fredagssång
Idag var en Magdadag och hon är en av de finaste jag vet.
Vi klättrade i träd, gjorde obligatoriska våfflor och blev kära i Olle:
Äsch, nog om det, nu ska jag lägga mej och sörja mina nya vackra 89-kronors knästrumpor som just gick sönder.
Godnatt godnatt
/B.
hej från sigtuna (idag åker jag till peking, tjohoo)
Jag lever och mår bra, som ni ser. Och en lite utförligare rapport kommer då jag är hemfraktad igen, vilket är på fredag. Så på lördag kanske.
Tills dess;
Glad midsommar! Ta hand om varandra och framförallt er själva och ät jordgubbar och dansa och ha det bra!
Kärlek
/B - som inte är så mycket flintis längre.
björks sommarvisa
- HEJ SOMMARLOVET!
Ja. I förmiddags var det skolavslutning.
Jag har haft sommarlov halva dagen med andra ord. Ätit jordgubbar, glass, tårta och saft hos farmor och Rune.
Men vädret och jag alltså. Vi är inte överrens alls. Imorgon blir en inomhusdag. Jag ska närmare bestämt roa mej med att rensa min garderob. Hujedamej - jag vill inte tänka på det - snälla rara jag pratar hellre om idag, en fin dag om man bortser från värmen.
Eftersom jag somnade någon gång tidigt imorse så startade jag dagens fågelkvittrande morgon med att försova mej. Eller. Jag hann bara kliva ur duschen så ringde Tilda allra raraste, "Heej buump, jag står utanför nu asså, kan du komma ner för jag hihi törs inte komma upp!".
Jag kastade på mej min söta klänning och rusade nerför trapporna till lilla rädda Tilda allra rarastes undsättning, tog henne i handen och hjälpte henne uppför trapporna. Väl uppe parkerade jag damen på min säng, medan jag själv tog en sväng till garderoben och därefter följde några stressiga minuter av knästrumpor, armband, borttappade solglasögon, lila eller röd väska, skavsårsplåster och diverse annat fånigt.
Tillslut tvingades jag ut bara HALVFÄRDIG, och låsa dörren bakom mej iklädd nåt väldigt orangerosablommigt och eh, mammas gamla söta Dr Martens (och solglasögonen återfanns och det blev lila Henry loves your woolly socks-väska, för den intresserade). Det skulle funnits bilder på skönheten/mej om inte det vore så att kameran kommit vilse eller så, för vår brevlåda vill den inte alls landa i! Jag börjar bli lite ledsen nu.
HURSOMHELST: Jag slängde mej stressat upp på min grönblommiga cykel med megafonen i cykelkorgen. Och så cyklade vi iväg. Rakt in i pappa som hurtigt promenerade till avslutningen, och som även passade på att fylla min cykelkorg ytterligare, med ett litet paket. "Öppnas sen", sa han. "Det är bergis en plastflöjt", sa jag, efter att ha skakat lite på det lilla brunpapprade paketet med mina vana, duktiga paketskakarhänder.
Och så rullade vi tillslut in på den bara halvfyllda skolgården. Kärlek till storleken på min skola åtminstone. Alla elever, lärare, föräldrar och fastrar var samlade. Och skolgården var ändå bara halvfull.
Och rektorn drog igång kalaset, paketerad i nåt ljusblommigt, vid en mikrofon.
Välkomna, eller, jag lyssnade inte så noga.
Och småbarnen sjöng sina visor om sommaren och Jesus och äh, jag vet inte riktigt. Och det blev vår tur. Jag gömde mej bakom Olivia och mina solglasögon, tittade i marken, dansade lite, sjöng lite, slutade sjunga, sjöng fel, slutade dansa, tittade på publiken, dog nästan. Jag var så himla nervös, haha. Jag och scener alltså. De ser så lockande ut. Jag vill så gärna synas. Men sen syns jag fel, och blir rädd, och nervös, och så slutar det ändå inte i jubel och applåder.
Hursomhelst, då sångerna var sjungna så vecklades rödvitrutiga picknickfiltar ut över gräset, och kanelbullar och saftflaskor packades ur picknickkorgar.
Mitt fina sällskap - Tildafinisen, pappa och jag - hade varken filt eller picknickkorg men pappas skjorta var mjuk under mina ben och jordgubbar funkar bra direkt ur lådan också. Jag öppnade mitt bruna paket som visade sej innehålla just en rosa plastflöjt - jag gissar grymt bra alltså!
Och så satt jag och tänkte på hur lite jag skulle sakna alla och räknade antal blommiga klänningar och blåste såpbubblor på fikande familjer. Som tack fick jag irriterande blickar, såpbubblor i saften är äckligt kanske?
MEN SEN ÄNTLIGEN CYKLADE VI IVÄG OCH REKTORN SA GLAD SOMMAR OCH DET VAR ÖVER.
Jag har sommarlov i elva veckor framöver nu. Åh, ljuvliga ljuvliga ledighet. Tilda allra raraste cyklade hemåt och jag och pappa fiskade upp ett stycke lillebror och begav oss till Farmor och Runes lilla kolonilott där det - som jag tidigare skrev - bjöds på sötsaker. Och badades. Havet hjärta mej. Och med magarna fyllda av socker begav vi oss tillbaka till lägenheten, bytte pappa, farmor och Rune mot mamma och storebror och promenerade ner på stan för att äta på nåt indiskt ställe. Känns som en typisk klyschig skolavslutningsdag helt enligt alla regler med jordgubbar, hallontårta, bada, äta på restaurang.
Hamlet har gått ur nian idag. Med tolv MVG och resten, alltså fem, VG. Det känns tungt måste jag säga.... Jag måste få tretton MVG. Ha - fet chans. Dessutom fick vi, innan vi släpptes iväg från skolavslutningen, papper på läsårets frånvaro. TÄVLING; Gissa hur många dagars frånvaro jag hade? Den som gissar rätt kan få... en diktsamling? 
SOV GOTT.
ps. kommentarer är ooooo bloggens bränsleeee ungefär som att glass är mitt
7 juni
Idag för ett år sedan. Det var också fint.
IKVÄLL ÄR EN FIN KVÄLL.
Mysigt är att idag var sista skoldagen, mysigt är att imorgon är det skolavslutning och jag ska vara snyggast av alla. Mysigt är att strunta i skolans årliga sistadagiskolan-vattenkrig för att istället rymma och köpa glass i solskenet. Mysigt är att Tilda allra raraste som jag inte träffat på ja, det måste vara ett år eller så, ska komma på avslutningen och kolla in när resten av klassen sjunger "För att du finns", och jag står och dansar och försöker dölja att jag inte sjunger. Mysigt är att få brev från Gretadarling. Mysigt är att Fann ringer och får mej att vara glad över att jag inte bor i Norge i alla fall. Mysigt är oväntat trevliga provresultat. Mysigt är att blåsa såpbubblor och dingla med tunga Dr Martens-fötter till Lars Winnerbäcks röst i solskenet.
Ja - mysigt var ordet för dagen, som avslutades med en kvällspromenad med min käre far. Det köptes glass, vandrades ner mot stan där vi stannade till vid Ica, köpte oliver och kaffe och bananer i en god (...) mix och satte oss vid Selångersån i kvällssolen och åt.
Och pratade om sommaren. Och allt möjligt annat trevligt, vi hade en del att ta igen eftersom senast vi sågs var typ i två dagar för tjugo dagar sedan och dessförinnan hade vi inte setts på tre veckor och innan det... ja, ni fattar. Vi ses inte ofta men när vi ses är det desto roligare. Efter att vi spanat på vattnet en stund styrde vi stegen mot hamnen, och hamnparken, där vi landade i den enorma runda gungan. Och där blev det pratpaus igen, nu med himlen som utsikt. Och tiden gick, och klockan pekade mej plötsligt strängt hemåt, men hemvägen gav oss ännu ett glass-stopp innan jag väl var hemma i det nu vita - mycket ommålade alltså - huset. Ah. Sommarkvällar i mitt hjärta. Minus för värmen bara. Sol är fint, och att inte behöva ha tjocka tröjor och jackor är också fint, men jag står knappt ut i den värmen som härjar nu. Buhu. Jag känner mej äcklig och varm och vill inte vara bland folk överhuvudtaget. Men det blir en fin sommar, den här sommaren. mmmmmmmmmmmm.
Ja. Det mesta känns bättre än typ tidigare i veckan? Humörväxlingar alltså.... mmm min älskade tonårighet.
Fast det som drar ner lite på solhumöret är att min kamera aldrig kommer. Jag blir orolig. Lilla kameran... och Povel är fortfarande död. Men jag satsar stenhårt på att bli nästa Povel. Eller åtminstone föda nästa Povel! Ärligt, namnet är så himla fint. Mina barn ska heta Ilon och Povel. Povel Mirjamsdotter, åh stackars lilla pojke. Fast jag vill inte ens ha barn, men OM jag möjligtvis skulle ändra mej det kan ju hända eftersom jag för ett år sedan ville ha sjutton stycken plus ett barnhem plus vara lärare och ungdomspsykolog? man får ändra sig i sitt liv.
Men jag ska lägga mej nu kanske. Tilda kommer cyklande klockan nio imorgon, och det vore trevligt om jag var vaken då.
Så; sov gott!
Skolavslutning 06.
Jag var grön och skön och spelade ukulele!!! oooo wow wow
povels sista sång
Povel Ramel är död.
Nu vill jag också dö. Min finaste älsklingsPovel, min språk-idol! han skulle ju alltid leva juuu. Men nähä. Han dog igårkväll. Världen är nog lite fulare idag. Eller skitmycket skitfulare förresten.
"1983 började Povel Ramel att dela ut Karamelodiktstipendiet till yngre artister. Björn Skifs, Magnus Uggla och Lena Philipsson heter några av pristagarna. Men vid årets utdelning kunde instiftaren själv inte vara med.
- Han ligger hemma och vilar upp sig och vi hoppas att han blir bättre, sa sonen Mikael Ramel till TT Spektra i måndags.
Dagen efter avled Povel Ramel i sitt hem med sina närmaste omkring sig, 85 år gammal" /aftonbladet.se
Han skrev mina favoritsånger; Var är tvålen, Lingonben och Karl Nilsson. Och flera flera flera miljoners miljarders mästerverk till. nu sjunger han så det dånar i hela lägenheten i protest. 
Jag stal första bilden som kom upp när jag googlade, men den var väl så klockren, åh
Usch. Nu blev hela dagen alldeles ful. Solen skiner som ett hån, som i Stefan Sundströms låt.
Men rummet vill bli städat trots att Povel inte lever längre - så hejdå till datorn & Vila i frid, finis.
