solrosland

HUDFÄRGAD
diskriminering invävt i ett ETABLERAT OCH ALLMÄNT GODKÄNT ORD ),

hud definieras alltså brunbeige cirka

hej

jag bor i Elfensbenskusten, jag har lite mörkare färg på mig
än du

men inte är det hud inte

---

mästerpoeten heter Elin Carlsson

"- Du vet att du är ett adjektiv för mig nu va?
Alltså, Björk. Det är ett adjektiv. Det går inte att beskriva, men alla som träffar dig förstår.
Liksom, det var därför jag tyckte den där tjejen på hotellet var lik dig. För hon var också Björkig.
Puss".
VÄRLDENS FINASTE KOMPLIMANG ELLERRR???

Förutom det: inte så mycket.
Överlever (med nöd och näppe och mandariner).

åker till pappa 
och kent ikväll

hemma från lasse nu efter två timmars bilåkande.
men det var det värt. det var magiskt, fantastiskt.
sitter i en trött hög av kärlek, hjärtat dunkande innanför svettig lassetröja och hela kroppen värkande, axlarna brännande, ryggen dubbelvikt av ihoppressad smärta. men väldigt väldigt glad.

men äh, ja, jag säjer mer imorgon, gonattkramar tills dess.
må john blund förbarma sej över mej. snälla.

Jag och Laleh delar lövhögskärlek.

Hej alla.
Det är söndagseftermiddag och jag är, HÖR OCH HÄPNA NU, glad!
Av fina längtansanledningar. Veckan står i min framtid med förträffliga saker i famnen, Lars Winnerbäck-konsert på onsdag och Kent på fredag (pappa lyckades få tag i biljetter hurra!).
Pappa & Stockholm med sina små invånare hela helgen, jag har saknat mej OM INTE TRASIG SÅ ÅTMINSTONE NÖTT I HÖRNEN.

tramsskitpisskrönika


"Det var solsken, det var augusti & det var Stockholm.
Sammanflätade kompishänder, barfota fötter i kinaskor, eftermiddagsspatserande i stan.
Och mitt i denna sommarlovsidyll klampade Åke in. Underbara Åke.

Med berusat blod & alkohol skvalpande innanför kroppsväggarna, men likförbannat alldeles underbar. Han kom vinglande emot oss kinaskobärande flickor, och somliga kinaskor backade lite, somliga nervösskrapade lite i gruset, men vad hjälpte väl lite nervösskrapande.
Åke knackade inte på, Åke steg på ändå: "tjeeeena brudar".
Och det var bara att ta emot honom. Han väntade inte på vår uppmärksamhet, han slet åt sej den bestämt. Så satt vi där inuti augustis varma famn, under solen, på Söder, intill Åke. För Åke, han hade att berätta. Förklarade först och främst för oss hur ofantligt söta vi var, "liksom kreativa, det ser man på kläderna förstår ni". Sedan fick vi oss hans liv serverat, ett mycket intressant liv. Tragiskt, visst. Som många liv. Men även ganska vackert, hoppfullt, smockfullt av drömmar. Ett liv som vi ändå tog för oss. Ett liv som bor i mitt hjärta, behövs där. Dessutom hade han ett sällan förr skådat brinnande hjärta för oss.

"Nä, om det är någonting som man aldrig, aldrig, aldrig ska göra så är det att vara dum mot tjejer. Ni vet det va, skulle ni nånsin råka ut för några typer va, så är jag där direkt för er, skölden Åke, ja, ropa bara på mej brudar! Ropa på Åke!". Äcklig eller för närgången - nä, det var han inte. Inte överhuvudtaget, alls. Satt bara där bredvid och berättade, intresserade sej även för oss & våra liv, men behövde kanske framförallt tala ut själv. Gröpa lite ur sin hjärtevrå, den verkade så olyssnad på, så bortglömd under lager av årssamlat damm.

Och när vi sedan slutligen skiljdes åt där efter kramar och handkyssar och efter att dyrt och heligt lovat att alltid ropa på honom i knipa, så kände jag mej dubbel. Lite Åke i min kropp.
Han delade med sej av Åke och jag delade med mej av Björk.
Och det kändes alldeles fantastiskt fint. Att gå vidare och bära på något så olikt mej själv och mitt liv, att titta till då och då, påminnas om. Möten med människor är alldeles makalöst. Och spännande, det kan sluta lite hursomhelst, varsomhelst, närsomhelst. Framförallt närsomhelst, så ta till vara på alla människor runt om dej. I synnerhet de som du ser som annorlunda dej, särskilt dem behöver du.

Och det här är inte en krönika om fullgubbar, det här är inte en krönika om Åke. Det här är en krönika om människokontakt. Det är så fasligt sorgligt att det i Sverige år tjugohundrasju inte verkar stå bättre till än att man håller tyst, håller allt innanför huden alternativt familjen, så länge man inte är alkoholpåverkad.
Och alkoholhaltiga andedräkter är som vi alla vet något att fly från, om detta nalkas är det säkrast att sätta sej på tryggt avstånd därifrån, flera flera buss-säten bort.

Ack ack, den svenska rädsla. Som jag hatar den. Som jag ska kämpa för att utrota den. Och även jag är rädd, jag är Björk, jag är tretton år och jag är (naturligtvis!) livrädd. Men jag är mer rädd för ensamhet än mänsklighet och jag vill inte ha en vinter i denna svenska, klassiska kyla. Alla människor gömda bakom sammanbitna bussminer, under paraplyn, med blickarna riktade vartsomhelst - bara det är där det är omöjligt att fånga dem.
Vi är inte så olika som vi försöker göra oss, vi är människor.
Samma sort med andra ord. Skillnaderna så små, obetydliga, ålders- & utseendesmässiga, onödiga. Det är så ytligt och idiotiskt att låta sådant som ålder och hjälp, UTSEENDE, styra.

Solskenet har nu blivit snöslask, augusti har blivit november och jag är hemma i Sundsvall.
Vi behöver varandra och varandras hjärtan den här vintern, varandras händer att hålla i.
Jag ropar på Åke, varje Åke inuti er, varje människa som vill komma fram, få välla, svälla över, vara mänsklig!
Här är mina händer, att fånga för de som vågar".

 

 

 

"jag vet med nästan säkerhet
att det är en omöjlighet
det jag tror på
det kan inte gå
- så jag tror ändå!"

/jonas gardell.

Grattis på femtioårsdagen, Ernst.
Hoppas brevet kom fram, träffade rätt brevlåda, rätt hjärta.

Pust, igen. En glad pust.
Inne efter en rödkindebildande promenad från Tonhallen & Jonas Gardells (underbara underbara underbara) kontaktannons Tillfällig gäst i ditt liv.

Om vi ska ta det från början, så har jag tyckt om den fina elefantbyxklädde pojken mycket länge. Allt är förstås relativt men jag är tretton år och började läsa böckerna som åttaåring. Och har nu läst de allra flesta, somliga har jag läst två och tre och fyra gånger.
Utöver detta har jag hans skiva, den är välspelad, har upplevt många snurr i min spelare, och jag har Väckelsemöte på dvd vilken jag alltid ser på när jag behöver le lite... nå, ni fattar grejen, jag gillar honom iallafall. Ännu mer hans person än hans verk.

En härligt stulen, förlåt förlåt, bild på den lilla elefantsötnosen.

MEN jag hade alltså aldrig sett honom live tidigare och redan i juli så köpte mamma biljetter till mej och sej och sedan dess har jag med andra ord väntat och väntat och väntat, trummat mina fingrar och slitit mitt hår.
Och idag var det äntligen dags, åh hujedamej, bara därför så vaknade jag först 13:30 idag, den stackars kroppen kände väl kanske kan tänkas på sej att det var något speciellt den behövde vila upp sej inför.

Men när jag väl vaknat så hade jag vaknat, jag kastade på mej lite kläder innan jag kastade mej ner mot stan där jag slutade kasta mej för att istället bli lite rastlös.
Hade bestämt med Mats (världens sötaste Ediths morfar & världens sötaste Mimmis pappa. Han är förövrigt nog världens sötaste både morfar och pappa, också) att vi skulle fika efter att han föreläst på någon skola, innan hans tåg hem skulle gå.
Jag har bara träffat människan en gång förut, en ganska blyg gång förut då jag åt kakor i hans trädgård, på den tiden jag var en mycket mycket nervös orangehårig tolvåring. Därför var jag lite, lite nervös nu också, men underhöll mej flitigt genom att traska runt i olika affärer för att dämpa nervositeten.
Och slutligen hade han föreläst färdigt och vi möttes och det var så onervöst någonting kan bli, han var mycket rar och vi gick till Charm och charmade varandra en stund.
Mitt hjärta pickade i snart-jonas-gardell-slag medan jag knaprade i mej mitt wienerbröd och vi pratade lite om betygsystem, Jonas Gardell & hans shower, alla möjliga andra konserter osv osv osv.
Tills han tåg skulle avgå och vi hade charmats och smulats färdigt och sa hejdå och kram och tack,
jag satte mej på en buss hem och sedan promenerade jag och mamma tillsammans till Tonhallen.

- OBS OBS MÅSTE BARA INFLIKA ATT MINA FINGRAR SKAKAR NÄR JAG SKRIVER
AV ALL KÄRLEK SOM JONAS FYLLDE MIN LILLA TRETTONÅRSKROPP MED OBS OBS -

Och mina ben asplövsdarrade, i vanlig ordning, de brukar ju bete sej så ibland.
Och när vi kom fram till Tonhallen stod det hundratals förväntansfulla Jonasförälskade Sundsvallsbor och trampade, trängdes. Och vi kom in till våra platser, satte oss till rätta och mitt hjärta slog femhundra slag i sekunden jag lovar,
och plötsligt så började allt bara. En väldigt sprakande, färgglad inledning.
Och jag satt och var alldeles alldeles jätteförälskad, på nära avstånd eftersom vi lyckats få platser på andra raden, i mitten. Och han sjöng, och han dansade, och vi lät våra hjärtan smältas.
Och så frågade han ifall det fanns några barn i publiken, och jag räckte ensam upp handen, eller, tillsammans med en enda annan stackars hand, och han sa att jaså ja, och han frågade hur gammal jag var.
Han kollade på mej!
Han tilltalade mej!
Jag halvsvimmade men sa att Tretton år,
och han sa att Vad heter du
och jag sa att Björk
och han sa att Va
och jag sa (lite högre) att BJÖRK
och han sa att Efter popsångerskan?
och han sa Är det där din mamma
och han sa Inte lite flummigt att döpa sitt barn till Björk, inte alls flummigt, nejdå!
Och sedan pratade han lite med det andra barnet, sjuttonåriga Johanna, och sedan sa han att för vår skull så hade han minsann en liten BARNSTUND i sin show (förlåt: kontaktannons).
Och han sa att Björk, gillar du kasperteater
och jag nickade så han fortsatte:
- Gillar du Jesus, Björk? (här la han huvudet på sned på sitt Jonasvis, ni vet vilket vis jag menar)
- jaa
- Gillar DU Jesus, Johanna?
- nää
- Gillar du Katrineholm, Björk?
- jaa (mamma anser att jag här gjorde bort mej men hallå, jag var alldeles omedveten, upptagen med att koncentrera mej på att han såg mej!)
- Gillar du Katrineholm, Johanna?
- jaa
- Ett noll till Katrineholm!
Och sedan plockade han fram sina förtjusande teaterdockor, och STOPP nu, ska naturligtvis helst inte återberätta hela showen. 

Iallafall, kände mej djupt inkluderad och talad till, showen ut: 
"Nu sitter Björk såhäääär (gör en väldigt typisk Jonas-min) och tänker Vem fan meeenar han".
Och det var så fint. Han sa egentligen en hel massa, det var Björk mest hela tiden,
"Fast Björk och Johanna"
"Men Björk och Johanna"
"Och Björk och Johanna"
Men jag tror att jag levde för mycket just då för att spara något i minnet, för att göra något annat än älska honom.

Och så tog det slut, som fina saker brukar göra. Lite väl fort kanske, allt kändes lite ofärdigt, men ack.
Det kan faktiskt bli för mycket av det goda! Risken är att jag hade svimmat och han hade fortsatt i samma kärleksstil.
Och möjligen kanske att detta inte var bättre än Väckelsemöte, kanske tillochmed sämre, få långa monologer och mycket småpratande & spontanskämtande med publiken, men det var första gången jag såg honom och eftersom jag blev så bokstavligt tilltalad så var jag fantastiskt nöjd ändå.
Men efteråt då: jag satt kvar och väntade på att få överlämna en liten present till honom, en liten Bumps poesi minsann. Han fyller trots allt år imorgon, den än så länge fyrtiotreåringen.
Och han kom ut med en tekopp i sin hand och han luktade så gott och han sa Hej Björk så jag blev alldeles darrig. Ingen har sagt mitt namn så mjukt och snällt förut. Och jag sa stammande
- jo hej jag tänkte bara ge dej min diktsamling, ehrm, ja, varsågod
*räcker fram*
- tack, har du skrivit den själv?
- ... ja för längesen, jättelängesen...
- vad spännande
- nä
(JAG ÄR SÅ DÅLIG SÅ DÅLIG SÅ DÅLIG)
- hehehe
- ... mmm.
(det var så fruktansvärt blygpinsamt men förstå, vi PRATADE med varandra. Ändå. Pinsamt eller ej! Ordväxling!)

*avlägsnar mej lite ifrån honom, vankar och hämtar mod, och återkommer några minuter senare*

- kan du inte - snälla - signera min tröja, där bak lite?
- jodå! men din mamma får hjälpa till att spänna tyget, såja, håll där, jag tror jag skriver såhääär, det blir lite buckligt, men nuså! *signerar*
- tack så jättemycket.
- det blev den snyggaste tröjsigneringen någonsin!
- ååh!

*blir blygare igen och återkommer, återigen, några minuter senare, driver väl honom till vansinne på detta sätt men måste lugna nerverna mellan gångerna, inte överbelasta lyckomuskeln*

- kan jag inte bara få ge dej en kram?
- jo! *öppnar sin fina famn* *och ler!*
- ååh *kramar* tack så mycket! (han var jättebra på att kramas. Väldigt mjuk och nära kram)
- jaaa, hejdå
- hejdå! Det var väldigt bra! Eh, du var väldigt bra, eh

jag är alldeles himlastormande kär just nu.
Sitter i min Jonaskrivna tröja och lyssnar på singeln jag köpte och tänker på kärlek.
Och på tårtan jag ska köpa (vi har slut på grädde: därför blir det svårt att baka) tidigt imorgon bitti och lämna på hotellet...

solsken i era hår!
/gladast i världen.