solrosland

och hösten går i moll.
inte bara för mig. och det gör genast allt grått mycket gråare. lättare att dela på en sorg. jovisst. eller så också kanske inte. det egna ledsna försvinner inte, kryper bara längre in. ligger där och gnager. vill tröstas. men det går inte att både trösta sig själv och hålla reda på alla andra, älska alla andra och hata sig själv utan att vända bakochfram på det och göra fel

det blir fel hela tiden

jag undrar vad som händer. jag fryser. det blåser ensamluft hur hårt ni än håller i mig. och jag hatar för första gången på länge att alla tror att det är okej
för visst var det liksom det som var meningen med alla röda jeans och glada hårspännen, alla leenden och den rekordlåga frånvaron, eller hur, med mitt nya glada skal skulle allt bli mycket lättare, utan så tydliga avstånd mellan mig och allt annat så ordnar sig allt. eller hur? visst var det meningen?
"du har verkligen blommat ut björk verkligen vackra blommor blev det ju av dig också"
varför är jag inte glad då, allt blev ju som jag ville, det är förtjust publik som ser på skådespelet, men jag vill inte vara med jag hatar teater jag vill bara kunna va mig själv tillsammans med någon men det finns ingen som vill se mig själv jag vet knappt vad som är mig själv bara att jag inte trivs i någonting nu. det är kallt och hårt och betong vart jag än ser.

jag vill kramas och bli kramad och va ensam och ta reda på en massa saker för jag hinner inte tänka jag hinner inte känna efter. jag vill skriva och jag vill skita i allt och jag vill bli sedd och jag vill krypa in i garderoben och jag vill slåss och jag vill göra alla ledsna och jag vill bli FN-ledare och flaxa kärlek över världen och
ni ser
jag är sprattelgubbe
och jag vet inte vem det är som äger mig och har koll på styrpinnarna längre.