solrosland

hej
det snöar här

hela staden vilar under ett sagolager snö och nu ska jag och edgar äta upp de sista dammsugarna sedan ska vi ut och göra snöänglar
åh
det snöar här

jag är glad



(fast jag kom på att jag har ju inga snökläder alls varken skor eller bra vantar dom jag har är från H&M och kostade nitton och femti. burr!).

"Är du en kraftigt ostämd fiol
Är du rädd för att vara för höga ljud, för trasig svart kostym
under nån annans fönster
Är du rädd för att gnissla, tappa takten, tappa masken, tappa balansen, falla bakåt, nedåt, kanske vara för intrasslad plötsligt i ett hopplöst buskage
Är du lite rädd för mej
För att plötsligt älska mej

Är du en liten människa på världens största skolgård
Är det världens längsta rast
Har du tröttnat på att inte kunna sova, på att ligga å räkna sekunder
å hästar å hjärtslag, att väckarklockan är ett krigslarm och solen hjälper inte alls,
en femma i matte hjälper inte, chips med extra mycket räfflor, bara en hand i din kan hjälpa men allting är så tyst omkring dej
och om din högsta önskan är att en dag få höra en liten orkester
spela under ditt fönster
spela ostämt, alldeles för högt
i trasiga, alldeles för svarta kostymer
kan du då inte förstå
att detta också är min önskan"

Anna Jörgensdotter ur  "Homecomingqueen".

och hösten går i moll.
inte bara för mig. och det gör genast allt grått mycket gråare. lättare att dela på en sorg. jovisst. eller så också kanske inte. det egna ledsna försvinner inte, kryper bara längre in. ligger där och gnager. vill tröstas. men det går inte att både trösta sig själv och hålla reda på alla andra, älska alla andra och hata sig själv utan att vända bakochfram på det och göra fel

det blir fel hela tiden

jag undrar vad som händer. jag fryser. det blåser ensamluft hur hårt ni än håller i mig. och jag hatar för första gången på länge att alla tror att det är okej
för visst var det liksom det som var meningen med alla röda jeans och glada hårspännen, alla leenden och den rekordlåga frånvaron, eller hur, med mitt nya glada skal skulle allt bli mycket lättare, utan så tydliga avstånd mellan mig och allt annat så ordnar sig allt. eller hur? visst var det meningen?
"du har verkligen blommat ut björk verkligen vackra blommor blev det ju av dig också"
varför är jag inte glad då, allt blev ju som jag ville, det är förtjust publik som ser på skådespelet, men jag vill inte vara med jag hatar teater jag vill bara kunna va mig själv tillsammans med någon men det finns ingen som vill se mig själv jag vet knappt vad som är mig själv bara att jag inte trivs i någonting nu. det är kallt och hårt och betong vart jag än ser.

jag vill kramas och bli kramad och va ensam och ta reda på en massa saker för jag hinner inte tänka jag hinner inte känna efter. jag vill skriva och jag vill skita i allt och jag vill bli sedd och jag vill krypa in i garderoben och jag vill slåss och jag vill göra alla ledsna och jag vill bli FN-ledare och flaxa kärlek över världen och
ni ser
jag är sprattelgubbe
och jag vet inte vem det är som äger mig och har koll på styrpinnarna längre.

det börjar visst bli höst
frusna kvällar
frusna mornar
långsamma dagar
ensamma händer

jag äter mig mätt på chokladglass för jag förtjänar ju det jättemycket
och handlar slut på månadspengen samma dag jag får den
jag behöver ju unna mig nåt nu
är faktiskt värd den här
förtjänar
är värd
borde unna mig
min höstkassa mår inte bra
inte jag heller

"Men jag tänker att jag får en lycklig höst till Lars Winnerbäcks röst."
skrivet i bloggen 29 maj

jo hoppas kan man ju alltid göra
men nu så blev det ju inte så
lars winnerbäck visst
hela tiden men han är inget lyckopiller
ingen antidepressiv medicin
han sjunger om Jens i en indisk by
och det hjälper faktiskt inte mig

jag önskar mig stickade strumpbyxor i någon trevlig färg typ orange/brun/senapsgul. och fina skor som inte kostar 180 kr på Din Sko. och en guldtelefon för min fungerar faktiskt inte längre. och en röd mp3-spelare. den har också dött. och så önskar jag mig pärlor och trådar och lite inspiration och ett riktigt och stort bokförlag som vill ha mina texter och benvärmare vill jag ha och en gosig orangefodrad sjuttiotalsblommig gulbrun höstkappa att krypa in i. och så önskar jag mig och så önskar jag mig och så önskar jag mig. ge mig. jag förtjänar. jag är värd. åååååh.
jag är snorunge
en äcklig snorunge

nej jag är en oerhört intelligent människa som behöver benvärmare för att orka
och lite lars winnerbäck och chokladglass
men ursäkta mig
sån är jag
jag behöver något att va glad över eller se fram emot för det är ganska grått nu
mycket grått
och inte bara vädergrått ni fattar jag är inte bara jobbig som alla andra

jo jag är jobbig som alla andra
exakt precis som alla andra
verkligen som alla andra
usch
men låtsas inte om det

vi kan låtsas att jag är mycket speciell och behöver presenter och chokladglass för att orka
verkligen
inte av ren äcklig bortskämdhet utan ja
jag funkar så
vi låtsas det, va?


nattens depp


nattens saknad