vi är polisanmälda - del 2
För att förstå detta inlägg är det en fördel om man läst förra inlägget också.
Hursomhelst. Jag och Elsa blev ju polisanmälda igår. För att vi ville sprida regnbågar, solar och morötter. Eller, för att vi valde att göra det på en vägg. Så idag tänkte vi göra det på ett lagligare sätt, vi skrev 28 kärleksbrev och tänkte att nu måste vi väl ändå få typ Fredspriset, sedan trallade vi ut för att vara söta igen.
In i ett av grannhusen för att sticka ner kärlekshälsningar i brevinkasten och göra människorna lite glada, de stackarna som inte hade bättre för sej en lördagskväll än att sitta och spana på barn som skrubbade en betongvägg. Så. De fick våra lappar. Med hälsningar som uppmanade dem att gå ut och bli kära. Vilket ju verkar lite trevligare än att bo i sitt fönster. Ja. Men väl på väg ner så hörde vi en alldeles för välbekant röst. Tanten som polisanmält oss! Plötsligt stod hon bara där, tornade upp sej framför porten, log triumferande och satte händerna över bröstet.
- Jaså ja... ni är här och springer nu! /tanten.
Intill henne har en granne stannat till, och riktar nu uppmärksamheten förvånat mot oss och tanten som förklarar för honom att
- jaaa, det var de här ungarna som kladdade ner huset igårkväll!
Grannen ställer sej bredvid tanten och glor på oss
- jaså, kladdade ni ner vårat hus?!
- nej, alltså, vi målade med vattenlöslig krita och polisen har rett ut det och det är ju inte ens på det här huset, eeh...
- men är ni helt jävla dömma i hövve? /tanten.
- nej, det tycker vi inte att vi är... /vi.
- kladda sådär på hus! /grannen.
- alltså...
tanten avbryter oss hela tiden:
- men är ni helt störda eller? ni måste ju ha nåt fel i huvet! /tanten.
- alltså, vad är det som är stört med det vi har gjort?
- ja, till att börja med, vad gjorde ni nu i MIN trapp?
- ... vi tänkte lämna lite kärleksbrev...
- ni tänkte inte besöka nån? för ni ska ha jävligt klart för er att i trappen är man INTE om man inte ska besöka nån, och det här var sista gången jag såg er hoppas jag, ser jag er här igen så brakar helvetet löst!
- men... vi bor ju här i huset intill!
- men ja, du bor här minsann! - tanten pekar på Elsa.
- eh, nej, jag bor i Lund.
- jaså, DU bor där, ja, jag vet det, på andra våningen va, jag ska ta mej ett snack med din mamma, det ska du ha jävligt klart för dej!
- visst, men polisen har redan snackat med henne, vad ska du säja då? att vi lämnade kärleksbrev?
Tanten blundar totalt för våra frågor och bara informerar oss om att vi är helt jävla störda, dumma i huvudet (dömma i hövve), att om det börjar såhär hur ska det då sluta? Vi förklarade att
- fast vi "kladdade" ju inte för att det var förbjudet, det visste vi inte ens, utan för att vi ville göra det fint, det är som sagt VATTENLÖSLIGA KRITOR och nu är allt borta...?
- det spelar ingen roll om det är kritor eller sån där, vad heter det, sprääjj! (vi antog smart att hon menade spray...)
-... men kritor går ju bort liksom, det är skillnaden, man får såna där i bamsetidningen!
Här kommer ytterligare en söt granne ner för trappen och viftar med en kärlekslapp
- vem var det som gav mej den här?
Vi riktar glatt vår uppmärksamhet mot henne och förklarar att det var vi.
- Jaså, ja, ni kunde ju skrivit namn kanske.
- Men du vet ju ändå inte vilka vi är tänkte vi, men visst blev du glad?
- Jadå, det var fint, tack!
Grannen återvänder upp och det är vår tur att le triumferande mot Tanten.
- Se, hon blev ju glad!
- ... nöff... grymt...
- Eh? Du vill ju inte se oss så vi kanske kan få gå ut nu?
- JAG VILL VETA VAD NI HADE I MIN TRAPP Å GÖÖÖRA!
- Vi har förklarat att vi ville sprida glädje genom några små kärleksbrev ju.
- Men ni får ju inte vara i min trapp! Vad gör ni här?
- *suck*... vad gör DU här?
- *mummel och grymtningar* jag vill ALDRIG se er igen!
- ... vi har hört det, och du slipper om du släpper förbi oss...
- JÄVLA ÖNGAR! Så sinnessjukt, stick härifrån.
- Visst, om du aktar lite...
- Herrejesus *utbyter menande blickar med grannen*, jag säjer bara det. Men stick då! Men du, du ska veta att jag ska ringa din mamma.
- jaja, gör så, hejdå, puss och kram.
Jag blir så trött.
Vi ville verkligen inte provocera heller, utan bara vara snälla.
Jaja. Vissa har uppenbarligen inte bättre för sej. Men jag tycker lite synd om mamma...
hejhej.
Elsa och Björk här.
Vi är kriminella. Och polisanmälda. För skadegörelse.
Yes box.
Så här var det va:
Vi var på stan. Snygga och glada och snälla. Fick syn på en söt burk med söta kritor. Såna här man hade när man var liten, som man ska måla på asfalt med liksom. Vi tänkte att Åh, såna vill vi ha. Och såna införskaffade vi oss.
Ja.
Dessa kritor skulle ge oss stora problem senare framåt kvällen, vilket vi ännu inte hade en aning om där vi glatt dansade hemåt, problemfria och okriminella. Vi åt vår mat och tänkte sedan gå och testa våra fina kritor. Och vad fanns det för bättre ställe än Björks gråa betongvägg? Alldeles utmärkt att fixa upp med lite färg, tänkte vi snällt. Och började måla detta:
*Stjärnor
*En vit potatis
*En prinsessa
*En groda
*Peacemärken
*Blommor
*Glassar
*En morot
*Spenat
*En måne
*En regnbåge
*Ett moln
*& ett antal glada utrop, t ex: "ät mat", "var glad", "don't worry be happy", "frukt är inte godis" och "var snäll".
Dessutom försäkrade vi eventuella läsare om att färgen gick bort med vatten, genom att tydligt skriva det ovanför mästerverket. Vi signerade det hela med våra signaturer: BE och la också till att vi var snälla och fredliga barn.
Finner ni något i detta som kränkande? Skadegörelse?
Det gör nämligen inte vi.
Men smaken är som baken - delad. Det är inte alla som föredrar gula solar framför grå betong. En skvallerkärring råkade inte ha något bättre för sej denna ljuvliga lördagsafton än att sitta i sitt fönster och spana efter eventuella störningsobjekt. Halleluja. Hon hittade oss. Hon ringde polisen.
Detta var vi inte medvetna om, vi hade bara morötter och kärlek i våra snälla huvuden och trippade glatt vidare med våra såpbubblor, kritor, trollspön och ballonger.
Väl redo för att dekorera nästa tråkiga ting, en trottoar, blev vi störda. En polisbil brummade argt ikapp oss, och tvärbromsade mitt framför ögonen på oss. Därpå hoppade två poliser (som i värsta filmen!) helt dramatiskt fram och spottskrek
"SÅ DET ÄR NI SOM HAR VANDALISERAT DEN GRÅA VÄGGEN!!!".
"Eh... mjau... vi skulle inte kalla det vandalisera kanske...".
"Vad kallar ni det då? Det är SKADEGÖRELSE, fattar ni väl. Någon annan äger den där väggen!"
"Ja... men det var liksom inte en villa och Björk bor ju där och vi målade ju bara fina saker, det går ju bort i regnet liksom!".
"MEN DET ÄR ÄNDÅ FÖRBJUDET, FATTAR NI INTE DET?".
"Eh, okej, vi ska inte göra om det".
Vi tittar på varandra och skrattar. Det är jätteroligt det här.
"Vad heter ni?!".
"Eh... Björk Mirjamsdotter".
"Va?"
"B j ö r k M i r j a m s d o t t e r".
"I förnamn då?".
"*suck* Björk".
"Okej, jag tyckte liksom att det var lite konstigt då jag heter det i efternamn, öööh" /den kvinnliga polisen.
Jätteöverlägset sa hon det, som om det var fel att heta det i förnamn.
"Och du då?! Vad heter du?". Den manliga polisen kollar på Elsa.
"Elsa Sohlberg".
"Och var bor du?"
"I Lund...".
"Jaså och vad gör du då här?".
"... hälsar på Björk?".
"Jaså ja! Vad har du för telefonnummer då?".
Den manliga polisen har riktat in sej på Elsas personnummer, adress och telefonnummer medan den kvinnliga förhör Björk på detsamma. Båda poliser är väldigt otrevliga, snäsiga och spottiga.
"Och så hallå, varför är ni inte seriösa, jag måste undra för ni är liksom rätt stora, ni håller på och APAR ER!".
"Eh, nej, vi är oss själva liksom?".
Värsta taskiga tjejen. Jag hatar henne. Hon kränkte våra personligheter genom att kalla dom oseriösa apor.
"Okejokej, nu tar vi och hoppar in i bilen!".
Vi blir ganska uppspelta och glada, åka polisbil liksom, hihu vad mysigt, det gör man inte varje dag!
Snällt hoppar vi in med våra glädjespridare i händerna (såpbubblorna, ballongerna, kritorna och trollspöna). Med glädjespridare fulla händerna blir det svårt att ta på bälte, vilket vi påpekar för poliserna.
"Skitsamma", svarar polisen (!). Hallå, polisen liksom. Det ska vi minnas om vi stoppas utan bälten någon gång.
Tio meter senare (ja, de åkte bilen väldigt kort bit, jävla miljöbovar. Well. Vi var nöjda åt att ha åkt polisbil i alla fall). Vår fina vägg stod där helt oskyldig och strålade. Vi demonstrerade våra fina budskap: "vi är glada och fredliga barn!", "don't worry be happy!". Poliserna var inte särskilt imponerade eller intresserade.
"Nu tycker jag att ni ska hämta hink och vatten!".
Hoppsan. Där rök vår fina välplanerade lördagskväll, vi hade tänkt tillbringa den med sötsaker och trollspön.
Vi var snälla hursomhelst och trallade upp till Björks lägenhet ganska skrattande och fnissande men kanske framförallt förvånade (vi tyckte ju att detta var ett riktigt spännande äventyr! Och absolut en trevlig grej att skriva om i bloggen). Vi fyllde hink med vatten, letade upp en svamp och konstaterade att "Nu är vi kriminella". Ganska förnöjt, kan tilläggas. Allt medan den manliga polisen stod med armarna i kors och suckade i dörröppningen. Den kvinnliga polisen stod nere på gården och snackade i mobiltelefon, det vi kunde urskilja var väl ungefär "ja, vi har fått fast dom nu"... "de ska få skrubba bort alltsammans, jadå"... "hehehehehe"... "de får nog en trevlig lördagskväll... precis som de förtjänar...".
Alltså. Hon var så jävla skadeglad verkligen.
Men vi kämpade duktigt.
Gnuggade och gned och skurade. Utan att klaga. Vi skrattade, dansade, pratade. Tog inte alltför stor hänsyn till Polisen kanske, men det var inte direkt så att de tog hänsyn till oss. De stod med händerna i sidorna och hånlog mot oss, helt tysta. Barnarbete. Fast. Det man har ställt till med ska man väl ställa tillbaks liksom.
Men det kändes ont i våra konstnärliga, goda hjärtan att skrubba bort kärlekshälsningarna för att åter mötas av grå betong. Polisernas hånleenden övergick till hånskratt när de såg att våra skrubbmetoder inte riktigt fungerade.
"Ni kanske borde ha en till svamp?".
"Fast vi har ju ingen".
"Nej men ni måste göra rent".
"Visst, men det kan inte ingå att man SKA ha två svampar hemma liksom, bara för att ni är stressade. Förövrigt FÅR ni åka härifrån, vi jobbar bra själva, och vill ni ändå envisas med att stå här och blänga så får det ta den tid det tar. Med EN svamp".
Poliserna muttrade.
Vi kom med jättesnygga argument hela tiden och de bara skrattade bort dem, helt överlägset med sin makt och präktighet.
Åhå åhå, stackars oss, skrubbande flickor, missförstådda konstnärer, hatade av hela samhället, trots vår egentliga välvilja. Bakom gardinerna i varje fönster hängde pensionärer utan liv, väldigt uppslukade av det som hände utanför. Och alltså. Vi gjorde verkligen som poliserna sa. Skrubbade utan att protestera, vägrade ingenting, var allmänt... lydiga. Så när de bad oss hämta mer vatten gjorde vi det.
Och då.
När vi kånkat ner en stor, tung hink vatten och sorgset insett att våra lördagsplaner hade sprungit långt långt iväg och att vi inte skulle hinna ikapp dem, så stod hon plötsligt där: Tanten.
Hon som ringt polisen. Hon fjäskade in sej hos tjejpolisen, förklarade fint att
"Ja, det var ju jag som ringde dårå...". Sen fick hon syn på oss, fick något läskigt i blicken och sa äckligt stolt:
"Ja, nu får ni tvätta upp minsann, jaja, så ska det se ut, ni vet att det var JAG som ringde polisen...".
Vid det där sista hade vi hunnit vidare med vår hink. Okej att vår tid inte spenderats med sötsaker och trollspön som planerat, men den jävla skvallerkärringen skulle inte få en sekund av vår resterande tid.
Nejdå, vi fortsatte skrattande skrubba utan större framgång, då den kvinnliga polisen kläckte ur sej att
"Om jag vore er... och om ni var smarta... så skulle jag hämta sopen i trapphuset och skrubba med den istället". Väldigt överlägset och i Jagvetbäst&niäridioter-röstläge. Jaja. Vi var ju somsagt väldigt lydiga och gjorde som hon sa. Haha. Hennes idé fungerade inget vidare. Vi doppade sopen i hinken (där rymdes dock bara ungefär 10% av hela sopen), sedan borstade vi väggen. Utan något som helst resultat. Vattnet fastnade inte ens på sopen. Vi informerade luften om att "Det var ju en väldigt smart idé, det där med sopen, jag menar, vi är ju smarta och hämtar sopen i trapphuset och borstar! Ja, det fungerar så bra!".
Polisen var tvungen att höra och sa då argt
"Ameh hallå, får jag ställa en seriös fråga, Varför har du så taskig attityd, Björk?".
"Alltså, jag tycker inte att jag har taskigare attityd än någon annan här...".
Mutter mutter.
Då fick hon ännu en bra idé, att informera Elsa om att hon nu visste namnet på Elsas mamma genom sin lilla bildator.
"Din mamma heter Lena va?", slängde hon tufft ur sej.
Elsas reaktion var kanske inte vad polisen förväntat sej, hon blev varken rädd eller särskilt överraskad.
"Jadå".
"Då ska jag ringa henne!". Hon förväntade sej protester men Elsa är ju, som vi sagt många gånger tidigare, ett snällt, kärleksfullt och godhjärtat barn som lät Polisen vara Polis och bara snällt skrubbade vidare med sina ömma, frusna, blöta händer.
Samtalet mellan Elsas kära mor och polisen flöt på, men inte så mycket till polisens fördel. Visst, när polisen hörde så höll hon med, dumt att måla sådär. Men till Elsa själv var det andra ord, jadå.
Sen kontaktades Björks mamma, vilken också inför Polisöron höll med. Och kom hem. Fort som sjutton. Poliserna kunde äntligen lämna platsen och ansvaret hamnade istället hos Björks mamma. Som till en början var hård, man skall icke måla på väggar, hur betong-grå dom än är, lärde hon oss strängt. Vi höll inte med utan stod för vår kärleksmening, och Björks mamma mjuknade. Men mer fanns att skrubba.
Två timmar senare stod väggen hyfsat ren, men vi informerades om att eventuella ommålningsavgifter skulle göra stora hål i våra plånböcker. Något förskräckta över detta fakta skyndade vi oss att sno ihop ett sms till fastighetsägaren, väldigt charmigt, välformulerat och ursäktande. Men liksom.. typ vattenlösliga bamsekritor som man fick med den tidningen när man var liten, hallå... jaja.
Väggen ser ungefär lika grå ut som förut, fast har man sura Polis-ögon så skiftar den fortfarande i grönt och rosa (och gult och orange och blått och vitt och lila och-..) och nedför backen rinner en liten sjö av diskmedel, skum och kritpulver. Som om det var mycket snyggare.
Nu är vi iallafall straffade (Straffet: att sitta hemma och äta godis. Inga fler kriminella ballongpromenader för ikväll, iallafall. Oj vilket straff. Vi har det trevligt och varmt).
Alltså.
Det som först var ett trevligt inköp gav oss varsin "prick i registret", innan dagen var slut. Men vi sitter och är väldigt nöjda med oss själva, med mästerverket och med vår hantering av det hela. Visst, vi fattar att de var så förbaskat måna om att ge oss en så obehaglig upplevelse som möjligt, så vi inte ska göra om det och värre, för att sätta en tydlig gräns och blaha blaha blaha. Dummare än så är vi inte. Men har inte polisen bättre för sej än att stå och hånflina åt barn som tvättar bort solar i flera timmar? Outredda misshandelfall och sånt borde gå före, kan man tycka. Men icke.
Nåja. Vi är som sagt rätt nöjda med vår erfarenhet.
Vi vill avsluta med att tacka de sjysta människor som gick förbi.
Exempel 1:
Två flickor i tioårsåldern kommer gående med nyinköpt lördagsgodis, uppenbart nyfikna på dårarna som står och skrubbar en vägg såhär en lördagskväll.
"Hörrni, tycker ni att det är fult med regnbågar och hjärtan på gråa betongväggar?".
"Nejdå, det är jättefint ju, hihi", ler de underbara barnen.
Exempel 2:
En runt tjugofemårig kille som kommer gående på andra sidan gatan.
Björk: Hörru! är inte detta snyggt va!
Killen ler, gör tummen upp och skyndar vidare. jaa! 2-0 till oss.
Exempel 3:
När hela arbetet är färdigt får vi syn på fyra ungdomar, vi känner oss i stort behov av bekräftelse efter all skäll och styr stegen med de tomma hinkarna ditåt.
"Visst är det snyggt med regnbågar, katter och spenat på tråkiga väggar, eller, tycker ni att det är fel kanske?".
Gänget blir något förvirrade, förstår inte riktigt frågan, men svarar att
"Nääe, regnbågar är väl trevligt eller?".
"Hihi, bra, det tycker nämligen inte polisen".
"Va?".
"Vi har skrubbat bort vår lördagskväll för deras dåliga smaks skull. De föredrar grå betong framför gula solar".
En snygg kille slår sej för bröstet och tipsar oss om att vi skulle sjungit såhär, varpå han och resten av gänget börjar dansa, sjunga och skråla, med uppenbar alkohol i kroppen. Men de var söta. Dagens hjältar. Vi sa puss och sov gott och skyndade in, för att stanna.
Ja.
Det var våra äventyr.
brev från min psykolog
"När man får diagnosen Asperger's syndrom (som du härmed har fått) är det för att man behöver förståelse för vissa saker som inte alla skulle förstå annars. Alla med AS har inte samma personlighet, men det finns många drag som är lika. Det ser också olika ut hos tjejer och killar. Många med AS har specialbegåvningar, som världen har uppmärksammat (t ex. Einstein), och många blir beundrade av omgivningen för att de "sticker ut", klär sej läckert och så vidare.
Jag skriver till dej för att berätta hur jag har tolkat de resultat du fick på testen vi gjorde. Du får själv avgöra om du tycker att de stämmer:
Du har en högre allmän begåvning än många andra i din ålder. Du är estetiskt lagd och kreativ, och fick bra resultat på språkliga uppgifter. Vissa andra deltest fick du ett lägre resultat på, jag sammanfattar här vilka förmågor som det gäller (Ja, exakt, rada upp det negativa du, det känns jättepeppt och ljuvligt att spara)
- att hålla mycket information i huvudet och dra slutsatser av det.
- att planera olika situationer.
- att se sammanhang.
- att se meningen med vissa saker.
- att föreställa sej och förutse skeenden.
När man har diagnosen AS är också vanligt att man tolkar intryck något annorlunda än vad de flesta gör. Man kan exempelvis vara känslig för beröring, ljud eller ljus. Man kan ha svårt att förstå hur andra tänker och beter sej. Man kan tycka att det är jobbigt att vara med flera samtidigt. Man kan ha svårt att reglera sömn, mat och aktiviet (att vara lagom), man kan känna sej osäker på hur man ska vara i olika situationer (särskilt nya) och mot andra.
Allt detta kan ibland leda till att man känner sej förvirrad, arg, stressad eller deppig.
Det brukar kännas lättare när man blir äldre, och blir mer säker på sej själv.
Det viktiga är att man gillar sej själv för den man är, tar vara på alla de begåvningar och intressen man har. Man kan också träna upp sin förmåga att handskas med olika situationer och människor.
Detta är ju ingen sjukdom, utan en del av personligheten.
Lycka till önskar ****".
tack tack tack
jag saknar mitt hår jag saknar mitt hår jag saknar mitt hår jag saknar mitt hår
men 75% av folket tycker att "... ehrm... du var ju så fin i ditt hår... varför skulle du raka bort det?... ehrm... jaja... gjort är gjort... det växer väl kanske...".
det får mej så sorgsen att höra även om det är sant, men just det, att jag ju håller med.
från början var jag ganska nöjd och glad och kände mej kool och sen alla bara "neeeeej, säj att det är ett sent aprilskämt".
jag ångrar mej. jättemycket. men det blir inte bättre för att folk berättar för mej hur fin jag var i håret förut. buhu.
och det är inte synd om mej, jag vet, jag valde själv att göra det. men var på min sida för guds skull! låtsas åtminstone! vissa pratar inte ens med mej längre, utan undiker mej elakt.... det känns överdrivet och märkligt.
jag önskar att jag koolt kunna komma med lite mer attityd och själv tycka att jag var skitsnygg och strunta i andra, eller, påverka alla till min åsikt genom att bara glo på dom, men jag funkar inte så.
och jo, jag har annat att göra nu. skriva brev, göra matte, städa rum.
(alla som sa att jag var modig ska känna sej väldigt oträffade av denna text. ni är bäst).
Jag är väldigt flintis men nästa vecka har jag stubb i alla fall!
(och då får ni ser foton. om jag vågar. och framförallt om ni vågar). tjoho! /B.
JAG HAR GJORT EN BRITNEY
det ligger i en ica-kasse. det röda tjusiga, ja.
är nu dramatiskt avrakat med bråkig engångshyvel.
fråga mej inte vad jag tänkte på, eller med, jag har själv ägnat halva natten åt att fundera över det.
jävla idiot-björk! igårkväll satt jag i badkaret, dyngsur, och lät det ske. men vad ska man göra då, det räckte med ett par tre klipp så var det försent, så lagom snyggt att avsluta grejen med blodhackigt huvud.
ja, det var en smärtsam historia. idag sitter jag rakad och har ångest och gömmer mej för allt vad speglar och framförallt kameror heter. oroar mej över skolan. den kan ju glömma att få se mej såhär. den vill inte se mej såhär. i femman när jag raka-mej-spekulerade så bönade och bad mina kära klasskamrater mej förtvivlat om att låta bli:
- snällaaa björk, inte raka av det va? vadsomhelst men inte deeeet, snääällaaaa björk?
och jorå, björk hör bön, gör som de säjer, låter bli.
men inte igårkväll.
och nu sitter jag här, skallig. skulle kunna bilda klubb med britney spears. hon och jag och gubbarna som sitter och dricker kaffe på min gård. jag smälter in fint där med flinten.
korta stunder glömmer jag bristen på hår. sitter och trallar för mej själv. är lite glad. men så minns jag mitt huvud. en gång så rött och sött. och den där glädjen springer snabbt och gömmer sej. jag har nog inte gråtit så mycket som idag på flera månader.
jag har aldrig varit snygg men nu är jag verkligen... skräckigt jävla ful. inget hår att gömma mej bakom.
och så skolan, som sagt. förr eller senare måste jag väl dit. men jag är beredd att göra ungefär vadsomhelst för att slippa, ta hem allt arbete, jobba hela dagarna, bara jag slipper visa mej.
folk är bra på att säja snälla saker:
- HAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAHAHHA! /mamma.
- jävla flintis, vad ful du är! /edgar.
- OJ! /annbritt.
- OJ! /pappa.
- men björk! /hamlet.
hejdå.
nu går jag och gömmer mej.
och alla människor med fint långt existerande hår gör bäst i att hålla sej ur vägen.
det är lov och alla är i sina stugor och fjäll och jag sitter och vissnar hos min mormor
hurra för livet.
tralalala
Favoritplagg i garderoben just nu: Min gröna fluffiga puffiga sammetsprickiga prinsessklänning.
Längd: 1.60 på ett ungefär.
Byter gärna garderob med: Marit bergman.
Byxa eller kjol: klänning i alla väder.
Senast utlästa bok: "jag vill ha en fladderpadda!". en fin barnbok av nån jag glömt namnet på men illustrerad av lisen adbåge i alla fall. underbara lisen.
Jag tränar: inte...
Jag ville bli när jag var liten: konstnär, dagisfröken, bagare. klassiskt och trist.
Är det nåt du absolut inte äter: falukorv.
Kläder just nu: vita knästrumpor, vitblågulrutig kjol... och gul tröja.
Om du var tvungen att leva i en annan tidsepok, vilken skulle du välja då: sjuttiotalet <3 i nåt lagom orangebrunt kollektiv.
Hur många kuddar sover du med: fem.
Favoritväder: blixtar och dunder.
Om du var fast på en öde ö, 3 saker att ta med: en båt, två åror!
Spelar du nåt instrument: ukulele...
Morgon- eller nattmänniska: nattmänniska.
Bästa film: amelie från montmartre, emil i lönneberga, tjenare kungen, tillsammans, hajen, fyra nyanser av brunt, psycho.
Kommer du ihåg din första kärlek: ja.
Har du några homosexuella vänner: vänner njae.
Är du kittlig: jätte.
Stjärntecken: oxe.
Tänker du någonsin tatuera eller pierca dig: min hud tål inte sånt, spricker, går sönder.
Är du rädd för blod: nix jag älskar blod.
- VAR HÄLSAD KÄRA PÅSKLOV, JA VÄLKOMMEN VÄLKOMMEN!
jag har inga planer, ingen stuga och inget fjäll att åka till, ingen sötnos att leka med. men ändå. bara faktumet att jag slipper skola, att kunna sova länge om mornarna, slippa stressen över att inte kunna somna osv. det är skönt & fint. jag är glad.
det stormar utanför mitt fönster.
idag har varit en konstig dag.
1. vi åt judisk påskmåltid i skolan. bränt ägg, honungsäpplenöt-smet, lamm, saltvatten, persilja & så vidare. spännande. sånt gör man på kristna skolan oasen.
2. jag förstörde klassens två dagar unga, fina fotbollsspel. & det var inte ens en äkta olyckshändelse.
3. den rackaren som tog mina 150 kronor hade lämnat dom till vår kära Rektor. när Rektorn i egen hög person kallade mej till sitt kontor blev jag, i egenskap av elev som just förstört klassens två dagar unga, fina fotbollsspel, rätt nervös. men väl där log hon stort och plockade fram ett kuvert.
- här har jag en sak till dej. & en ursäkt från människan som tog dom.
- tack tack tack, nu blev jag väldigt glad, det var snällt, glad påsk hörru.
- jaja, detsamma.
OKEJ rackarns tjuv att ta mina pengar men att ge tillbaks dom sedan är ju fantastiskt.
hejdå,
lev fint och ät choklad!
