solrosland

Såg just Tillsammans.
"Man skulle kunna säga att vi människor är som gröt. Först är vi som havregryn, vi är små, torra och sköra. Men sedan kokas vi ihop med de andra havregrynen och blir mjuka. Vi kokar ihop så det ena grynet inte kan skiljas från de andra. Vi klibbar ihop, blir nästan upplösta.
Men tillsammans blir vi en stor gröt som är varm, god, nyttig och ja, ganska vacker också. Jag tycker faktiskt att gröten är vacker. Då är vi inte längre små, torra och isolerade. Utan istället har vi blivit varma, mjuka och sammanklibbade. Vi är en del av något som är större än oss själva.
Och ibland så känns livet som en enda stor gröt också.
Tycker inte ni det?"

Mitt humör är utomordentligt tralala jättebra just ikväll.

Anledningen:

"Hej Björk
Jag är så glad så att jag gråter.
Det var en otroligt fin bok och jag lovar att läsa den från pärm till pärm.
Jag tror att världen blir vackrare med sådana som dig i den,
Kramar från Ernst Kirchsteiger".
Skrivet med en enormt krumelurig, lite kvinnlig sådär och vacker handstil på vitt papper. Med ett Ernstmålat stekt ägg intill. Till mej till mej till mej.
Alltså. Jag vet inte var jag ska ta vägen! Vill hoppa ur mina skor! Vill ta hela Ernst i min famn och... gosa! Kela!


eller kanske inte just så... men mmmmmmmm så glad.

Idag gick det ombloggade pappafikat av stapeln! Det var mycket trevligt att få pappakramas lite. Fastän hans mage är lite för muskelhård för min kramsmak. Men han hade en mjuk tröja mellan musklerna och mej.
Efter kramkalaset gick vi på Myrorna för att kolla läget och där råkade det vara nåt slags ettårsparty eller så, för det var jättemassa människor & gratis kakor. Jag tog två trasiga kakor men köpte ingenting, butiken var totalt länsad på fina saker, buhu. Jag har dålig koll måste jag säja! Myrorna är min älsklingsaffär & så vet jag inte ens om en sån här grej!
Vi har på sistone dock börjat glida ifrån varandra litegrann, Myrorna och jag.
Jag är lite less. Kan kläderna utantill. Det kommer in nya fina saker så sällan och jag vill ha mer att välja på än bara Myrorna och någon gammal dammig enrums-Second hand med sur kassatant och fula nittiotalskläder.
Ta mej till Stockholms fina second hand-värld och låt mej handla fina sjuttiotalsfärger, blommiga kakburkar & stora koftor att krypa in i. Åh.
Men hursomhelst. Inget Stockholm på ett tag. Sundsvall var det ja.
Och jag och pappa. Som nu lämnat Myrorna bakom oss för att med stormsteg närma oss Chocolate house med våra magar chokladlängtande & kurrande.
När vi äntligen var framme bjöd jag min käre far på currykyckligröramacka & kaffe innan jag själv valde ett par praliner & en snäll cappuccino att värma min mage med. Väl nedsuttna i en av de stora sofforna i deras mysbruna källare var det inte så pratigt.
Fullt upp med ätandet.
Men det var gott.
Väldigt gott.
Så det var glada magar som vandrade därifrån för att gå igenom inte bara en utan TVÅ skivbutiker. Jag har inte köpt en enda skiva i hela mitt liv, då jag råkar dela mina föräldrars goda musiksmak och därför lånat av dom, och tänkte att detta kanske var en fin dag att bli av med min skivoskuld. Det satte pappa dock stopp för och köpte mej två fina skivor! Då ångrade jag inte alls att jag gett honom lite fika. Jag säjeeer ju det, och det står i bibeln, den som ger han får! Curryrörakyckligmacka-generositet lönar sej!
Glatt bussade jag sedan hemåt efter att ha kramat, pussat & hjärtvinkat av honom, med mina skivor glada i sin lilla åhlenspåse & Hanna i ett fast grepp i andra änden av telefonluren.

& det glada humöret håller i sej! Ganska bra åtminstone. Familjen svänger till det ibland, humöret, men jag har just The Ark-dansat i mina pyjamasbyxor & ett mycket fult mammaärvt nattlinne på mitt golv och är därför lite uppspelt och dansglad! Dansa mera! Ät mer choklad! Krama varandra! & sov gott!

(hrm. Nu när jag tänker på det. Vi såg ett ganska underbart våffeljärn på Myrorna. Det var gult och gammalt med trasig sladd men det rymdes våffelsmet däri. Och det är ju huvudsaken. Billigt var det också. Det blir nog en tur till Myrorna på lördag för att se om det finns kvar, för vem kan leva ett glatt & våffligt liv utan ett gult våffeljärn i sin ägo?).

Och. Innan jag glömmer det; min lördag var alldeles ljuvlig och fantastisk.
En bedårande Olle som glatt kommer rusande emot en på perrongen med en egenplockad, gul solros i högsta hugg gör att dagen liksom inte kan bli fel sedan. Och det blev den inte. Naturligtvis inte, med det sällskapet.
Nejdå, med solrosen i klänningsfickan promenerade jag glatt genom huvudstaden omgiven av mina synnerligen förtjusande vänner. Vi String-fikade (i källaren, för första gången sedan 2 december, det var ganska minnesfint), Stadsmissionen-förälskade oss, kramades och strödde solrosor över gravar som vi tyckte saknade kärlek.
Kalasdag!




(bilderna är Gretas, min elaka kamera gick sönder. Igen).

Solrospussar och kärlek. Och tack till varje kotte som jag känner, eller hur Pippi nu sjunger, alla är så fina mot mej i dessa dagar, jag kan bara vara kär.

Jag åkte buss till skolan. Sedan gick jag hem vid tiotiden. Ont i magen. Fasansfullt sant.
Somnade och sov ganska länge.
Nu är jag vaken. Flyget går snart.

ps. Jag fick inte krönikörsjobbet. Jag fick det här mejlet:

"Hej Björk!

Tack för ditt bidrag. Nu har vi valt vår näste fasta krönikör, och det blev dessvärre inte du. MEN - vi ska börja med något som vi kallar för Gästkrönikörer på lördagar. Och då skulle jag gärna vilja att du skrev några krönikor för oss framöver.

Ring mig när du kan, eller mejla ditt telefonnummer så hör jag av mig till dig".


Men ja, nu går flyget ännu mer snart.
Knäveckshjärtan och solrosor från Björk. Ha en fin helg, alla!

Håkan var fin. Ungefär såhär var det:


jag åkte buss genom ett regnigt Sverige. Det var ensamt och dystert och jag hade tappat all konsertlängtan.


Meeeen sen anlände jag, och fikade jag med pappa. Det var ju angenämt förstås.
Vi satt och smulade inne i värmen och pratade om Carola. Och annat. Kameran gick sönder dock, och därmed blev jag ledsen. Sedan blev mina kinaskor sammetsledsna av regnet så vi sprang och letade gummistövlar i hela stan. Hittade till slut nåt gammalt reklamparaply på Myrorna och klassiska, mörkgröna gummistövlar på nån skoaffär. Inte alltför festligt, men tja, intalar man sej bara att det är ascoolt med mörkgröna gummistövlar så blir det det.
Man kan ju alltid använda sin spritpenna att morot:a och solros:a ner dom med. Till slut mötte vi iallafall mina förtjusande finisar Sara, Elsa och Hanna på nåt fik. Jag fick morotspago av pappa som sedan åkte iväg. Vi övriga traskade (åkte tunnelbana) hem till Sara och bytte om. Och sedan åkte vi tillbaka in till stan, Håkanredo och snyggfärdiga.


Ja. Sedan anlände vi till Gröna Lund och träffade folk och folk och folk och ytterligare lite folk. Människor överallt, kompis-kompisar och halvbekanta och okändingar. Jag var uppspelt och asjobbig. Studsade och kramade och pussade _alla_. Regnet hade upphört och allt var bara fantastiskt, ett tag där. I mej, inte för andra... å jesus.




Vi åt sockervadd och trallade och jag köpte en Håkan-tröja. I största storleken, i hopp om att även Greta skulle rymmas i den med mej. Det gjorde hon dock inte, buhu. Men det var underbart ändå, allt. Vi gick i spökhuset, vilket inte var så roligt men tja, lite, eftersom att jag fick en anledning att klänga på Olle, sitta ihop med tätt, men det var inte värt det ändå. När vi kom ut därifrån så var all fin stämning borta, bytt mot gråt och tandagnisslan. Den riktigt glada stämningen nådde aldrig riktigt tillbaks sen, men ack ack.
Främmande människor kom och frågade ifall jag var Bump, och kramades, och jag har aldrig fått så många komplimanger eller kramar, aldrig känt mej så otroligt uppskattad som den kvällen.
Var ett tag säker på att jag skulle få hjärtattack av alla vänliga ord folk fyllde mitt arma hjärta med. Slapp dock det. Att få hjärtattack alltså. Men glad var jag. Solstråle hela kvällen lång.


Jag är dock - som sagt - inget stort Håkanfan, han är söt och somliga låtar har studsen i sig, men i längden... näee. Jag kunde därför inte särskilt många låttexter utöver de hitsigaste hitsen, och stod mest och betraktade mina galet studsande och sjungande och vackra vänner. Dansade med Hanna och snurrade med Olle.
Sista halvtimmen av konserten trängde jag mej in lite längre fram, och stod och kramades & pussades & tyckte om Greta. Det var det finaste.
Omgiven av människor som man vet tycker om en, omgiven av axlar att luta sej mot, av hår att gråta lite i.
Ja, jag grät förvisso inte, för det gör jag aaaldrig, men mina vänner hade desto mer av tårvaran att fylla sina kinder med, och grät nog för mej med. glada håkantårar, och ledsna, konsertgråt är svårt att veta med.
Och sedan tog konserten slut, och alla änglar, eller vad som nu finns i himlen, började gråta och spilla vatten över oss. Och vi hejdå-kramades och tog oss sedan blöta och ganska dystra, och tysta, hem till Sara.
Väl där bytte vi kläder till torra dock, och satt sedan länge i hennes kök och åt tomatsallad och drack te och pratade om skräckfilm innan vi somnade i hennes vardagsrum.

Tralala. Morgonen efter bakade Sara och Elsa scones och jag missade min buss hem, men jag tog en ny. Allt ordnade sej.


Det var underbart hursomhelst. Jag är väldigt kär i mina kompisar.
Känns bara lite... tomt, att det är över nu. Allting. Hela sommaren har det pratats om Håkan, de sista två veckorna var hysteriska av klädplaneringar och låttextsträning och gud vet allt, människor som i sista stund inte fick och människor som inte hade nånstans att bo och _allt_ handlade om Håkan.
Och nu är det bara över. Ingenting att se fram emot längre. Det känns lite visset i mitt hjärta när jag tänker på det. En vissen, lutande liten tulpan, det är vad mitt hjärta är nu. Men jag är fantastiskt glad över att jag i alla fall fick åka överhvudtaget, mamma bestämde sej ju för att inte skulle få, veckan innan. Men fantastiskt glad, alltså, är vad jag är. Över att förnuftet flög förbi mamma och att hon fångade det.

Jag har ont i magen och imorgon åker jag buss klockan åtta och innan dess ska jag packa och färga håret men allt lönar sej, allt lönar sej, för sedan är det Håå-åå-åååkan!
Det firar vi med att lägga upp en Håkanvideo, men inte vilken som helst, utan för att göra det dubbelfestligt så får ni se snygga pop-Fanny dansa lite också;

hej
IDAG NÄR JAG GICK TILL SKOLAN, så såg jag EN LIVS LEVANDE hare!
Det var rätt coolt! Det rörde sej något djurlikt i en buske, skuttigare än en katt och mindre än en hund, vilket väckte min nyfikenhet. Och döm om min förvåning då en enorm hare skuttade ut ur busken, en halvmeter framför mej! Den sträckte försiktigt på sin långa harhals och tittade först åt höger, och sedan åt vänster, och sa på harspråk "var är min skog", och jag är inte så bra på harspråk så jag kunde inte svara, men den var brun och alldeles vilsen där han stod och sträckte på halsen, den stackaren.
Precis när jag skulle fånga in den lilla pälsige och rädda honom lite så gav hans lilla harkropp ut ett tjut och skuttade rakt ut i vägen framför en brummande bil!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Men han överlevde!
Men han var inte bra på trafikregler och övergångsställen och annat som kan vara bra när man är hare och befinner sej mitt i trafikerade stan, men jag hoppas att han lever fortfarande, att hans lilla harhjärta tickar fortfarande.
För han var förfärligt fin. Och levande. Och hans päls såg så mjuk ut.
Attans bananer, att han smet undan från min vänliga famn (stor chans att han inte klöst sönder mej) slash cykelkorg (stor chans att han suttit kvar där) slash skolväska (hm, ett elakt alternativ, det går nog bort) men ÄNDÅ; jag kunde ha hämtat hjälp, vadsomhelst, men han smet, den lilla rackaren.
Gode Gud låt haren leva! Snälla låt honom leva fortfarande. Snälla låt hans små hartassar känna snäll och otrafikerad mossa, snälla snälla snälla snälla snälla rara. Amen.

Tjolahopp tjolahej
/Björk.