solrosland

Håkan var fin. Ungefär såhär var det:


jag åkte buss genom ett regnigt Sverige. Det var ensamt och dystert och jag hade tappat all konsertlängtan.


Meeeen sen anlände jag, och fikade jag med pappa. Det var ju angenämt förstås.
Vi satt och smulade inne i värmen och pratade om Carola. Och annat. Kameran gick sönder dock, och därmed blev jag ledsen. Sedan blev mina kinaskor sammetsledsna av regnet så vi sprang och letade gummistövlar i hela stan. Hittade till slut nåt gammalt reklamparaply på Myrorna och klassiska, mörkgröna gummistövlar på nån skoaffär. Inte alltför festligt, men tja, intalar man sej bara att det är ascoolt med mörkgröna gummistövlar så blir det det.
Man kan ju alltid använda sin spritpenna att morot:a och solros:a ner dom med. Till slut mötte vi iallafall mina förtjusande finisar Sara, Elsa och Hanna på nåt fik. Jag fick morotspago av pappa som sedan åkte iväg. Vi övriga traskade (åkte tunnelbana) hem till Sara och bytte om. Och sedan åkte vi tillbaka in till stan, Håkanredo och snyggfärdiga.


Ja. Sedan anlände vi till Gröna Lund och träffade folk och folk och folk och ytterligare lite folk. Människor överallt, kompis-kompisar och halvbekanta och okändingar. Jag var uppspelt och asjobbig. Studsade och kramade och pussade _alla_. Regnet hade upphört och allt var bara fantastiskt, ett tag där. I mej, inte för andra... å jesus.




Vi åt sockervadd och trallade och jag köpte en Håkan-tröja. I största storleken, i hopp om att även Greta skulle rymmas i den med mej. Det gjorde hon dock inte, buhu. Men det var underbart ändå, allt. Vi gick i spökhuset, vilket inte var så roligt men tja, lite, eftersom att jag fick en anledning att klänga på Olle, sitta ihop med tätt, men det var inte värt det ändå. När vi kom ut därifrån så var all fin stämning borta, bytt mot gråt och tandagnisslan. Den riktigt glada stämningen nådde aldrig riktigt tillbaks sen, men ack ack.
Främmande människor kom och frågade ifall jag var Bump, och kramades, och jag har aldrig fått så många komplimanger eller kramar, aldrig känt mej så otroligt uppskattad som den kvällen.
Var ett tag säker på att jag skulle få hjärtattack av alla vänliga ord folk fyllde mitt arma hjärta med. Slapp dock det. Att få hjärtattack alltså. Men glad var jag. Solstråle hela kvällen lång.


Jag är dock - som sagt - inget stort Håkanfan, han är söt och somliga låtar har studsen i sig, men i längden... näee. Jag kunde därför inte särskilt många låttexter utöver de hitsigaste hitsen, och stod mest och betraktade mina galet studsande och sjungande och vackra vänner. Dansade med Hanna och snurrade med Olle.
Sista halvtimmen av konserten trängde jag mej in lite längre fram, och stod och kramades & pussades & tyckte om Greta. Det var det finaste.
Omgiven av människor som man vet tycker om en, omgiven av axlar att luta sej mot, av hår att gråta lite i.
Ja, jag grät förvisso inte, för det gör jag aaaldrig, men mina vänner hade desto mer av tårvaran att fylla sina kinder med, och grät nog för mej med. glada håkantårar, och ledsna, konsertgråt är svårt att veta med.
Och sedan tog konserten slut, och alla änglar, eller vad som nu finns i himlen, började gråta och spilla vatten över oss. Och vi hejdå-kramades och tog oss sedan blöta och ganska dystra, och tysta, hem till Sara.
Väl där bytte vi kläder till torra dock, och satt sedan länge i hennes kök och åt tomatsallad och drack te och pratade om skräckfilm innan vi somnade i hennes vardagsrum.

Tralala. Morgonen efter bakade Sara och Elsa scones och jag missade min buss hem, men jag tog en ny. Allt ordnade sej.


Det var underbart hursomhelst. Jag är väldigt kär i mina kompisar.
Känns bara lite... tomt, att det är över nu. Allting. Hela sommaren har det pratats om Håkan, de sista två veckorna var hysteriska av klädplaneringar och låttextsträning och gud vet allt, människor som i sista stund inte fick och människor som inte hade nånstans att bo och _allt_ handlade om Håkan.
Och nu är det bara över. Ingenting att se fram emot längre. Det känns lite visset i mitt hjärta när jag tänker på det. En vissen, lutande liten tulpan, det är vad mitt hjärta är nu. Men jag är fantastiskt glad över att jag i alla fall fick åka överhvudtaget, mamma bestämde sej ju för att inte skulle få, veckan innan. Men fantastiskt glad, alltså, är vad jag är. Över att förnuftet flög förbi mamma och att hon fångade det.