solrosland

dagen har varit rätt intetsäjande och... tråkig.
Full av magvärkerier och grubblerier och hjärn&hjärtskav och som Elsa sa, muller.
Hullerombuller-muller.
Och himlen är skyldigt grå och min skolväg är fylld av vägarbete, rödgula varningsränder som inte vill att jag ska trampa ner i asfaltsgroparna, och jag vill inte falla i några asfaltsgropar men jag orkar inte väja, jag är viljelös och matt. Vill inte starta mina dagar med varningsränder och gråa himlar och alldeles för hård asfalt.
Jag vill ha lite färg.
Och ord, vill jag ha, framförallt ord.
Vackra och invecklade och felböjda ord. Människor som pratar med mej. Lite inspiration.
För ursäkta men jag kan inte hjälpa att geometri, engelsk grammatik och potatis i skolmatsalen inte är det allra bästa mot skrivtorka.
Ge mej bot mot dethär, finns ingen doktor därute med läkarlåda fylld med lite fantasifullare grejer än pulsmätare och plåster? Eller en kram över? En inte så sterilt vit rock? Finns det någon i det här landet med känslor?

åh. Jag vill att någon ska komma fram och krama mej imorgon när jag går till skolan! åtminstone säja att
- hej du! Trevliga skor!
eller något i den, vänliga, stilen. Fast det är klart att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, men det är det jag gör hela dagarna ju. Har alltid spritpennan i fickan redo för morotskakebudskap och snälla ord och uppmaningar. Det ligger och sitter och står Björkskrivna busskvitton/post it-lappar/kalenderblad på både buss-säten, lyktstolpar och i trappuppgångar runtom i Sundsvall men det äh, känns inte uppskattat alls ju.
Känns bara nedrivet och förbigånget och till ingen nytta.
Slöseri på både kärlek och papper.
Miljöförstöring.

men vad ska jag göra då? Hela jag och mina fåniga kärlekstilltag känns så, -ja, fåniga-, och obetydliga, och ohjälpliga. Jag är bara en människa! Alla de opratande närhetsrädda bussåkarna, stan-spatserande människorna är så många, stela, stressade, sura, sammanbitna, ica-kasse-släpande och rynktunga av sorgligheter i sina ansikten. De ger mej värk! Inte bara i hjärtat utan i... hela kroppen!
SKAV SKAV SKAV. Det smittar ju, ledsna epidemier!
Jag ska starta en organisation! Man ska inte ge upp glädjen ju. En solskensorganisation.
Som när jag var elva och skrev en roman, hahaha, om en rödhårig trettonårig tjej som var allt jag då ville vara, vegetarian och "allt det där, typ vänsterpartist och sådär".
Hon iallafall.
Någonstans i boken startade hon en "Operation: såpbubbla världen", där hon affischerade alla gator med glädjebudskap, blåste såpbubblor på torget i sin stad, planterade solrosor intill motorvägar och bakade pepparkakshjärtan som hon gratis delade ut. För vänlighetens skull! Att smitta med det snälla.
En ganska fin tanke, tänker jag nu. Jag blev nog lite som jag ville bli, då när jag var elva.
Hade nog inte blivit så besviken om jag i förväg fick se mej. Känns skönt i magen att tänka så.
Jag kanske ska ta efter henne, romanhuvudpersonens förslag, Iben hette hon nog förövrigt, efter en mängd namnbyten. Saknar henne ibland. Hon dog i en datorkrasch tillsammans med sin storebror Jona och hela sin familj, hela sitt liv. Hela min roman... Ack ack. Den gick minsann samma död till mötes som det allra mesta andra jag skrivit/fotat. Men det var nog ingen större förlust, just detta. Genomlider pinsamhetsdöden när jag minns det.
Men att vara snäll är snällt och inte pinsamt.

så, hejdå kompisar, det är Boston tea party & scones nu, men le lite! Det skadar inte att sträcka på mungiporna. Träna dom lite. Jag lovar att göra detsamma.
Tills vidare: kramas med varandra!