solrosland

En ny version av Björk börjar ta form, en som går hem i tid om kvällarna, stannar inne (på jobbet) på helgerna, klär sej i anständiga tröjor och manchesterbyxor, går med i A-kassan, betalar sin hyra med vita pengar, inte gör några crazy utspel alls

Å ena sidan gör hon det utan stor saknad, tänker att det andra ändå var ett låtsasliv; "har väl aldrig gillat att gå ut ändå", det är skönt att ha ett riktigt skäl att låta bli dyra entréavgifter/ ljummen öl/ shoreline klockan 02:50... men å andra sidan är detta ingen trivsel i sej heller! Jag kan verkligen gå upp för att tvätta och göra mina plikter för att det är nödvändigt och åtminstone inte gör ont, men det är ju heller inte TILLFREDSSTÄLLANDE - så långt tänker jag inte sträcka mej. Vad gör vuxna för att emellanåt vara lite glada? Och ungdomar för den delen. Och barn och husdjur. Är ni någonsin helhjärtat glada? När då, var då, hur då? 

 

å tredje sidan, till och med jag är väl visst glad ibland, jag är till exempel glad för blombuketten jag fick imorse, jag är glad när jag snusar och jag var glad i lördags när jag var ledig och åkte med Clara åkte till några gamla älsklingsklippor och solen lyste fast prognosen sagt att den inte skulle och hela Mälaren var en stor blank galen glitterspegel

Men ändå, det är någonting som ligger och pumpar upp sej, som snart kommer börja läcka i mej, jag vet inte var jag ska ta vägen, känner mej ihoptryckt, av mej själv säkert, men det spelar väl ingen roll. Jag vet inte hur jag ska veckla ut mej. Snart börjar jag spruta eld!!!! !!! Jag får panik av liljor i präktiga vaser och skådespel och skådespel och skådespel.
I lördags kväll var jag på en gullig fyrtioårsfest och det var fint för jag var verkligen yngst men det var inte en enda person som knystade ett ord om det, ingen som refererade till mej som Ung Tjej - men då passade jag på att göra det själv istället; smärtsam insikt att allting som jag tycker är fult hos andra (t ex. onödig åldersfixering) mest av allt finns hos mej själv. Suck! Sluta genast! Sluta synas! Bara en liten stund! Skona mej!

Hello cuties
ja ni är cutea men oroväckande tystlåtna! Som låter denna freakshow fortgå och bara tittar på utan att ingripa eller be mej tystna eller be mej fortsätta eller be mej ta ett glas juice. Nåväl, jag gissar mej fram. Jag tror att det är läge att lätta upp stämningen. Sedan sist har jag till exempel ärvt min mosters gamla iPhone... ja jag erkänner mej väl äntligen besegrad. Efter ett halvår av tjat tog jag motvilligt emot den lilla helvetesmanicken bara för att se den förvandlas till kär vän... suck. Här kommer alltså en rad fula mobilbilder som handlar om nåt annat än ångest, för variationens skull... lättsamma saker som jag gjort på sistone:

blekt rastlösa ögonbryn med Christian
lärt känna ett magiskt instrument

kris. jämt nån sorts kris. just nu i form av vanlig insikt om vilken äcklig människa jag är... gud, om jag någon gång bara kunde hålla min lilla vilda mun i schack; helst helt stängd.
I need you / I don't need you / and all of that jiving around, skjut mej, prata aldrig om ålder igen, prata aldrig med mej igen över huvud taget, för då kanske jag råkar svara och smutsa ner lite till

att man förväntas synas
och representera sej i alla rum
och stå upp på raka ben

det är inte rimligt och det går inte över. ny hud tack. 

shit jag har typ inte gråtit sedan 2011..... jag behöver verkligen gråta en flod och gå vidare

slappna av björk


NEJ!!!! jag kan verkligen inte 'slappna av'
sluta ge mej order hela tiden

Stirrar in en toalettspegel på Södra teatern med smetigt läppstift och svettig kind och bortgjord tyngd i bröstet och spända muskler som hållit sej hårt från att gråta. Jaha. Om jag får skriva om Olle Ljungström för tusende gången så kanske jag slutar med det sen. Alltså, verkligen slutar. För jag såg honom ikväll från första blyga raden - stackars alla nerver nedstoppade i en trång fåtölj, tusen lampor i ansiktet - och det var visserligen jättefint; välslipat och värdigt men med perfekt grad av skevt/snett/Olle-intimt, rara bandmedlemmar, och han var inte mindre tjusig än vanligt, eller "tjusig" - han är fortfarande den allra vackraste jag vet, och han verkade ganska glad, helt okej setlist. Kort sagt var det min tionde spelning och allting var som vanligt, möjligen mer skräddat och nyktert, det var i mej som nånting var annorlunda. Kände mej generad över att byta backstage-roll mot att betala 500 kronor för att vara i samma rum... att han är liksom Sveriges. Allas. Kändis. Och det är väl strålande välförtjänt och ett utbrett sundhetstecken, kan jag sluta gnälla, sluta vara så missunnsam och girig och elitistisk och beundrarsjuk... men det är jag faktiskt inte längre, inte den här gången, det är inte därför jag är sorgsen. Jag tycker att det är uppriktigt kul om han tjänar pengar eller bara har lite roligt, får sina blommor och kramar, applåder och kostymer.
Vad jag försöker säga är att jag har tappat min kontakt. Jag har, utan att ha sagt knappt någonting, känt honom som ett hem och haft som en speciell tråd till honom, med särskild magisk mottagning, enkelriktad såklart men viktig och verklig för femtonåriga Björk, och den är totalt bruten nu, och det var oväntat sorgligt att upptäcka det, ett hål i mej, var ska jag lägga all min kärlek, identitetskrisen står i vild blom

Nä, den här Ollekrisen kom ju inte ikväll; jag slogs av det för flera månader sedan, mer på det musikaliska planet då, en plötslig blixt: vad är det egentligen jag lyssnar på? Gitarrer... rock.... gnäll... hjälp! Och nya skivan är ett språng rakt ut från mej. Den saknar trummor och oväsen och tung bas och det sköra och spröda i hans röst. Är istället mycket amerikansk och SVÄNGIG och munter och i alla intervjuer är han så hejdlöst nöjd och glad med den, tack och lov, men det blir extra svårt, ungefär som att han i vinternumret av Sonic pratar om 'Tack' som den skiva han är minst förtjust i och inte begriper sej på. Tack är nog nästan min älsklingsskiva ju! Men hur ska man förhålla sej när ens idoler dissar ens smak på detta vis... jag känner mej: fel, färdig, okär. Jag har väl inte haft några normala eller stabila förhållanden men alla personer som jag hånglat och krånglat med en längre stund har haft mer eller mindre svartsjuka synpunkter på Olle och hans envisa envälde i mitt liv och hjärta. Och jag tror inte han har nån huvudroll längre! Jag kan bli kär i nån annan nu. Bara som en... ah, varning, kanske

Godnatt och snyft och länge leve Olle, kaos, kram från psychogirl