solrosland

Pust, igen. En glad pust.
Inne efter en rödkindebildande promenad från Tonhallen & Jonas Gardells (underbara underbara underbara) kontaktannons Tillfällig gäst i ditt liv.

Om vi ska ta det från början, så har jag tyckt om den fina elefantbyxklädde pojken mycket länge. Allt är förstås relativt men jag är tretton år och började läsa böckerna som åttaåring. Och har nu läst de allra flesta, somliga har jag läst två och tre och fyra gånger.
Utöver detta har jag hans skiva, den är välspelad, har upplevt många snurr i min spelare, och jag har Väckelsemöte på dvd vilken jag alltid ser på när jag behöver le lite... nå, ni fattar grejen, jag gillar honom iallafall. Ännu mer hans person än hans verk.

En härligt stulen, förlåt förlåt, bild på den lilla elefantsötnosen.

MEN jag hade alltså aldrig sett honom live tidigare och redan i juli så köpte mamma biljetter till mej och sej och sedan dess har jag med andra ord väntat och väntat och väntat, trummat mina fingrar och slitit mitt hår.
Och idag var det äntligen dags, åh hujedamej, bara därför så vaknade jag först 13:30 idag, den stackars kroppen kände väl kanske kan tänkas på sej att det var något speciellt den behövde vila upp sej inför.

Men när jag väl vaknat så hade jag vaknat, jag kastade på mej lite kläder innan jag kastade mej ner mot stan där jag slutade kasta mej för att istället bli lite rastlös.
Hade bestämt med Mats (världens sötaste Ediths morfar & världens sötaste Mimmis pappa. Han är förövrigt nog världens sötaste både morfar och pappa, också) att vi skulle fika efter att han föreläst på någon skola, innan hans tåg hem skulle gå.
Jag har bara träffat människan en gång förut, en ganska blyg gång förut då jag åt kakor i hans trädgård, på den tiden jag var en mycket mycket nervös orangehårig tolvåring. Därför var jag lite, lite nervös nu också, men underhöll mej flitigt genom att traska runt i olika affärer för att dämpa nervositeten.
Och slutligen hade han föreläst färdigt och vi möttes och det var så onervöst någonting kan bli, han var mycket rar och vi gick till Charm och charmade varandra en stund.
Mitt hjärta pickade i snart-jonas-gardell-slag medan jag knaprade i mej mitt wienerbröd och vi pratade lite om betygsystem, Jonas Gardell & hans shower, alla möjliga andra konserter osv osv osv.
Tills han tåg skulle avgå och vi hade charmats och smulats färdigt och sa hejdå och kram och tack,
jag satte mej på en buss hem och sedan promenerade jag och mamma tillsammans till Tonhallen.

- OBS OBS MÅSTE BARA INFLIKA ATT MINA FINGRAR SKAKAR NÄR JAG SKRIVER
AV ALL KÄRLEK SOM JONAS FYLLDE MIN LILLA TRETTONÅRSKROPP MED OBS OBS -

Och mina ben asplövsdarrade, i vanlig ordning, de brukar ju bete sej så ibland.
Och när vi kom fram till Tonhallen stod det hundratals förväntansfulla Jonasförälskade Sundsvallsbor och trampade, trängdes. Och vi kom in till våra platser, satte oss till rätta och mitt hjärta slog femhundra slag i sekunden jag lovar,
och plötsligt så började allt bara. En väldigt sprakande, färgglad inledning.
Och jag satt och var alldeles alldeles jätteförälskad, på nära avstånd eftersom vi lyckats få platser på andra raden, i mitten. Och han sjöng, och han dansade, och vi lät våra hjärtan smältas.
Och så frågade han ifall det fanns några barn i publiken, och jag räckte ensam upp handen, eller, tillsammans med en enda annan stackars hand, och han sa att jaså ja, och han frågade hur gammal jag var.
Han kollade på mej!
Han tilltalade mej!
Jag halvsvimmade men sa att Tretton år,
och han sa att Vad heter du
och jag sa att Björk
och han sa att Va
och jag sa (lite högre) att BJÖRK
och han sa att Efter popsångerskan?
och han sa Är det där din mamma
och han sa Inte lite flummigt att döpa sitt barn till Björk, inte alls flummigt, nejdå!
Och sedan pratade han lite med det andra barnet, sjuttonåriga Johanna, och sedan sa han att för vår skull så hade han minsann en liten BARNSTUND i sin show (förlåt: kontaktannons).
Och han sa att Björk, gillar du kasperteater
och jag nickade så han fortsatte:
- Gillar du Jesus, Björk? (här la han huvudet på sned på sitt Jonasvis, ni vet vilket vis jag menar)
- jaa
- Gillar DU Jesus, Johanna?
- nää
- Gillar du Katrineholm, Björk?
- jaa (mamma anser att jag här gjorde bort mej men hallå, jag var alldeles omedveten, upptagen med att koncentrera mej på att han såg mej!)
- Gillar du Katrineholm, Johanna?
- jaa
- Ett noll till Katrineholm!
Och sedan plockade han fram sina förtjusande teaterdockor, och STOPP nu, ska naturligtvis helst inte återberätta hela showen. 

Iallafall, kände mej djupt inkluderad och talad till, showen ut: 
"Nu sitter Björk såhäääär (gör en väldigt typisk Jonas-min) och tänker Vem fan meeenar han".
Och det var så fint. Han sa egentligen en hel massa, det var Björk mest hela tiden,
"Fast Björk och Johanna"
"Men Björk och Johanna"
"Och Björk och Johanna"
Men jag tror att jag levde för mycket just då för att spara något i minnet, för att göra något annat än älska honom.

Och så tog det slut, som fina saker brukar göra. Lite väl fort kanske, allt kändes lite ofärdigt, men ack.
Det kan faktiskt bli för mycket av det goda! Risken är att jag hade svimmat och han hade fortsatt i samma kärleksstil.
Och möjligen kanske att detta inte var bättre än Väckelsemöte, kanske tillochmed sämre, få långa monologer och mycket småpratande & spontanskämtande med publiken, men det var första gången jag såg honom och eftersom jag blev så bokstavligt tilltalad så var jag fantastiskt nöjd ändå.
Men efteråt då: jag satt kvar och väntade på att få överlämna en liten present till honom, en liten Bumps poesi minsann. Han fyller trots allt år imorgon, den än så länge fyrtiotreåringen.
Och han kom ut med en tekopp i sin hand och han luktade så gott och han sa Hej Björk så jag blev alldeles darrig. Ingen har sagt mitt namn så mjukt och snällt förut. Och jag sa stammande
- jo hej jag tänkte bara ge dej min diktsamling, ehrm, ja, varsågod
*räcker fram*
- tack, har du skrivit den själv?
- ... ja för längesen, jättelängesen...
- vad spännande
- nä
(JAG ÄR SÅ DÅLIG SÅ DÅLIG SÅ DÅLIG)
- hehehe
- ... mmm.
(det var så fruktansvärt blygpinsamt men förstå, vi PRATADE med varandra. Ändå. Pinsamt eller ej! Ordväxling!)

*avlägsnar mej lite ifrån honom, vankar och hämtar mod, och återkommer några minuter senare*

- kan du inte - snälla - signera min tröja, där bak lite?
- jodå! men din mamma får hjälpa till att spänna tyget, såja, håll där, jag tror jag skriver såhääär, det blir lite buckligt, men nuså! *signerar*
- tack så jättemycket.
- det blev den snyggaste tröjsigneringen någonsin!
- ååh!

*blir blygare igen och återkommer, återigen, några minuter senare, driver väl honom till vansinne på detta sätt men måste lugna nerverna mellan gångerna, inte överbelasta lyckomuskeln*

- kan jag inte bara få ge dej en kram?
- jo! *öppnar sin fina famn* *och ler!*
- ååh *kramar* tack så mycket! (han var jättebra på att kramas. Väldigt mjuk och nära kram)
- jaaa, hejdå
- hejdå! Det var väldigt bra! Eh, du var väldigt bra, eh

jag är alldeles himlastormande kär just nu.
Sitter i min Jonaskrivna tröja och lyssnar på singeln jag köpte och tänker på kärlek.
Och på tårtan jag ska köpa (vi har slut på grädde: därför blir det svårt att baka) tidigt imorgon bitti och lämna på hotellet...

solsken i era hår!
/gladast i världen.