solrosland

Kramigt, med andra ord.
Och hallonbåtigt.
Och rosa.
Och fontänpromenerande.
Och lövigt.
Och soligt.
Och alldeles, alldeles underbart.
Avskedet var av lite sorgligare karaktär dock, vi vinkade varandra mindre och mindre tills händerna värkte, och hon kom fram till bilen och lämnade Sundsvall som genast gick i moln och blev mulet och kallt. Tur jag hade rosa vantar att gömma Leilasaknande händer i och en isbjörnsmössa att anförtro min saknad och gosa ner mitt huvud i, då.