(förmodligen världens tråkigaste) tisdagssång
Lalala, hej, hallå.
Signe har åkt hem och nu ligger det en stor madrass med Signedoftslakan på golvet, tom och ensam.
Men vi hade det bra, tog en söndagspromenad och lövhoppade, på-riktigt-löv-hoppade.
Bokstavligt. Magplask och ryggplask, eller, -plask, så låter det ju inte. Mera frasigt, ryggfras och magfras, havrefras, höstkalas. Det fastnade en massa små små bruna lövsmulor i våra hår och kappor och på strumpbyxebenen men det var det värt minsann. Vi låg och spejade, såg fönsterpensionärer bakom gardiner, festliga krukväxter, kalla höstbalkonger, en ljusgrå oktoberhimmel, trafik, bilar, släckta gatlyktor, frusna trädgrenar, hundar i koppel.
Allt är så deppigt.
Och Signe har åkt hem.
- här avbröts jag i mitt skrivande av att nonno kom och ropade att det minsann var pepparkaksfika för den sugne, hon är här och röjer lite med sin kompis Hans-Erik, men iallafall.
Så jag sprang hungrig till köket där min glupske storebror såklart redan väntade med ett lass pepparkakor och högt glas mjölk. Och han sa att
- det är ingen vits att äta pepparkakor om man inte får äta hutlöst många.
Och det är ju sant. Så vi åt hutlöst många pepparkakor var på varsin sida om bordet och är nu hutlöst snälla och tillbaka vid våra datorer -
Men som sagt. Signe är i Uppsala nu och jag är här och allt är fel.
Jag vaknade jättetidigt imorse i Edgars säng av någon anledning,
och har fram tills nu suttit och tittat på The Ark-klipp på youtube och annat tidsfördrivande men ganska tråkigt, ganska ensamt. Jag vill kramas och umgås och vara i någons sällskap. rastlös och studsig.
Nä, nu ska jag gå och hoppa ner i mina Dr Martens och låta följande brev dimpa ner i någon gul brevlådas mun nära mej:
1. kärleksbrev till Ernst. Han fyller trots allt år snart.
2. pussbrev till min älskade fina lars mattias winnerbäck.
pust
Dagen har varit rätt kass men jag simmade efter skolan och det var ganska o-kasst, skönt, och jobbigt, men när jag kom upp alldeles matt och med russinhud kände jag mej... lite simmad. Saknar simningen ofta. Ska börja simma åtminstone ibland.
Men nu har jag iallafall höstlov.
& Imorgon kommer iallafall Uppsalas finaste Signe och bor hos mej några dagar.
Vi är lite pussiga och gosiga. Orangea. Prickiga.
Och det ska pratas minsann, och promeneras och fikas och bakas och tralala.
Vet inte exakt när hon kommer, men innan dess ska jag hinna köpa en fruktskål på Myrorna och skriva den där förbaskade dumbusiga oskrivna krönikan.
Vad i hela hälsingland ska den handla om?
torsdagssång
idag: samma fötter att dra ur sängen,
samma dusch att ställa sin morgonsläpiga kropp i,
samma händer som packar ner frukt i samma väska,
samma klänningar att dra över huvudet,
samma hår att fixa,
samma skosnören att knyta,
samma skolväg att trampa framåt på,
kanske möjligen nya löv att sparka i men samma skolgård: människor, lektioner, lärare.
Ge mej något nytt!
Jag behöver förändring, någotannorlundanågotnyttnågonny.
Någon att prata med. Ord ord ord ord ord ord ord ord.
MEN.
Förutom att jag är less/ensam/trött på allt enformigt Sundsvallsliv, med alla brister det har,
mår jag ikväll prima.
Dagen har varit sådär mellanbra:
under idrotten skulle vi skogspromenera och jag promenerade hurtigt i täten med min lärare och vi hade en uppiggande konversation mellan granarna om allt från ätstörningar och sparrissoppa till politik och Myrorna, morotskaka.
Och sedan hade jag samtal med rektor plus svensk/engelska-lärare, vi diskuterade mina brister i engelska, jag överdrev dem och de tillät mej till slut att byta från spanska till extra svensk/engelska istället, på villkor att jag kan jobba självständigt och inte sno läraren från de som behöver henne på riktigt. Men det var ett härligt samtal på andra vis också för jag fick små komplimanger och söta ord hela tiden "men Björk du är ju bäst av alla sjuor på spanska! Onödigt att slösa bort en sån talang!", "du har ju inte aaalls engelskaproblem ju" och "skulle du vara lika bra i engelska som du är i svenska skulle du ju gå i någon geni-klass, flera klasser högre upp, du har alldeles för höga krav på dej själv".
Alltså det kändes rätt skönt att höra orden från lärare.
Att äntligen få lite lite svenskaberöm, svenskabekräftelse.
Jag har inte utvecklats (om vi talar stavning, ordförståelse etc) när det gäller svenska, sedan i fyran nångång.
Får aldrig andra uppgifter utan måste sitta och träna NG-ljud och slå upp ord som Buskage och Annons.
Men det kanske kan bli ändring.
åh. Utveckling! Utvecklas! det pirrar glatt i min mage. Frön som växer, utvecklingsfrön. De kommer slå ut. Jag kommer att bli en stavningsduktig flicka, kunna svåra långa ord, jag kommer att bli bra jag också.
någon gång kanske. möjligen.
tvålen
Är inte så himla glad just nu.
Höst-nere. Känner mej lite som vissen-löven, de bruntrasiga, geggiga, trampade.
Men min fina mamma vet bot på problemen, igår när hon handlade köpte hon en mycket sensationell tvål i svartvit förpackning med följande baksidestext:
"En modern, läcker tvål, designad och trendig, skapad inte bara för att uppfylla din huds behov utan också berika din själ. Den har en förtjusande, självständig doft som kommer att skänka dej lycka, fräschör och glädje varje dag i ditt liv".
Aaaaha!
Vilken kanonuppfinnig! Så världsrevolutionerande! En tvål som skapar glädje för mej hela livet; berikar min själ.
Lite så kändes det imorse när jag tvättade händerna med denna mirakeltvål. Och jag är inte reklamdum, men hallå, lite förväntningar får man väl ha?
Jävla tvåljävel.
Den här dagen har inte alls varit lycklig och full av fräschör, glädje.
Och. Hur doftar något som doftar självständigt?
Inte mycket alls, om man ska tro baksidestexten och sedan lukta på tvålen.
Sniffa lite. Det luktar bara genomskinligt, vitt, svagt. Inte alls självständigt och karaktäristiskt, lite färgglatt, konkret.
Jag är uppriktigt jättebesviken!
Dagen har minsann varit lika grå som andra dagar, lika kramlös och provfull.
Men provet gick iochförsej okej. Kan bero på händerna: de nytvättade, som höll i pennan.
Smittade ner sin fräschör över papperet.
Kan också ha berott på mej och endast mej: min eviga begåvning inom biologi. Alla rätt utom ett busigt litet poäng.
Men om det var tvålens förtjänst så var det ändå inte bra, det där dumma felet var inte snällt. Av tvålen.
Skyller allt dåligt på tvålen. Skönt.
Men den får en andra chans, och tredje, och fjärde. Hela veckan ska tvålas in i denna flytande mirakelkräm.
För jag är en så godhjärtad människa.
Men på söndag, mina vänner, ska jag allt tvåla till den, fyndigt nog, sätta den på sin plats. Accepterar inget halkande mer! Upplever jag inte min själ som berikad efter en veckas användning så blir det klagobrev. Ja minsann.
Och annars?
Tja, ingenting.
Fryser. Har ätit knäckebröd hela dagen. Lite broccoli. Och mandariner. Åh hösten, mandarinernas förlovade tid, jag njuter och frossar i denna ljuvorangea, klyftiga frukt.
Men nu ska jag se Ernst, kram!
Fortsätt höstlövshögshoppa! Och kom ihåg reflexerna på kvällarna, och att kramas. Dricka choklad. För magarnas skull.
godmorgon kompisar.
tja, om man känner för en glad söndagsmorgon så borde man lyssna.
anna! marcus!
Åh! Hujedamej! Pust! Tralala!
Alla känslor på en gång, men de är fina; känslorna, för jag har varit på poesifestival ikväll, och det var alldeles underbart magiskt, och Anna sa att jag hade fin klänning, och förstå storheten i detta! Anna! Och Marcus log när han läste min bok. Förstå storheten!
Marcus Birro, ack, mitt hjärtas man.
Åh. Men nu ska jag gå härifrån för att landa i min säng tror jag bestämt. Drömma vackra drömmar om alla blommor i Annas makalösa kjol, om Marcus leenden, om blåbärspajen mellan alla orden.
Lite utförligare och förhoppningsvis inte lika uppspelt version av kvällen kommer kanske imorgon,
solsken från mej tills dess.
en liten sång från laleh
kärleksklipp
helt himla tokigt bedårande och leendesmittande, Olas dansande i slutet & Jepsons glittriga ögonskugga.
se och njut... kram (as med varandra!).
dumma
Undrade om de bedrev någon slags ungdomsverksamhet eller om jag på något sätt kunde vara med och hjälpa till med någonting i Sundsvall.
Och idag fick jag svar.
Och nä, jag kan inte hjälpa till med någonting utan ska återkomma om några år.
Jag hatar Sundsvall.
*
mamma lagade potatis&purjolökssoppa. för min skull, kan jag tro.
det var gott, snällvegetariskt & potatisfantastiskt men ändå;
det hjälpte inte vidare effekivt mot hjärtskavet, det elaka i bröstkorgen, det dumma grå.
sköra värld (JAKOB GIFT DEJ MED MEJ)
dagen har varit rätt intetsäjande och... tråkig.
Full av magvärkerier och grubblerier och hjärn&hjärtskav och som Elsa sa, muller.
Hullerombuller-muller.
Och himlen är skyldigt grå och min skolväg är fylld av vägarbete, rödgula varningsränder som inte vill att jag ska trampa ner i asfaltsgroparna, och jag vill inte falla i några asfaltsgropar men jag orkar inte väja, jag är viljelös och matt. Vill inte starta mina dagar med varningsränder och gråa himlar och alldeles för hård asfalt.
Jag vill ha lite färg.
Och ord, vill jag ha, framförallt ord.
Vackra och invecklade och felböjda ord. Människor som pratar med mej. Lite inspiration.
För ursäkta men jag kan inte hjälpa att geometri, engelsk grammatik och potatis i skolmatsalen inte är det allra bästa mot skrivtorka.
Ge mej bot mot dethär, finns ingen doktor därute med läkarlåda fylld med lite fantasifullare grejer än pulsmätare och plåster? Eller en kram över? En inte så sterilt vit rock? Finns det någon i det här landet med känslor?
åh. Jag vill att någon ska komma fram och krama mej imorgon när jag går till skolan! åtminstone säja att
- hej du! Trevliga skor!
eller något i den, vänliga, stilen. Fast det är klart att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, men det är det jag gör hela dagarna ju. Har alltid spritpennan i fickan redo för morotskakebudskap och snälla ord och uppmaningar. Det ligger och sitter och står Björkskrivna busskvitton/post it-lappar/kalenderblad på både buss-säten, lyktstolpar och i trappuppgångar runtom i Sundsvall men det äh, känns inte uppskattat alls ju.
Känns bara nedrivet och förbigånget och till ingen nytta.
Slöseri på både kärlek och papper.
Miljöförstöring.
men vad ska jag göra då? Hela jag och mina fåniga kärlekstilltag känns så, -ja, fåniga-, och obetydliga, och ohjälpliga. Jag är bara en människa! Alla de opratande närhetsrädda bussåkarna, stan-spatserande människorna är så många, stela, stressade, sura, sammanbitna, ica-kasse-släpande och rynktunga av sorgligheter i sina ansikten. De ger mej värk! Inte bara i hjärtat utan i... hela kroppen!
SKAV SKAV SKAV. Det smittar ju, ledsna epidemier!
Jag ska starta en organisation! Man ska inte ge upp glädjen ju. En solskensorganisation.
Som när jag var elva och skrev en roman, hahaha, om en rödhårig trettonårig tjej som var allt jag då ville vara, vegetarian och "allt det där, typ vänsterpartist och sådär".
Hon iallafall.
Någonstans i boken startade hon en "Operation: såpbubbla världen", där hon affischerade alla gator med glädjebudskap, blåste såpbubblor på torget i sin stad, planterade solrosor intill motorvägar och bakade pepparkakshjärtan som hon gratis delade ut. För vänlighetens skull! Att smitta med det snälla.
En ganska fin tanke, tänker jag nu. Jag blev nog lite som jag ville bli, då när jag var elva.
Hade nog inte blivit så besviken om jag i förväg fick se mej. Känns skönt i magen att tänka så.
Jag kanske ska ta efter henne, romanhuvudpersonens förslag, Iben hette hon nog förövrigt, efter en mängd namnbyten. Saknar henne ibland. Hon dog i en datorkrasch tillsammans med sin storebror Jona och hela sin familj, hela sitt liv. Hela min roman... Ack ack. Den gick minsann samma död till mötes som det allra mesta andra jag skrivit/fotat. Men det var nog ingen större förlust, just detta. Genomlider pinsamhetsdöden när jag minns det.
Men att vara snäll är snällt och inte pinsamt.
så, hejdå kompisar, det är Boston tea party & scones nu, men le lite! Det skadar inte att sträcka på mungiporna. Träna dom lite. Jag lovar att göra detsamma.
Tills vidare: kramas med varandra!
söndagssång
Idag har jag pysslat och bakat himmelska scones och dansat och ätit kikärter och tagit två promenader. Alltihop mycket rart.
Dock har jag, som vanligt, skjutit upp allt jobbigt till sist så nu har jag att städa och göra matte kvar... åh. Dö, matte. Mitt räknehäfte är ett blyertsgrått solrosland för tillfället.
Har ägnat senaste fyra lektionerna åt att fylla på med nya plantor, lärarna bryr sej ändå inte ifall jag jobbar eller inte. Så jag sitter och målar gråa städer, moln och regnbågar och solrosor och morötter och annat poplarvigt. Säj åt mej att skärpa mej nu! Matte har jag aldrig haft problem med tidigare ju.
su-u-u-uuck: Söndagskvällar alltså.
Jag - trasigthjärta - dem.
Dessutom är besvikelse fyllningen i min bröstkorg just nu.
Har hela helgen haft händerna redo att lyfta telefonluren ifall Signe skulle ringa, hon skulle nämligen kanske komma till Sundsvall. Men telefonen har varit lite för tyst och jag har roat mej själv och det har förvisso varit trevligt det också, men lite för Signelöst.
Behöver någon att prata med, behöver henne att prata med.
Sova på mitt golv nära och intill varandra.
åh.
Men nu kallar matten på mej, hejdå kompisar.
lejonhjärta 2
På tok för lite dikter i den här bloggen just nu. På tok för lite dikter i mitt liv överhuvudtaget. Det här är den mest lejonhjärtade, den mest önskande, höstade jag har:
Lejonhjärta
jag har en liten önskan
en enda liten önskan
den handlar om ett litet grönt lejon
jag vill så gärna ha ett grönt lejon
jag skulle rida fort över savannen
på mitt gröna lilla lejon
borsta den gröna lilla manen
fläta den gröna lilla svansen
pussa den gröna lilla nosen
snälla tomten,
det enda jag behöver är
ett grönt litet lejon
Snälla
snälla
det räcker inte
med sandlejon, tyglejon
eller plastlejon
det behövs päls nu
för att värma mitt lilla hösthjärta
det är lika trasigt som oktoberlöven
ge mig ett grönt litet lejon
så rider vi iväg
till varma savanner
dit inga bilolyckor når
där ingen lillebror dör
eller faster helene
där det bara är jag
och mitt lilla gröna lejon
livs levande
förstår du inte, tomten
att plastlejon inte lagar
hösthjärtan
att det enda som värmer
är en stor gosig man
och längst inne
ett pickande lejonhjärta
och små små gröna hjärtslag
att luta sej emot, att drunkna i
förstår du inte?
om jag kan lägga mej ner
vila iväg mot värme
till en hjärtslagstakt
som alltid stannar och
som inte går
för tomten, allt går iväg
alla jävla plastlejon
pusselbitar
strumpor
läppstift
kängor
diadem
jag vill bara ha nåt som stannar kvar hos mej
jag saknar nåt som stannar
nåt som är lurvigt och grönt
nåt som tycker om mej
nåt som jag kan luta mej emot
nåt som har ett litet pickande hjärta
som aldrig bara slutar slå
snälla
ge mig bara ett grönt litet lejon på julaftonskvällen
så ska jag va glad så det räcker åt hela världen, alltid
/B.
reklampaus, mina damer och herrar
klockan åtta i fyran.
Bänka er med lite kvällsgröt/popcorn/pepparkakor/annat trevligt tilltugg.
Kanske överflödigt iochförsej, Ernst är god nog i sej själv.
Själv ska jag till min mormors bror och se programmet, haha, av den enda anledningen att min odräglige lillebror ligger utsträckt framför teven och vägrar maka på sej, tänker minsann bestämt se nåt annat hela kvällen.
Men Ernst är viktig och bråk är tråkigt, så jag åker nånannanstans.
Allt för Ernst.
Kramar!
Och tack Örebro för världens sötaste/finaste/kramigaste snickar-raring, tack för att ni lånar ut honom, låter honom förgylla våra måndagskvällar.
lejonhjärta 1 (tvåan kommer imorgon)
Åh-åh, lalala, lejonhjärta lejonhjärta. Jag börjar nästan gråta när jag ser det. Även fast jag aldrig gråter, eller väldigt sällan. Men mitt barnhjärta bankar halvsorgset, lite vemodigt men fyllt av Lejonhjärtakärlek; tack Astrid. och tack jonatan för beundrarskapet... å vad jag tyckte om honom när jag var litet barn. Önskade mej samma slags storebror.
det är en sån där kväll då söndagsångesten gnager mej i tårna (bra alltså. att den inte hunnit längre än till tårna).
Hej kompisar.
jag lyssnar på the smiths, rensar garderoben:
städar undan udda strumpor och sorterar fjolårströjor på min just nu osovbara säng,
dansar lite i edgars spidermantröja och oroar mej över morgondagen.
funderar på om jag ska orka ta undan det sista från sängen eller sova på min bruna runda ikeamatta.
det var rätt längesen sist.
man drömmer fina drömmar på den.
igår var en mycket trevlig lördag, mamma köpte ben&jerrys phish food, en stor lilablåbrun låda till mej.
och så såg vi på Scream för det ville jag fast den är dålig, fast jag har sett den tjugo gånger, men det är den enda skräckfilmen vi har hemma som jag kände att mitt skräckhjärta klarade av.
så vi låg under varsin brun filt och jag slevade i mej lite för mycket glass för min vikts bästa.
och sedan skrev jag en liten dikt som jag älskade igår och hatar idag, men det gör ingenting.
Imorse vaknade jag aldrig och klockan drog iväg skandalöst mycket och mina ögonlock pressade sej uppåt först 13:10.
13:10, mina vänner, är ingen hälsosam tid att vakna!
kroppen missar morgonsolen, eller hur det är, jag har läst någonstans någongång någonting om solen som man missar om man vaknar efter tolv.
ajaj.
men det förklarar dagens trots all sömn-trötthet.
jag har varit med farmor idag.
vi köpte grönt och väldigt festligt Pippi Långstrump-tyg på Åhlens, eller hon köpte åt mej, det var vänligt, sedan gick vi hem och hon lagade spruckna strumpbyxor och jag låg i hennes blommiga soffa och viftade med tårna till klockan sju.
då gick jag hem genom hösten och åt den överblivna halvan av min ben&jerry-himmelska glass.
Hrm hmhm.
jag har ont i magen. den vill inte vara vän med mej, lilla magen.
egentligen är jag inte så ledsen längre. inte just nu. inte i hjärtat hur mycket jag än känner efter.
det är bra.
jag behöver ta till vara på oledsna stunder, de har varit sällsynta den senaste veckan!
tänk!
det var i söndags, för en futtig vecka sedan, jag var på auktion. det känns som ett år sedan. dumma vecka.
men imorgon är det måndag.
jag vet inte hur jag ska orka. hur jag ska orka med mej själv.
jag behöver händer och axlar och armar, folk som hjälper mej att orka. sundsvall har för få armar.
för lite av det där livsviktiga kramiga.
Ta hand om varandra, kompisar.
kramas mycket.
och höstlöven, mina vänner, jag tjatar om dom men de är fantastiska och kortlivade. släng er framlänges nästa gång en härligt frasig rödbrun hög uppenbarar sej framför er!
eller baklänges, välj själva!
23:18: nu är mattan bäddad med pippi långstrump-täcke och gosiga kuddar.
Imorgon ska jag koka mannagrynsgröt till frukost.
men min kära Solveig väntar på mej, väntar på att bli godnattkramad, så hejdå, sov gott.
KRÖNIKÖREN TALAR DEL 2
Förresten, hörrni!
Det var en trevlig vistelse hos mormor. Vi lagade trevlig mat, åt morotskaka, pratade och... tja, ja, hade det mysigt & lugnt & mormorigt. Och imorse när jag vaknade var det av att mormor i egen hög person stod med frukostbricka och dagens tidning böjd över mej. Sedan satt jag i sängen på vinden och åt ostmackor och läste min lördagskrönika. En inte alltför dålig start på dagen, måste jag säja.
Och jo, det var pinsamt att läsa krönikan. Hitta små saker som kunde gjorts bättre osv.
Men ändå.
Lite festligt. Och eftersom att den allra största delen av min kära läsarskara inte bor i Sundsvall/kan läsa krönikan är jag därför vänlig nog att lägga ut den här (innanför två omotiverade gråa streck, av någon o-anledning)
"Ernst Kirchsteiger.
Jag hoppar över att förklara närmare vem han är, det räknar jag kallt med att ingen som levt i Sverige de senaste åren kan ha missat. Han iallafall, Sveriges okrönte myskonung, huserade som bekant i Sundsvall förra helgen. Sysselsatte sej med att spela in sitt nya auktionsprogram, och jag var där och trängdes bland dammigt porslin och huvudlösa dockor och, givetvis, en massa tanter och gubbar med rösterna redo att ropa hem detta porslin och dessa huvudlösa dockor. Men min anledning var inte auktionen, nejdå. Närvarade endast för den lilla möjligheten att se allas våran charm-Ernst på närmre håll. Och efter att länge ha spanat in honom på blygsamt avstånd så fångade jag lite mod och stegade fram mot allas vår favoritsnickare. Och på asplövsdarrande knän och hjärtat jättebultande innanför klänningen hälsade jag så högt jag vågade. Vet inte riktigt vad jag förväntade mej för slags svar, men det var knappast att han skulle fråga om det var jag som var Björk, som hade skrivit en sådan jättefin diktsamling, och ifall han inte kunde få krama om mej?
Jag har aldrig sett på maken till makalös människa.
Efter-kramen-chocken kvävde min röst och lyckan över att ha varit så nära min favoritfarbror, bara en futtig centimeter tröja ifrån hans hjärta, gjorde att alla smarta ord stannade i fel hörn av huvudet.
Det enda jag på blygdarrig stämma lyckades viska fram var några tack, där det passade, och så ett fullkomligt jätteidiotiskt: "du är snäll".
"Du är snäll".
Vad i hela friden är det för puckokommentar? Snäll? Av alla ord i världen? Av allt han är? Fullkomligt underbar, fantastiskt charmerande, fabulöst vacker och sagolik, och så är allt min dumma tunga lyckas snubbla fram att han är "snäll"?. Nåja, han verkade inte deppa utan svarade att jag var snäll jag också, och fortsatte att glatt prata på, och jag sträckte på min trettonårsnacke för att ögonen skulle nå hans två bruna ögonhav, att om inte drunkna i så åtminstone ta ett litet dopp.
Och hans ord var så hjärtformade men jag hörde dom knappt, jag fokuserade på att avstyra hjärtattacken som med stormsteg närmade sej, mer och mer för varje ord som fastnade där nånstans i hjärtetrakten.
Ombytta roller, typ. Jag som tänkt gå ner på knä, förklara min kärlek och hur alldeles ljuvlig han är, vad han gör med mitt humör med sina ord, hur jättebetagen jag blivit i honom.
Och så kväver han dom orden med att istället överösa MEJ med SIN kärlek. Det gör att min beundran för honom bara ökat, att han inte ser sej som en Idol, att han är på den där kramiga samma-nivån, han underlåter sej till att berömma och låta andra ta mer plats än honom. Och jag älskar det.
Ifall jag innan förra helgen hade beundrat honom, inte för hans snickeri kanske men väl för hans charm, så är det ingenting mot för vad jag gör nu. Han har spikat sej fast i mitt hjärta på livstid.
Och för att riktigt övertyga er om det magnifika i denne krönikas huvudperson så ger jag er ett Ernstcitat;
"Färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst" - om man kan motstå något sådant, vad har man då för slags hjärta?
Mer Ernst åt alla! Och tussilagos i knävecken
OBS OBS HÄR VAR DET EN GRÄSLIG BILD PÅ MEJ OBS OBS
/Björk Mirjamsdotter.
Blommig, färgglad och diktande trettonåring som tycker om kiwisar, trevliga second hand-butiker, ord, människor i allmänhet och Ernst Kirchsteiger i synnerhet".
Hrm. Jag vet inte riktigt.
Den är som den är, krönikan.
Skrivet är skrivet.
Publicerat är publicerat.
Jag har trots allt två vinna-Sundsvalls-hjärtan-chanser till. Nu kan jag bara hoppas på att antalet klagomejl inte är alltför högt... men om sanningen ska fram är jag ganska nöjd. Jag skrev den på en (stressad) timme och utifrån det kunde jag inte gjort det bättre.
Så.
Varsågoda att börja ösa in löneförhöjningstips-till-den-där-nya-fina-unga-krönikören-mejl till redaktionen.
KRAM OCH SOV GOTT RARINGAR.
hm. jag är inte överförtjust. särskilt inte i hans "hustru Ulla", men ändå;
JAKOB
- för alla som vill bli lite kära.
wofwihofihofihogwiheihoglsdf
jag
vill
till
Stockholm. Nu!
Men eftersom att jag väl inte kommer att komma dit förrän framåt vårkanten om jag har tur så får väl Stockholm komma till mej istället. Andra städer är också välkomna. Lund till exempel...
denna dagen var elak mot mej. Ingen i skolan vet om någonting, och därför tycker alla att jag är dum och tråkig och sur
och jag hatar skoltoalettgråt för det är så fånigt & fegt
och jag hatar att ha konstant orosont i magen
och jag hatar att pappa är sur på mej
men ännu mer att han är ledsen
och jag hatar att jag är så påfrestande&krävande&tung mot allas axlar nu
och jag hatar att inte allt bara fortsatte vara som det var. Höstfint och kalasbra.
Godnattkramar,
& ta hand om hösten medan den är där.... sen kommer vintern och dödar oss alla... nej nej nej
från josefin till björk
till den vackraste solrosen av alla, så hon kan få lysa igen
Du har målat hela
världen i
blått och grönt och rosa och rött och
alla färger som finns!
Alla färger som världen lyckats
producera,
och fler därtill,
har du målat den med
Men Björk,
fina Björk,
stanna upp lite nu och
andas på fina ord och
morotskaka
du är en solstråle i
hjärtat men
till och med solstrålar får
vila
Tack världens finaste Josefin. Tack & tack & tack.
en ganska på hjärtat skavande dag
Hej alla söta, underbara.
Stannade hemma idag.
Ont i magen och så trött att ögonlocken bokstavligen inte gick att hålla uppe.
Så fort familjen trampat iväg mot jobb & skolor somnade jag om.
Sov drömlöst, djupt och oväckbart till tja, ett-snåret. Inte så bra för nu är jag inte ett dugg trött. Bara... matt.
Sånt här tar ork ur en. Allt jobbigt känns jobbigare nu.
Det här är inte vad jag behöver! Inte nu! Jag som var så glad! Oktober som var så fint. Alla löv! Hela världen så färgglad!
Men det är klart. Någonting måste alltid vara lite snett. Det får inte alltid vara helbra, det verkar vara en oskriven, elak regel.
Åh. Pust pust. Deppigheter alltså. De dödar både mej & min skrivförmåga.
En Ernstkram hade suttit fint.
Eller kram överhuvudtaget. Från vemsomhelst.
Imorgon måste jag till skolan. Det känns inte så förfärligt. Jag gör inte något viktigare, mår inte bättre heller, om jag är hemma. Men läxorna står mej över öronen. Jag halkar efter. Stressen har fastnat i min hud, eller så har jag fastnat i Stressen, det håller mej i ett hårt grepp. Lite för hårt. Åh rädda mej.
Ta mej till Stockholm.
Låt mej kramas med människor som bryr sej. För det gör dom. Jesus Amalia vad människor bryr sej just nu. Ringer och sms:ar och mejlar med oroliga ord, oroliga röster. Jag är så dålig på att prata tyvärr. Vet inte vad jag ska säja. Men uppskattar omtanken. Sparar orden i hjärtat. Lägger vänligheterna på minnet.
Förlåt för att jag inte är glad trots allt detta. Förlåt mej snälla.
Det är inte det att ni inte är snälla nog.
Det är bara det att ni inte är orsaken. Fängelsepappa är orsaken och han slipper ju inte för att någon skickar ett mejlhjärta. Han gör ju inte det.
Men som sagt. Tack. Särskilt till Olle. Dagens hjälte.
Han borde få en hel plåt med morotskaka eller en enorm solrosbukett alternativt en egen måne, allra minst.
Imorgon ska jag trösthandla lite. Och baka morotskaka. Laga mitt hjärta med koftor och strumpbyxor och socker.
Kärlek & havreflarn
/Björk.
carrot cake
Morotskaka med glasyr
Recept 12 bitar
4 ägg
3 dl socker
2 dl valnötter
5 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
2 tsk kanel
1 tsk salt
500 g finrivna morötter
3 dl matolja
200 g färskost naturell
4 dl florsocker
75 gram rumsvarmt smör
Limesaft
Sätt ugnen på 175 grader.
Smörj och bröa en rund form (25 centimeter i diameter) eller en avlång form (20 x 30 centimeter).
Vispa ägg och socker pösigt. Hacka valnötter grovt. Blanda valnötter, vetemjöl, bakpulver, kanel, salt och morötter i en bunke. Rör ägg och socker fluffigt igen och tillsätt några droppar olja följt av all olja efterhand i en jämn stråle under omrörning.
Vänd i bunken till en smet och häll i formen. Grädda i cirka 55 minuter. Gör under tiden glasyr genom att röra ihop färskost, smör samt florsocker.
Späd glasyren med några droppar limesaft för smak. Bred glasyren över och längs med kanterna. Du kan också dela morotskakan i två lager och bre ett lager glasyr emellan.
- Morotskaka måste vara det finaste i världen. Åtminstone godaste.
ps. Receptet & bilden är stulna bägge två.
Eller nja, stulna och stulna, lånade.
I all välmening; vill bara sprida det fina morotskakebudskapet ju. Så tvätta era händer redo för lite morotskakebak! Denna receptförfattare glömde dock det obligatoriska strösselregnet som borde avsluta varje bak, så därför säjer jag det, när allt är färdigt (trodde du ja!) återstår strösselregnet. Eller vad man nu vill hälla på för fint. Lite banan eller silverkulor eller marsipanmorötter, allt efter smak, men lite färg och fantasi skadar ingen mage!
Morotskramar.
hthwrtjrjrgukfnfgbvcrtrtu
Domen föll över min pappa idag och lyder som följer:
Fängelse tre månader + skadestånd till mamma & Edgar.
