solrosland

glad torsdagseftermiddag.



(& max har finaste rösten ikväll men jag är rädd för honom ändå. jag tar tillbaks alla fina ord om hur bra jag är på att prata i telefon. mitt röstläge ställer in sej på nåt jävligt nervöst. det är sanningen).

ok. jag är glad. det är ingen synvilla.

är det jämt lika fruset hela livet?

jag fattar inte: hur man orkar växa: bli vuxen.
kan någon förklara? jag ser ingen mening hur jag än tittar.
ingen anledning glad nog att överväga allt becksvarta.

det är så krångligt att va tolv: att va i alla världar på samma gång: fast ändå inte riktigt i, utan mest titta på, tolvåringar har ingen egen värld. inte jag iallefall. splittringen, en fot i varje hamn och ingen som vill ha en. För liten för att vara vuxen och ändå ganska så stor!
det är så svårt om natten när sömnen räcker till alla utom mej! 
när klockan blir ett och två och tre och fyra och man till sist somnar på golvet och vaknar alldeles skakig i kroppen.

och ingen människa på hela jorden som kan älska mej! eller har tid med mej! eller vill mej. och jag vill väl ingen...
det är så svårt att va människa och jag har inga mål och ingen längtan.


jag vill ha mer än
en telefonröst
jag vill ha närhet
jag är en sån
som är mycket för hud
för fingrar
för händer
för ord
som syns
och inte är nervösa
tio städer ifrån mej
jag är en sån
som älskar fel,
för mycket
och helt omöjligt
jag är en sån
som alltid slutar
i gråt.

jag är en sån som saknar och älskar och hatar och folk kallar mej hjärtlös.
saken är den att mitt hjärta har så lätt för att släppa in människor och svårt att släppa ut, det är så trångt där, och det bultar snabbt såklart, för alla sparkar och bankar och vill ut för jag är inte trevlig i hjärtat
det är ganska svart
dåligt på att bry sej
folk säjer att jag aldrig svarar på msn, att jag är så tråkig i telefonen, att jag bryr mej så otillräckligt.

förut var jag snäll: varenda lågstadierast kom barn springande och skrek att "*** gråter, björk, och säjer att du måste trösta!". jag fick trösta jämt. jag var så bra på det. och på att kramas. och rolig. och barnen tillochmed paxade mej, "pax för att va med björk på rasten!". åh härliga tider.
nu bara gnäller människor. jag bryr mej: det är sant: men jag är ofantligt.... långt borta. bryendeskapet finns men jag hittar inte mej. förmågan att orka nå och sträcka sej.
det är hopplöst att lyfta en telefonlur och sen höra gråt.
man ska inte säja "jag finns här". inte jag i alla fall. för jag finns inte alls där, jag bara mm:ar och säjer ord som inte når fram eller i alla fall inte tröstar. är en sån äcklig vän.
och sen är jag ledsen hela natten över att en så fin människa mår dåligt. en så fin människa 134 MIL BORT! jag hatar avstånd, jag hatar det avlånga i sverige, jag hatar telefoners förmåga att få en att känna sej så otillräcklig, jag hatar hur jag behandlar vackra människor.

jag hatar hur jag är i bloggen: gnällig, arg, gnällig, arg, arg, arg. jag klagar och tycker synd om mej själv.
jag ska bättra mej. om jag orkar. men det är inte finare än såhär att va tolv i ett grått betonghus i sundsvall.

nog med gnäll.
sov gott

jag lever, jag skrattar.

tulpanerna ler och solen skiner och livet är fult och jag är arg och på mornarna går jag till skolan och på nätterna sover jag och jag är glad ibland och det är femton minusgrader ute och jag fryser hela tiden och helgen blir fin, jag har saker att se fram emot och svartsjukan nästan skaver sönder - JA det är sant - mej så jag vet inte vad jag ska göra: lägga av att vara så barnsligt svartsjuk kanske.
- kan inte, ju.

citerar en annadikt som passar så fint:

"Man vill så gärna
åtminstone tänka:
Bra jobbat!
Vara med på nån gala
Få ett litet pris
& Håkan Hellström/The Ark
uppträder till ens ära

Eller i varje fall:
En dokumentärfilm
En refräng i en sång
En bakelse

Nån som skriver en lapp
lägger på kudden:
Fan vad du är bra"

jag är ett stort bekräftelsemonster... min värsta tid är nu, annars vet jag inte vad.
OCH ni är underbara! som står ut.
det ni säjer och gör. och jag är så otacksam på ytan men jag älskar er och är så innerligt tacksam inuti. har svårt med orden bara. i huvudet vet jag vad jag menar - ja - men att formulera är så svårt, jag kan inte, inte ord.

allt jag menar är: stanna kvar. gå inte. jag vet att jag säjer kärleksord för sällan. men jag menar dom, hela tiden, när jag säjer motsatsen.
nu ska jag läsa läxor, hejdlöst duktigt, och sen sova, och minnas zaraord:
"varje steg du tar, varje solsken du glömmer kvar, gör dej till en oförglömlig star". så falskt just nu men älska mej mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det mest...