solrosland

Lalala, hej, hallå.

Signe har åkt hem och nu ligger det en stor madrass med Signedoftslakan på golvet, tom och ensam.
Men vi hade det bra, tog en söndagspromenad och lövhoppade, på-riktigt-löv-hoppade.
Bokstavligt. Magplask och ryggplask, eller, -plask, så låter det ju inte. Mera frasigt, ryggfras och magfras, havrefras, höstkalas. Det fastnade en massa små små bruna lövsmulor i våra hår och kappor och på strumpbyxebenen men det var det värt minsann. Vi låg och spejade, såg fönsterpensionärer bakom gardiner, festliga krukväxter, kalla höstbalkonger, en ljusgrå oktoberhimmel, trafik, bilar, släckta gatlyktor, frusna trädgrenar, hundar i koppel.
Allt är så deppigt.
Och Signe har åkt hem.

- här avbröts jag i mitt skrivande av att nonno kom och ropade att det minsann var pepparkaksfika för den sugne, hon är här och röjer lite med sin kompis Hans-Erik, men iallafall.
Så jag sprang hungrig till köket där min glupske storebror såklart redan väntade med ett lass pepparkakor och högt glas mjölk. Och han sa att
- det är ingen vits att äta pepparkakor om man inte får äta hutlöst många.
Och det är ju sant. Så vi åt hutlöst många pepparkakor var på varsin sida om bordet och är nu hutlöst snälla och tillbaka vid våra datorer -

Men som sagt. Signe är i Uppsala nu och jag är här och allt är fel.
Jag vaknade jättetidigt imorse i Edgars säng av någon anledning,
och har fram tills nu suttit och tittat på The Ark-klipp på youtube och annat tidsfördrivande men ganska tråkigt, ganska ensamt. Jag vill kramas och umgås och vara i någons sällskap. rastlös och studsig.

Nä, nu ska jag gå och hoppa ner i mina Dr Martens och låta följande brev dimpa ner i någon gul brevlådas mun nära mej:
1. kärleksbrev till Ernst. Han fyller trots allt år snart.
2. pussbrev till min älskade fina lars mattias winnerbäck.