bästa fredagsnöjet:
hejhej.
Idag är det fredag. Jag hade en flygbiljett till estocolmo och min kära pappa och hans kära Bente och deras kära nya stora hus som förresten inte alls ligger i huvudstaden utan utanför Norrtälje. nå. Besöket är inställt och jag stannar hemma i Sundsvall. Som ju också är en stad med puls i... fastän bedrövligt låg..
Ni kanske lever i villfarelsen att fredag betyder.... något flaxigt. En liten konsert. En spexig fest. Maskerad eller ÅTMINSTONE typ... bio hallå. Men nix! Jag ska stanna hemma i min soffa och råder er att följa mitt exempel,
ty fredag betyder ju Ramp! = Världens bästa lilla program. 19:30 i tvåan. Seså. Bänka er.
Jag praoade där två dagar av min femdagarsprao. var skitjobbigt. För Nisse är kanske världens sötaste programledare och att försöka koncentrera sej när han går runt och lever i samma rum är ingen dans direkt. Ikväll är Lo Kauppi gäst och avsnittet är en liten succéhalvtimme, förvägsvet jag, eftersom jag satt bakom kulisserna och spanade den veckan. Aja. Om ni redan nu känner er hejdlöst jättesugna på detta Relationsprogram för ungdomar så kan ni speja på gamla program på UR play. fantastiskt!
/Björk.
Klassresan
Tropiska sinnessjuksvärmen, bryggsolandet, Smultronläskedryck. Hajglober och magisk magisk kvällssol. Melonfrukostar, havet, förtjust tandkrämstömning i någons hytt. Finlandsfärjedisco, finlandsfärjekaraoke, finlandsfärjemat... Knogpussar och anständig markus vs. oanständig markus. Akvarium, Scandic, Mumin. Obligatorisk kyrka efter kyrka efter kyrka. och lite berg&dalbanor ovanpå det.
Ja, var på klassresa i maj. KUL är ett saftigt ord men. lite kanske. Iallafall i en solig backspegel medan november omringar.
Allt är skit och jag ska gå och dränka mina sorger i glögg. /Björk.
men vad vill ni läsa då
Så sant! Men det finns andra som är duktiga. Moa till exempel. Och jag är på benen igen imorgon.
Hej! /Björk.
Raka vägen från en fin kväll
ingen spricker av att ta i, man spricker bara av att låta bli
Och såhär skrev jag igår:
Ikväll har jag beskådat Emil Jensen på ett kulturmagasin nära mig.
Beskådat, och hänförts, och blivit kär(are).
Och lyssnat noga.
Och tillochmed känt på... mmm... han är en bra kramare! Inkl. händer, mjuk rygghälsning, lagom lång kvarhållning. (<-- lögn. han kunde gärna aldrig släppt taget).
Men vilken föreställning. Fullkomligt himla mästerlig från första numret till sista. Varje sekund, varje melodi, replik, min. Ren och skär; högsta språkgradens, njutning. Hjärtat med hela vägen. jag låter överraskad nu, det är jag ju inte. Men det var den bästa emilgången jag varit med om.
Jag går upp igen
det trodde jag aldrig.
det tror man aldrig, att man kan.
Nära till offentlig tår (/störtflodsgråt) i det. Fastän jag är så ogråtigt lagd.
Hade tilldelats det ärofyllda uppdraget att studsa upp på scenen mellan rätt applåder och överräcka tackpresent från Teaterföreningen. Jag skötte inte jobbet med den äran, dessvärre, utan med krockiga händer och klädsamt röda kinder... min vana trogen. nå, fick min rampljuskram, fick viska min kära känsla och sen spaghettiramla av. Är trots den pinsamma petitessen så GLAD.
Kvällen var så mjuk i hela sig. Tio smultron av fem. Och så vackra ögon i vimlet sen. För att citera Emil: "Folk är ett underskattat folk".
Människor är mina bästa. Det skapas en sådan tyst och hemlig stämning, att enas i det gemensamma i att ha sett något Riktigt Jävla Skitbra. Man är omtumlad, lite rörd, nykär och delar det med 140 främlingar.
Går runt och ruvar på som en stor hemlighet. Kan inte bryta magin med att gasta och gapa. Bara försiktighets-le i samförstånd ur sin halsduk. Be om blyg kram av Emil. Kanske köpa skiva. Gå ut sedan i iskalla vintern men varm och välutrustad.
Fast jag gick inte ut. Jag dröjde mej kvar. Dels för att jag inte vågade gå fram förrän allra sist, dels för att det var så varmt, för att jag var lite kär, för att jag kände mej välkommen att fastna. Så jag fastnade. Mumlade blyga fraser ner i golvet. Sträckte fram knyckligt hemligt brev. Kände samstämmighet och spegel-log med skäggig man. Gick till sist och sa kanske "vi ses på onsdag" till emil, för han spelar i Ånge då. Ånge är inte i sundsvall men det finns väl buss- eller tågförbindelse, tänker jag i det tillstånd då hinder inte känns.
Men något man blir så glad av.
Ska man väl ägna sig åt.
Bara en gång till.
ps. och mitt hjärtligaste tack går raka vägen till caroline.
lättsmält
Fattiga riddare, vilket värdelöst påfund!
som ett oerhört tråkigt slags bakverk bara. Aldrig igen.
Mjöl&Socker&Fett. Ingen fantasi, inget minsta motstånd i den blötsmöriga konsistensen.
Ungefär lika lite motstånd som i Hamlets önskelista, vilken kan skådas ovan.
Jag vill bara gäspa.
Den är väl kanske söt, men fasansfullt beskedlig.
Min önskelista är ett överdrivet A3 med mycket guld i, som måste vikas ihop flera gånger om för att få plats nånstans. En stark motsats till denna trevliga konjakslista. Våra listor representerar oss väl. Vi är väldigt olika, vår gemensamma moder till trots. Han är väldigt polotröjesfrom; det ska vara Enfärgat och Enkelt. Kött och potatis. Rejält men gärna med finess. Jag, å min sida, är istället så vacklig, överdriven och sned jag bara kan, och det driver honom till vansinne. Utlöser många middagsbordsfejder i vårt hus.
fast just nu är jag bara trött. Godnatt!
Ett jätteroligt inlägg
Hoppas att hon ser det.
Denna lördag är... äh, så trött. Från början till slut. Leker med eminenta la photocabine.
Vad gör ni? Hur mår ni? Har ni snö? Eller regn, som jag? Sol, moln? En dröm? En önskning?
/Björk.
sammetspaus
Igår kom jag till Sundsvall efter praoig Stockholmsvecka. Om den hade en färg var den blå. Bara så sorgsen.
Men i måndags kväll träffade jag Julia. Och hon hade täta ögonfransar, vackraste ögonbrynen jag mött, skratt i hela ansiktet, räv(med ä, läs rätt)färgat hår, största sammetsfamnen och vi pratade med mycket stora gester. Drack milkshake och åt fudgekaka som förlorat sin fudge.
Och promenerade sen. Stockholm är så fint när det är mörkt, bara lampor lyser och vattnet glittrar och trängseln skingrats. Genom gamla stan. Och ännu längre. Någon ropade ITALIANO efter mej, och en annan trodde jag var från marocko. Inte bara det, utan FIN från marocko dessutom, så jag fick ett mål gratis mat. "Han ger aldrig gratis", viskade hans med-kock imponerat... är livsfarligt lättsmickrad&-lurad. Klockan var tio och Julia var ett viktigt sällskap för jag är det naivaste lilla bytet som finns att tillgå för hungriga mördare. Vilket han kanske inte var, men om han vore. Sen flydde vi utan att tacka. Himlen var mörk och vi promenerade lite till. Bara till nästa station. Och nästa, helst. Moster i nattlinne som till sist ringde med ängslig röst, och så en hård kram och adjö. Och löfte om att snart ses igen, men somliga geografiska hinder finns.
Och Julia är den vackraste jag vet:
Och vackra människor omger man sig ju gärna med. Synd att tåg till Småland är så dyra.
Känner mej tämligen o-inspirerad. Adjö.
önskelista
♣ en RIKTIG varm vänlig hård kram. inte en halvhjärtad ryggklappskram.
♣ en personlig assistent.
♣ Snö.
♣ mjuka mjuka skor.
♣ tid.
♣ disciplin. (- men det är svårt om man saknar:)
♣ en dröm.
Snöbild snodd från underbaraclara.
vad är det för mörka morgnar alla pratar om
medioker måndag nittonde oktober
Vaknade.
Tittade på klockan som skoningslöst talade om att jag hade Försovit mej. Vred mej åt andra hållet. Rätade ut tårna. Steg MOTVILLIGT upp och blickade ut över en mörkgrå 08:46-stad utanför mitt fönster.
Fiskade upp en tidning från hallmattan, läste om Peter Jöback, hällde fil i en tekopp, skakade ut frostiga hallon på filen, kanelade kanel på hallonen.
Åkte buss
det regnade mot rutan
och alla löven blev en lövgröt
och inte nånstans en tillstymmelse till snö
hoppade av vid Hållplats Sjukhuset. Gick till barn&ungdomsmottagningen, uppgav namn, psykolog, träfftid samt personnummer till en kvinna i en lucka. Väntade i väntrummet. Och det känns alltid lite spänt just på bup, inte som att gå till tandläkaren precis, för ibland sitter så otröstligt ledsna människor där, som utövar Familjekrig eller aldrig slutar gråta eller ligger apatiska.
Men just denna dag var det bara en till synes ganska glad lågstadiepojke och jag. Och jag blev raskt uppfångad och vandrade uppför trappor till ett rum där jag satt i en timme. Inte hundraprocent helhjärtat. Hittade plötsligt spännande trådar i kappan och enkronor i fickan att fästa uppmärksamheten vid. Kom inte närmre mej men det kanske han gjorde. Vid timmens ände gick jag trapporna igen, fast nerför. Till regnet och en hållplats utan buss i.
Det kom en gullig dam och gjorde mej sällskap, jag lyfte på väskan och beredde henne bänkplats, hela hon sken upp. Sen tittade hon på mej en stund och jag tittade på mina skor. Och hon sa till slut "Å vad du är fin! Du ser ut som en riktig docka, det gör du". Docka??? Varför sa hon inte rockstjärna?!
sen kom bussen, och vi åkte. Jag satt längst bak, målade på läppstift, bussen krängde och läppstiftet med den.
Pappa mötte mej på stan, han hade mellanlandat i Sundsvall och var lunchdejtsredo.
Så vi gick till tant anci & fröken sara. De har en ljuv tapet, hallon i vattnet och gudomlig tortellini:
Kaffe på maten.
Sedan hejdåkram. Lövgrötshemfärd.
Och så en evighetseftermiddag i pluggångestens tecken (och märk väl: pluggångestens... inte pluggandets).
förtvivlad paus att slita hår i
Kram /Björk.
TACK FÖR ATT NI ÄR
till mej: öppna fönstret, släcka lampan, önska sömn.
fjortonde oktober
Det är upp nu.
Inte som i Uppförsbacke utan som i motsats till ner. Som i mungipor i ett skrattande ansikte. Som i SIKTA MOT STJÄRNORNA. Inte blänga på gruset. Sån molnig lättnad! Mmmm. Nätterna är osoviga och morgnarna försovna men mitt i allt finns en trivsamhet. Och te.
Eftermiddagen spenderades med klassen på obligatoriskt biblioteksbesök.
Och efter detta hade jag och Olivia nästan växt in i väggarna. Det var så:
tyst, så mobilfritt, så mycket FÖRTÄRING FÖRBJUDEN,
- och jag älskar ju biblioteket innerst inne ju -, men inte denna tvåtimmarseftermiddag som bara hade Tvång stämplat i sin panna.
Vi var beigeledsna och bestämde oss för att trotsa varje Borde och istället:
- Åh, vad jag är sugen på att bara köpa något! Allt vad jag vill ha: släppa snåla spärrar, sluta spara, bara köpa något riktigt ordentligt FINT.
- Lysande idé, åh paljettbyxor...
- ... och extraordinära smycken! Små silverberlocker med fågelburar och skridskor...
- Ja! Och fint hårpynt, överdrivna storslagna fjäderglittrande små presenter till mitt tråkiga hösthår...
- Mmm! Och de skiraste av finaste av magiska underkläder!
Vi fyllde i varandras meningar och gick sedan armkrok på jakt efter överdrivna storslagna saker att få inslagna och pensla oss glada med. Någon stor jakt blev det väl inte, Sundsvalls utbud har en ände, så att säga. Men en balettig berlock åt Olivia, tidernas finaste trosor åt mej, morotskaka till middag och pecanpaj till efterrätt, en trotsig eftermiddag som slutade vid oroliga föräldrar och kolsvart himmel och minusgrader.
Små uppror är också uppror. Mitt fokus ligger däri. Och i tekoppen på kvällen. Den tallrik mozzarellasallad mamma sparat åt mej i köket. Himlen. Och frosten. En ny låt, honom, att snurra ett varv i kalejdoskopet innan sömnen. Som nu. Godnatt /Björk.
Andas är att knyckla ihop biljetten, fegvända hem från stationen med en korv i handen, säga "oj då"
andas är att välja,
att kyssa en främling i nacken, säga "hoppsan".
andas är att välja
plötsligheten i att åka en hållplats längre än brukligt,
se NySyner, MjukHångla med livet, säga "wow".
Att göra det man aldrig tidigare gjort
badas i stark färg, gråta helt högt på jobbet, skrika "faaaan!"
Och med vacklande steg kliva på den där bussen
den här gången be chauffören gastrampa er till ett land
där mjukheten inte längre behöver krypa in i bagageutrymmet,
där det enda ordet som finns kvar i lagböckerna,
är
"tjo!"
andas är att lägga sig ner över
skrivbordet och be chefen massera
ens innanlår.
andas är att klättra upp i ett träd och släppa taget,
bre ut sina nyckelben och försvinna.
sväva iväg helt utan
skam i kroppen, vråla
"blåbärsdag!"
Av Bob Hansson, vilt citerad av mej, men med varm värme och djup beundran. oduglig, men ändock: bildkälla.
fredagspussar
Fredagsvideon: för att fortsätta på den inslagna en-video-om-dan-vägen. Denna följer samma tema som gårdagens genom att vara en gammal favorit, från våren 08 tror jag. Men fortfarande fin.
Jag har börjat min fredag med den värdighet en fredag bör börjas med; drömtårtsfrukost tillsammans med Edgar, och nu ska jag fortsätta i samma kak-anda genom att åka till Olivia för att ordna oktobers piffigaste kakkalas.
