solrosland

Hej.
Elsa och Björk här.

Vi är kriminella. Och polisanmälda. För skadegörelse.
Yes box.
Så här var det va:

Vi var på stan. Snygga och glada och snälla. Fick syn på en söt burk med söta kritor. Såna här man hade när man var liten, som man ska måla på asfalt med liksom. Vi tänkte att Åh, såna vill vi ha. Och såna införskaffade vi oss.
Ja.
Dessa kritor skulle ge oss stora problem senare framåt kvällen, vilket vi ännu inte hade en aning om där vi glatt dansade hemåt, problemfria och okriminella. Vi åt vår mat och tänkte sedan gå och testa våra fina kritor. Och vad fanns det för bättre ställe än Björks gråa betongvägg? Alldeles utmärkt att fixa upp med lite färg, tänkte vi snällt. Och började måla detta:
*Stjärnor
*En vit potatis
*En prinsessa
*En groda
*Peacemärken
*Blommor
*Glassar
*En morot
*Spenat
*En måne
*En regnbåge
*Ett moln
*& ett antal glada utrop, t ex: "ät mat", "var glad", "don't worry be happy", "frukt är inte godis" och "var snäll".
Dessutom försäkrade vi eventuella läsare om att färgen gick bort med vatten, genom att tydligt skriva det ovanför mästerverket. Vi signerade det hela med våra signaturer: BE och la också till att vi var snälla och fredliga barn.

Finner ni något i detta som kränkande? Skadegörelse?
Det gör nämligen inte vi.
Men smaken är som baken - delad. Det är inte alla som föredrar gula solar framför grå betong. En skvallerkärring råkade inte ha något bättre för sej denna ljuvliga lördagsafton än att sitta i sitt fönster och spana efter eventuella störningsobjekt. Halleluja. Hon hittade oss. Hon ringde polisen.

Detta var vi inte medvetna om, vi hade bara morötter och kärlek i våra snälla huvuden och trippade glatt vidare med våra såpbubblor, kritor, trollspön och ballonger.
Väl redo för att dekorera nästa tråkiga ting, en trottoar, blev vi störda. En polisbil brummade argt ikapp oss, och tvärbromsade mitt framför ögonen på oss. Därpå hoppade två poliser (som i värsta filmen!) helt dramatiskt fram och spottskrek
"SÅ DET ÄR NI SOM HAR VANDALISERAT DEN GRÅA VÄGGEN!!!".
"Eh... mjau... vi skulle inte kalla det vandalisera kanske...".
"Vad kallar ni det då? Det är SKADEGÖRELSE, fattar ni väl. Någon annan äger den där väggen!"
"Ja... men det var liksom inte en villa och Björk bor ju där och vi målade ju bara fina saker, det går ju bort i regnet liksom!".
"MEN DET ÄR ÄNDÅ FÖRBJUDET, FATTAR NI INTE DET?".
"Eh, okej, vi ska inte göra om det".
Vi tittar på varandra och skrattar. Det är jätteroligt det här.
"Vad heter ni?!".
"Eh... Björk Mirjamsdotter".
"Va?"
"B j ö r k M i r j a m s d o t t e r".
"I förnamn då?".
"*suck* Björk".
"Okej, jag tyckte liksom att det var lite konstigt då jag heter det i efternamn, öööh" /den kvinnliga polisen.
Jätteöverlägset sa hon det, som om det var fel att heta det i förnamn.
"Och du då?! Vad heter du?". Den manliga polisen kollar på Elsa.
"Elsa Sohlberg".
"Och var bor du?"
"I Lund...".
"Jaså och vad gör du då här?".
"... hälsar på Björk?".
"Jaså ja! Vad har du för telefonnummer då?".
Den manliga polisen har riktat in sej på Elsas personnummer, adress och telefonnummer medan den kvinnliga förhör Björk på detsamma. Båda poliser är väldigt otrevliga, snäsiga och spottiga.
"Och så hallå, varför är ni inte seriösa, jag måste undra för ni är liksom rätt stora, ni håller på och APAR ER!".
"Eh, nej, vi är oss själva liksom?".
Värsta taskiga tjejen. Jag hatar henne. Hon kränkte våra personligheter genom att kalla dom oseriösa apor.
"Okejokej, nu tar vi och hoppar in i bilen!".
Vi blir ganska uppspelta och glada, åka polisbil liksom, hihu vad mysigt, det gör man inte varje dag!
Snällt hoppar vi in med våra glädjespridare i händerna (såpbubblorna, ballongerna, kritorna och trollspöna). Med glädjespridare fulla händerna blir det svårt att ta på bälte, vilket vi påpekar för poliserna.
"Skitsamma", svarar polisen (!). Hallå, polisen liksom. Det ska vi minnas om vi stoppas utan bälten någon gång.

Tio meter senare (ja, de åkte bilen väldigt kort bit, jävla miljöbovar. Well. Vi var nöjda åt att ha åkt polisbil i alla fall). Vår fina vägg stod där helt oskyldig och strålade. Vi demonstrerade våra fina budskap: "vi är glada och fredliga barn!", "don't worry be happy!". Poliserna var inte särskilt imponerade eller intresserade.
"Nu tycker jag att ni ska hämta hink och vatten!".
Hoppsan. Där rök vår fina välplanerade lördagskväll, vi hade tänkt tillbringa den med sötsaker och trollspön.
Vi var snälla hursomhelst och trallade upp till Björks lägenhet ganska skrattande och fnissande men kanske framförallt förvånade (vi tyckte ju att detta var ett riktigt spännande äventyr! Och absolut en trevlig grej att skriva om i bloggen). Vi fyllde hink med vatten, letade upp en svamp och konstaterade att "Nu är vi kriminella". Ganska förnöjt, kan tilläggas. Allt medan den manliga polisen stod med armarna i kors och suckade i dörröppningen. Den kvinnliga polisen stod nere på gården och snackade i mobiltelefon, det vi kunde urskilja var väl ungefär "ja, vi har fått fast dom nu"... "de ska få skrubba bort alltsammans, jadå"... "hehehehehe"... "de får nog en trevlig lördagskväll... precis som de förtjänar...".
Alltså. Hon var så jävla skadeglad verkligen.
Men vi kämpade duktigt.
Gnuggade och gned och skurade. Utan att klaga. Vi skrattade, dansade, pratade. Tog inte alltför stor hänsyn till Polisen kanske, men det var inte direkt så att de tog hänsyn till oss. De stod med händerna i sidorna och hånlog mot oss, helt tysta. Barnarbete. Fast. Det man har ställt till med ska man väl ställa tillbaks liksom.
Men det kändes ont i våra konstnärliga, goda hjärtan att skrubba bort kärlekshälsningarna för att åter mötas av grå betong. Polisernas hånleenden övergick till hånskratt när de såg att våra skrubbmetoder inte riktigt fungerade.
"Ni kanske borde ha en till svamp?".
"Fast vi har ju ingen".
"Nej men ni måste göra rent".
"Visst, men det kan inte ingå att man SKA ha två svampar hemma liksom, bara för att ni är stressade. Förövrigt FÅR ni åka härifrån, vi jobbar bra själva, och vill ni ändå envisas med att stå här och blänga så får det ta den tid det tar. Med EN svamp".
Poliserna muttrade.
Vi kom med jättesnygga argument hela tiden och de bara skrattade bort dem, helt överlägset med sin makt och präktighet.
Åhå åhå, stackars oss, skrubbande flickor, missförstådda konstnärer, hatade av hela samhället, trots vår egentliga välvilja. Bakom gardinerna i varje fönster hängde pensionärer utan liv, väldigt uppslukade av det som hände utanför. Och alltså. Vi gjorde verkligen som poliserna sa. Skrubbade utan att protestera, vägrade ingenting, var allmänt... lydiga. Så när de bad oss hämta mer vatten gjorde vi det.
Och då.
När vi kånkat ner en stor, tung hink vatten och sorgset insett att våra lördagsplaner hade sprungit långt långt iväg och att vi inte skulle hinna ikapp dem, så stod hon plötsligt där: Tanten.
Hon som ringt polisen. Hon fjäskade in sej hos tjejpolisen, förklarade fint att
"Ja, det var ju jag som ringde dårå...". Sen fick hon syn på oss, fick något läskigt i blicken och sa äckligt stolt:
"Ja, nu får ni tvätta upp minsann, jaja, så ska det se ut, ni vet att det var JAG som ringde polisen...".
Vid det där sista hade vi hunnit vidare med vår hink. Okej att vår tid inte spenderats med sötsaker och trollspön som planerat, men den jävla skvallerkärringen skulle inte få en sekund av vår resterande tid.

Nejdå, vi fortsatte skrattande skrubba utan större framgång, då den kvinnliga polisen kläckte ur sej att
"Om jag vore er... och om ni var smarta... så skulle jag hämta sopen i trapphuset och skrubba med den istället". Väldigt överlägset och i Jagvetbäst&niäridioter-röstläge. Jaja. Vi var ju somsagt väldigt lydiga och gjorde som hon sa. Haha. Hennes idé fungerade inget vidare. Vi doppade sopen i hinken (där rymdes dock bara ungefär 10% av hela sopen), sedan borstade vi väggen. Utan något som helst resultat. Vattnet fastnade inte ens på sopen. Vi informerade luften om att "Det var ju en väldigt smart idé, det där med sopen, jag menar, vi är ju smarta och hämtar sopen i trapphuset och borstar! Ja, det fungerar så bra!".
Polisen var tvungen att höra och sa då argt
"Ameh hallå, får jag ställa en seriös fråga, Varför har du så taskig attityd, Björk?".
"Alltså, jag tycker inte att jag har taskigare attityd än någon annan här...".
Mutter mutter.
Då fick hon ännu en bra idé, att informera Elsa om att hon nu visste namnet på Elsas mamma genom sin lilla bildator.
"Din mamma heter Lena va?", slängde hon tufft ur sej.
Elsas reaktion var kanske inte vad polisen förväntat sej, hon blev varken rädd eller särskilt överraskad.
"Jadå".
"Då ska jag ringa henne!". Hon förväntade sej protester men Elsa är ju, som vi sagt många gånger tidigare, ett snällt, kärleksfullt och godhjärtat barn som lät Polisen vara Polis och bara snällt skrubbade vidare med sina ömma, frusna, blöta händer.
Samtalet mellan Elsas kära mor och polisen flöt på, men inte så mycket till polisens fördel. Visst, när polisen hörde så höll hon med, dumt att måla sådär. Men till Elsa själv var det andra ord, jadå.

Sen kontaktades Björks mamma, vilken också inför Polisöron höll med. Och kom hem. Fort som sjutton. Poliserna kunde äntligen lämna platsen och ansvaret hamnade istället hos Björks mamma. Som till en början var hård, man skall icke måla på väggar, hur betong-grå dom än är, lärde hon oss strängt. Vi höll inte med utan stod för vår kärleksmening, och Björks mamma mjuknade. Men mer fanns att skrubba.
Två timmar senare stod väggen hyfsat ren, men vi informerades om att eventuella ommålningsavgifter skulle göra stora hål i våra plånböcker. Något förskräckta över detta fakta skyndade vi oss att sno ihop ett sms till fastighetsägaren, väldigt charmigt, välformulerat och ursäktande. Men liksom.. typ vattenlösliga bamsekritor som man fick med den tidningen när man var liten, hallå... jaja.
Väggen ser ungefär lika grå ut som förut, fast har man sura Polis-ögon så skiftar den fortfarande i grönt och rosa (och gult och orange och blått och vitt och lila och-..) och nedför backen rinner en liten sjö av diskmedel, skum och kritpulver. Som om det var mycket snyggare.
Nu är vi iallafall straffade (Straffet: att sitta hemma och äta godis. Inga fler kriminella ballongpromenader för ikväll, iallafall. Oj vilket straff. Vi har det trevligt och varmt).

Alltså.
Det som först var ett trevligt inköp gav oss varsin "prick i registret", innan dagen var slut. Men vi sitter och är väldigt nöjda med oss själva, med mästerverket och med vår hantering av det hela. Visst, vi fattar att de var så förbaskat måna om att ge oss en så obehaglig upplevelse som möjligt, så vi inte ska göra om det och värre, för att sätta en tydlig gräns och blaha blaha blaha. Dummare än så är vi inte. Men har inte polisen bättre för sej än att stå och hånflina åt barn som tvättar bort solar i flera timmar? Outredda misshandelfall och sånt borde gå före, kan man tycka. Men icke.
Nåja. Vi är som sagt rätt nöjda med vår erfarenhet.

Vi vill avsluta med att tacka de sjysta människor som gick förbi.
Exempel 1:
Två flickor i tioårsåldern kommer gående med nyinköpt lördagsgodis, uppenbart nyfikna på dårarna som står och skrubbar en vägg såhär en lördagskväll.
"Hörrni, tycker ni att det är fult med regnbågar och hjärtan på gråa betongväggar?".
"Nejdå, det är jättefint ju, hihi", ler de underbara barnen.

Exempel 2:
En runt tjugofemårig kille som kommer gående på andra sidan gatan.
Björk: Hörru! är inte detta snyggt va!
Killen ler, gör tummen upp och skyndar vidare. jaa! 2-0 till oss.

Exempel 3:
När hela arbetet är färdigt får vi syn på fyra ungdomar, vi känner oss i stort behov av bekräftelse efter all skäll och styr stegen med de tomma hinkarna ditåt.

"Visst är det snyggt med regnbågar, katter och spenat på tråkiga väggar, eller, tycker ni att det är fel kanske?".
Gänget blir något förvirrade, förstår inte riktigt frågan, men svarar att
"Nääe, regnbågar är väl trevligt eller?".
"Hihi, bra, det tycker nämligen inte polisen".
"Va?".
"Vi har skrubbat bort vår lördagskväll för deras dåliga smaks skull. De föredrar grå betong framför gula solar".
En snygg kille slår sej för bröstet och tipsar oss om att vi skulle sjungit såhär, varpå han och resten av gänget börjar dansa, sjunga och skråla, med uppenbar alkohol i kroppen. Men de var söta. Dagens hjältar. Vi sa puss och sov gott och skyndade in, för att stanna.

Ja.
Det var våra äventyr.