solrosland

Tjaaa, började dagen (gårdagen alltså) med en hurtig springtur. Sms:a Mathilda, lilla Pridepolaren, lite - "Var/när ska vi ses?". Sedan hoppade jag in i duschen, och glad i hågen vandrade jag efter duschen mot mobiltelefonen i hopp om ett trevligt svar.
Men icke.
Då hade Mathilda - den rackaren - ändrat sej. För jag misstänker starkt det. Men kanske inte. Kanske var hon tvungen att åka till Härnösand. Hursomhelst så bröt jag ihop. Jag hade letat sedan i lördags efter lämplig Paradkompis, & jag blev så glad när det visade sej att Mathilda både ville och kunde. Dock var hon inte alltför entusiastisk OCH OM HON INTE VILLE SÅ KUNDE HON VÄL HA SAGT DET DIREKT, SNÄLLA. Eller, om nu så är fallet, kollat ordentligt att det funkade, att hon inte skulle åka typ till Härnösand då?
OKEJ OKEJ SPELA ROLL, vi kliver vidare, nu var jag alltså panikslagen och själv inför paraden som snart skulle gå av stapeln. Jag satte mej på en stol till att fundera på saken - Gå eller Inte gå - och bygga några styrke-armband som skulle ge mej mod...



Tror bestämt att dom fungerade, för en stund senare var jag på väg ner mot stan,
trallande under mitt gula paraply. Dock var det äckligt varmt + att på vägen hann mamma meddela att på stan pågick inga Pride-aktiviteter ännu på två timmar (!), så ledset styrde jag istället stegen mot farmor som bor mitt i stan, för att se om möjligen inte hon var hemma och kunde låta mej komma in en liten vänte-timme.
Självklart var hon inte det denna elaka dag, har man jordgubbar och blommor att vattna i en liten trevlig kolonilott och det är 30 grader varmt, så befinner man sej kanske hellre där. Ännu ledsnare fortsatte jag en bit innan jag sjönk ner på en trottoarkant.
Men då, kom räddningskåren som lyfte mitt humör!
Två utvecklingsstörda damer kom vandrande, stannade upp när de såg mej, pekade och utbrast
"NEJMEN, där sitter ju PIPPI LÅNGSTRUMP!!!", innan deras ansikten sprack upp i enorma leenden och de fnissande gick vidare. Puss! Ni var hjältarna som gav mej kraft att ta mej åtminstone till mammas jobb, där mamma fyllde mej med varm choklad & gott självförtroende inför Stolthets&mångfaldparaden, haha.


Sen vare parad, hurra!
Snygga människor, fula människor, söta människor stångades i värmen, ställde sig i led.
Väldigt många små regnbågsvimplar viftades. Jag blev kär i varenda fin stolt krake. Särskilt i Sundsvalls sötaste pojke!!! Finare än mina ord, men jag stod långa stunder en bit ifrån honom & bara beundrade, försökte samla mod för att våga berätta för honom hur extremt snygg han var.
Dock vågade jag inte det såklart. Är så himla blyg men det kan ha varit lika bra.
Men tja, jag gick sedan i paraden, viftade med vimpeln & mitt trollspö, och kamerorna blixtrade och ville aldrig sluta och jag vandrade blygt fram mot Stora Torget och Stora Scenen där ingen annan än - hahaha, nu ni, - Andrés Esteche, underhöll med sång och dans. Musiken är visserligen ingen favorit (eller? Jo), men han är ganska fin att titta på ändå. Har något studsigt i sig. 
Tja, sedan kom min mamma och min kära storebror och åt mat med mej i ett tält, och några bord bort hade Regnbågsmannen placerat sej!!! Med mantel och allt! Jag gick, efter en lång stunds uppsamlande av mod, till bordet där han satt och undrade om jag inte möjligtvis fick ta ett kort på skönheten själv. 


På kvällskvisten när jag promenerade ganska planlöst med Lotta så hux flux, där vi uttråkat gick, sprang jag in i någon som log och sa "Bump?". Nervös, blyg och förvirrad försökte jag snabbt lista ut vem denna okända tjejen kunde vara. Efter två korkade sekunder gick ljuset dock upp: Zaaara! Jag hade ju aldrig träffat tjejen förut.
Men åh, hon var så söt och gullig och jag fick en kram innan hon skulle vidare, "men jag ringer dej sen". Och rätt vad det var hade Lotta också lossnat från mej och jag sökte upp mamma som satt i ett tält med en snygg kompis. Två snygga förresten, men den ena var lite upptagen med att spela musik på stället. 

Åh. Dom var gosiga och snälla och pussiga och jag satt i min kofta och var glad och nattmysig.
Och så äntligen närmade sej klockan Ola Salo. Hahahaha, jag vet att dom är ett band, jag vet att det finns något som heter The Ark, och visserligen är de verkligen fina allihop, men JO det är endast Ola jag gick för att se.
Jag tycker inte ens särskilt mycket om musiken, inte utan scenshow i alla fall, utan blev bara kär i självaste Ola själv för ungefär... två år sedan, kanske. Och åh, de skulle börja spela klockan tolv och jag var där i rysligt god tid. Men melodifestival-boomen kring dem gjorde att det snabbt blev trångt, men jag var åtminstone längst fram... nördigt o bra. Det blev trängre och trängre, stökigare och stökigare, varmare och varmare, närmare och närmare.
Och så äntligen äntligen äntligen kom röken. Och Olas fina kompisar. Och så plötsligt kom mannen själv. Hoppande.
Och tja... Ola, så helt helt magisk. Han hjulade sej in i mitt hjärta, svängde med världens vackraste kropp och dansade med mikrofonstativet. Världens vackraste människa. Och som alla andra där var jag övertygad om att det var mej han log emot, mej han tittade på, jämt. Men alltså, ja, det var så otroligt. Jag vinkade med min stjärna och han vinkade tillbaka med hela sin kropp.

Allt var bara så... fint. Fullkomligt.

Och det tog slut alldeles för tidigt, jag skulle vilja leva i en ständig Prideparad med Ola Salo i täten, så himla fin dag. Och tja, nu sitter jag vid pappas dator, åkte tåg tidigt imorse efter tre timmars sömn, och somnade visst förut tror jag. Vet inte hur länge jag sov, men Edgar och pappa hann gå och fiska...
Nu ska jag dock långtidssova. Så godnatt på er.