solrosland

Hej kompisar!
Idag har jag och min kära vän Svampmannen varit ute i en av de stora, norrländska skogarna & jagat kantareller. En jakt förutsedd att lyckas, så kantarelltaggade som vi var. Jag hade tillochmed min svampklänning.
Eftersom att jag dock aldrig plockat svamp förut så var det tur att jag hade min vän som var åtminstone lite mer rutinerad på svampfronten, och vi tänkte glatt när vi steg ur bilen att det här, det här kan inte gå fel.
Och det gjorde det ju inte. Vi trampade glada runt i den av hösten orangegulrödmålade skogen, somliga av oss visslande och somliga av oss svamp-sjungande. 
Plastpåsen var redo att fyllas med svampar.
Våra händer var redo att slita dem från marken.
Kantarellögonen var på helspänn.
Ja, tillochmed öronen var beredda att höra de stackars kantarellernas små gula röster skrika att "här är jag, här är jag, plocka mej Björk, ät mej, jag vill bli stekt, jag vill bli pålägg på din macka, här är jag, här är jag".
Men kantarellropen uteblev.
Och vi traskade och traskade.
Och benen började bli lite kalla, bakom de tunna strumpbyxorna.
Och blöta löv klistrade sej mot mina stövelsulor, och det klafsade och brakade där vi hoppade över bäckar och mossor och stubbar, allt för kantarellerna.
Som inte verkade vara riktigt vakna.
Jag har aldrig sett på maken till busiga rackarkantareller! Att gå och gömma sej sådär, när svamp-plockar-Björk är så kantarellhungrig! Hrmhrm.
Vi tröstade oss lite med Fisherman's friend, trots att vi inte var engelska Nordsjöfiskare. Men det tar på krafterna att vara svensk kantarellplockare också, minsann, så vi tyckte oss förtjäna de små halstabletterna.
Så där gick vi, dystra i hågen, med plastpåsen sorgset tom och marksläpande, och våra kantarellögonen alltmer svaga & utan hopp. Till slut fann vi ingen bättre lösning än att sätta oss och vila ett slag. Tänkt och gjort, några minuter senare satt vi på en sten, med tjärn&solnedgångutsikt, och åt mackor och drack varm choklad. Åh så klassiskt. Fattades bara kantareller i vår påse!
Och det är nog här som historien ska ta vändning.
Som jag plötsligt ska få syn på nånting under löven där borta. Och gå och undersöka saken närmre, och då ska ett helt gult paradis uppenbara sej.
Detta hände dock inte.
Istället uppenbarade sej denna:

En livs levande älg!
Eller nä.
Inte heller sant. Bilden är från älgmötet under skolhajken i slutet på augusti. Fasligt härligt och pussigt, men denna septembriga svampjaktskväll var lika älgfri som kantarellfri. Tyvärr.
Istället sörplade vi slut på vår choklad och såg solen somna bakom granarna.
Tog till vårat sista kantarellknep genom att knacka lite på våra muggar.
Kantareller brukar nämligen komma rusande på sina små kantarellfötter då, hade vi hört.
I synnerhet om man knackade på en gul mugg, vilken av en händelse råkade vara färgen som min mugg var. Så jag knackade för glatta livet och inväntade tålmodigt kantarellerna. Som inte kom.
Attans bananer och rackarns papayor!
Det var helt enkelt inte vår dag.
Så vi packade ihop fikat och jag rättade till svampklänningen, lite ilsket, den himla klänningen hjälpte ju inte alls! Sedan begav vi oss mot bilen. Spanande, men inte så hoppfulla.
Och väl i bilen var stämningen tung och okantarellig.
Då plötsligt en liten räv dök upp framför oss på vägen. Alldeles liten och röd och vacker och förtjusande. Satt den. Alldeles jättenära och stilla. Så vi stannade. Och den hoppade runt lite. Och tittade på oss. Och var alldeles ljuvligt räv-gullig. Och plötsligt spelade kantarellerna ingen roll alls.
När vi väl körde vidare var våra hjärtan lyckligt rävuppfyllda och vi kom hem glada, trots all osvamp vi hade i plastpåsen.

Kantarellkramar, kompisar!

ps. tack för alla raring-kommentarer, men VAD ska krönike-stackaren handla om? något förslag?