥ flytta in hos Olivia, världens roligaste teaterqueen
- bonus: hela Olivias familj, Thea Marve Gaston Aron mamman farmorn och djuren, en lyxig och söt samling psychon som jag fått tillbringa den här sorgsna hösten med
 
 
♥ Köpa åtta lime för åtta kronor
♥ Guldsnus i ena fickan och julmust i den andra
♥ Blanda drinkar på Stikket efter stängning...
♥ ... och vingla längs Hornsgatan till Bio Rio för att se denna film. Som jag längtat efter sen typ 2009. Asså Jacob Frössén! Han är GUD; iallafall kan han allting; filma måla spela. Och gör det så sympatiskt lågmält och känns helt hemlig och snäll, fattar inte varför han inte har tusen miljoner fans...
(fast jo, jag fattar varför han tappar en viss publik genom att hålla sej inom samma tjatiga män-som-sitter-i-soffor-och-är-uppfyllda-av-sej-själva-och-sina-sår-tema (förra filmen var ju om Olle), får svindel av att tänka på hur mycket tid och talang han ägnat åt det... men eftersom jag tyvärr e världens största kill-försvarare och älskar att titta på vackra ledsna män som gräver gravar i sej själva så passar det ju mej) - hursomhelst så kom jag orättvist av mej nu, den förtjänar inte att reduceras till en Mansdokumentär om Mansmusiker, skitfin, se den när den tv-sänds, det borde vara jättesnart
 


♥ Dirty Girls 
♥ och Elvakaffe!
♥ och alla tjejer i hela världen



♥ apropå tjejer: min farmor... mellan andra talanger är hon en fantastisk skräddare och ställföreträdande kemtvätt, jag lämnar in några rödvinsspillda sorgliga trasor till klänningar och får tillbaka välstrukna drömmar, hon behandlar varje söm som om den hade själ, syr in innerfickor, bakar pajer och lagar millimetersmå omöjliga hål samtidigt. 75-åring och queen
♥ Smida tatueringsplaner, lyfta hantlar
♥ Att Peter Birro ska göra en 90-tal-i-Göteborg-serie, att den ska heta Viva Hate
♥ När någon reser sej under avskedsmiddagen på jobbet och ber att få sjunga en sång för mej och sen sjunger 'O Helga natt' och lämnar mej med hjärtat i tio tusen bitar mellan tårtorna och tända ljusen



♥ Mamma. Som är lojal som jävla jesus oavsett om det handlar om att ringa runt till landets alla tatueringsstudios för att försöka få dom att tatuera mej fast jag bara är femton eller att stötta mej i skolavhoppning eller fria till nån omöjlig kille. Hon säger ja till allt. Min favoritperson på jorden
♥ ... att jag är i Sundsvall - oh Sundets vall, mittens pärla, denna fula fabrikskantade lilla industristad mellan bergen! Som inte har någonting mer att erbjuda än sina berg och skogar och några släktingar att hälsa på, ingen tid att passa, ingen fest att gå på, ingen arbetsplikt, inga ögon som ser en någonstans, just ingen-ting alls, tämligen långtråkigt och oändligt skönt, åker aldrig tillbaka till Stockholm igen tror jag
♥ Leave in silence-introt från Edgars rum flera gånger om dagen; jag har gjort ett Depecheblandband till honom som han lyssnar på typ jämt... favoritljud, favoritpyssel, favorittillvaro

(förutom det här och det här och det här och det här... men skonar detta muntra mia törnblom-inlägg från smutsen)


kram som fan

haven't had a dream in a long time / see, the life I've had can a good man bad

Dålig stämning på jobbet, dålig stämning i huvudet, dålig stämning i smsinkorgen och i blodet och varje relation. Det är en dålig period. Pyntad med problem varnar varje horoskop och jag ser till att lyda med råge, eftersom jag har en störning som gör att allting ska göras med råge. Det som är dåligt kan ju lika gärna passa på att bli fulare. Jag slutar mitt jobb på lördag så det är väl lika bra att bränna några broar, göra mej ökänd och freaka ur sista veckan, så blir det mindre sorgligt att behöva sluta sedan, en lättnad för alla inblandade
försöker i förskott förvandla arbetslösheten till en varm famn jämfört med föregående skamfestival
(förnuftig röst: men den skamfestivalen är ju inte nödvändig, jag ska till exempel jobba kvar som timvikarie, kan jag ha det i huvudet och spara lite värdighet snälla, nähä)
snyggt ordnat
snygg logik
applicerar den på allting. Att bräcka gårdagens misär med något nytt och ännu pinsammare, smärtsammare, är min (ofrivilliga) favorithobby. Ingen ska någonsin lyckas skada mej, jag ska minsann hinna först, sätta dit mej själv, vara min värsta fiende, kasta mina brister i folks fejs innan dom råkar komma på mej, anfall är bästa försvar

Minst sagt ett störigt snöbollsstadie, samlar på olyckor och rullar mej mot stupet
− det är inte det att jag inte är lyhörd eller fattar vad som lämpar sej, jag ser hur alla i rummet stelnar och håller andan, men det är som att det bara triggar mej, fastän jag vet att jag fortfarande har några ord på tungan och kan avstyra katastrofen är det som om det inte är jag som bestämmer, jag kan inte hålla mej från att prata färdigt och se hur alla bleknar och suckar och det blir alldeles knäpptyst 
− fastän du inte vill?
− precis. Hänglås på den här tungan tack.

Springer ut i regniga skogen och lyssnar på Cure men det är ju ingen bot, bara fler lager ångestsnö på bollen. Godnatt från en ledsen liten clown.
 

vykort

 
Hej
alltså tidiga Kärrtorpsmorgnar som är fulla av frost och dimma och sol på samma gång
eller rosa Berlinhimmel klockan 07:00 bredvid Clara
eller stjärnig kväll i ett hus på en ö i Göteborg, med trädgård och altan och skrivmaskinskällare, vindruvor i växthuset, palmer och mjuka mattor och vin

Var i Göteborg igen i helgen, för andra gången den här flängiga flyktmånaden, och det var andra gången som jag köpte en sista minuten-biljett hem i förskott - eftersom att jag inte står ut med att vara framme eller kvar, jag vill inte TILL ett ställe, jag vill bara vara på väg, i svävande mellanrum, flygplan bussar båtar och tåg är mina älsklingsplatser, jag vill inte kunna bli nådd av någon, bara saknad och längtad efter
- men Björk man saknar ingen som man aldrig hinner lära känna! (och till den repliken: man gör slut med mej om man lär känna mej, för det FINNS ingen person i mej att känna) (fuck) 
Åker runt som en idiot så fort jag får två lediga dagar i rad, men det är en dum och dyr ångestbotarmetod som inte fyller sitt syfte så länge det är detta huvud jag vill ifrån... ssch, stäng klyschkäften
 
 
Den här bloggen upprepar sej onekligen, varje mening formulerad förut, men jag verkar inte bli nån annan med tiden, synd. Har till och med samma gamla soundtrack till ångesten, ingen ny musik i mitt liv på hundra år, är det någon som vill ge mej en ny vind? Ni vet väl vad jag tycker om, mycket darkness och inte så många gitarrer... gärna girls och gärna producerat senare än '99, för omväxlings skull

xoxo

Allt är tyst och du får gärna glömma / Månen lyser och vill att du ska drömma


En studie i ångestens olika färger och former:
Dag 1: Kristian dör. Sista veckorna har jag känt och tänkt så intensivt på, varje timme har det stört mej att veta att han ligger och dör någonstans - eftersom jag vet att han inte ville vara så sjuk, att det han bävade mest inför inte var döden utan dom sista döende maktlösa veckorna. Vad jag försöker säga är att jag helt fåfängt och frånvänt hade väntat mej någon sorts lättnad... men jag hade verkligen inte lyckats föreställa mej detta, att han skulle tystna! Jag trodde att han skulle fortsätta skriva från något nytt ställe, jag hade väntat mej ett intyg, ett vykort, inte att det skulle bli tyst
nu då
hallå
säg nånting
springer vilse i panik på Skogskyrkogården, lägger mej och flämtar i en rosig glänta där solen lyser mellan träden, den första höstdagen glittrar och fäller löv, sommaren försvann med Kristian, allting är så fruktansvärt vackert och fult.
Dag 2: Fuck it / Dränk det. Gin till middag, vin i vattentakt, ölhävartävling mot mej själv. Samtidigt gör Kite en spelning som säkert är bra, men jag ser dom inte riktigt för jag har fullt upp med mitt vin och min fula insida, att stirra i en gråtig toalettspegel och så småningom tappa nycklarna till all anständighet... (fast samtidigt en liten kram till mej själv, hand på min axel; jag måste sluta sträva efter absolut anständighet som i munnen låst och knäpptyst. Dömd till evig olycka om jag ska fortsätta sörja i dagar varje gång jag råkat öppna munnen)
Dag 3: VANSINNE!!!!!!!!! ut i skogen för att åka motorcykel, skrika högt och inte riskera mer offentlig misär
Dag 4: förlägen frukost, åh förlåt för igår, det var inte meningen, näää jag behöver ingen att prata med, ursäkta mina överdrivna tonårsgester... Åker motvilligt tillbaka till stan, går till nåt ställe med ungdomar, som är glada, som kan dansa. Ingenting gör mej så ledsen som såna ställen. Känner mej som en ständig sabotör av stämningen, som att ångesten ångar i ett kolsvart moln runt mej, BJUD TILL och SNÄLLA LE DÅ och "ey girl du som e så pretty, varför e du så arg"... nä nu, stäng din jävla fula mansmun innan jag skjuter dej i huvudet
- säger jag inte, säger ingenting alls. Förutom "ja" när Greta frågar om vi ska gå hem.
Dag 5: sover förbi, utövar lilla döden hela dagen. Och natten för den delen. Drömlös 24-timmarshimmel.
Dag 6: jobbplikten säger hej, jag är okoncentrerad och lättretlig och spiller och glömmer och gömmer mej i telefonen för ofta, men mycket tacksam att ha några som vill att jag brer mackor och hjälper att duscha och lutar sina huvuden, klappar mej på kinden, gillar mej i alla sorters mjukisbyxor och stämningar.

Det handlar ju inte så mycket om Kristian, inte för mej, så nära var vi inte. Det är så fruktansvärt sorgligt för Kristians familj, hans magiska föräldrar och syskon, för dom barn han aldrig fick bli pappa till, ja och för typ världen, men såklart inte extra sorgligt för mej. Ska inte göra något sånt stort sorgeanspråk... ska istället spara sista hårda kramen och ögonen och trösten i dom. Och blunda. Och snälla fortsätta finnas eftersom jag kan? aaaaheooooo sån jävla skuld och ansvar; alla dagar att förvalta, alla osmakliga hängningsskämt att sluta haspla ur sej, varför ska jag få finnas när det finns människor som Kristian, som är så jävla sugna och fina på att finnas... det ÖVERGÅR MITT LILLA FÖRSTÅND
men sssch nu
sov gott nu
kramas hårt nu


20/9

Det kommer en dag när jag börjar råma och skrika på tunnelbanan och måste packa minisynthen och två dosor snus och åka till landet - kasta mej in i baksätet och rulla runt där tills vi är framme och jag får en hel lada att utöva galenskap i, "du kanske ska spela skithög musik, som överröstar dej", och någon som tänder en brasa och tusen ljusslingor och spelar Mandrills-vinylen på högsta volym, klappar mej på pannan, placerar katten i knäet, häller upp vin, öppnar ladudörren mot ljusrosa solnedgång och låter mej skrika över ängarna


tack, men nu då, jag har tappat nåt, sans och spärrar och snällhet, jag vågar aldrig åka tillbaka till stan igen innan jag tystat den här lilla mördaren som bor i mej

Om

Min profilbild

Björk

sometimes there's so much beauty in the world I feel like I can't take it, like my heart's going to cave in / hemligare meddelanden till: bmirjamsdotter@gmail.com

RSS 2.0