när vi ändå är i farten, som det heter
Namn? Björk! natassja mercedes petersson mirjamsdotter
Födelseår? fotbollsåret, ljuva -94
Spelar du något instrument? Dagny på ukulele. Vill kunna dragspel!
Är du singel? mmmm och förblir gärna så föralltid, tack.
Vad heter din morfar och mormor? Lars-Olov hette min morfar. Min mormor heter Mirjam. Därav mitt Mirjamsdotter.
Din mobiltelefon? En blommig lite guldig, sliten och skruttig Nokia.
Vem är snyggast? Snygg-Johan Persson! Det säjer sej självt ju.
Vem vet mest om dig? oj. Max antagligen eftersom han vet allt jag inte säjer.
Vad vill du ha just nu? Ett långt höstlov, en fyr, ett dragspel, pappa, Berlin, Hannah, mina konfirmander, en promenadkompis kanske. En intelligens. Utveckling. Några löv och lite liv.
Höger eller vänsterhänt? Höger. När jag var liten brukade jag träna på att skriva med vänster och ljuga för det var mycket coolare såklart att vara vänsterhänt men jag blev aldrig bra på det
Språk? svenska. knappt det! Rövarspråk är jag ovanligt bra på också. sen ungefär lika mycket engelska som spanska.
Vilka sjukdomar har du? lite adhd och sånt i huvet.
Rädd för? att leva, att dö, att va tillsammans, att va ensam, att växa, att föda barn, att gå på toaletten när det är mörkt i lägenheten, att gå in i klassrummet när jag kommit försent OCH SÅ VIDARE I ALL OÄNDLIGHET. /den lilla haren.
Vilka cigg gillar du mest? gillar inte cigg så särskilt.
Brukar du svara på kontaktannonser? bara lyckligt läsa och klippa ut och spara men aldrig svara
Vilka andra namn tänkte dina föräldrar ge dig? Baltasar, Viggo, Liv, Astrid...
Mjölk i kaffet? ja tack
Röker du? näe.
Sjunger du? ja ibland, och då till min omgivnings stora sorg
Den starkaste du vet? Malin i min klass, hon är bäst i Sverige i sin åldersklass på kulstötning!
Kommer du överens med dina föräldrar? inte så värst men vi är ganska sams.
Din hårfärg och frisyr? Mörkmörkt GULDbrunt i världens fulaste frisyr. det ska få växa, det är därför.
Skorna du hade på dig idag? röda dr martens-sandaler. så fina så fina.
Kläder du hade på dig idag? jag har fortfarande på mej dom, det är en svart kjol och en tröja med björkar.
Favoritfärg på kläder? de flesta. sjuttiotal är alltid gångbart men jag förvandlas just nu till en svart skalbagge, bit för bit, så himla läskigt.
Vilka kläder skulle du vilja ha just nu? höstanpassat VARMA och hudanpassat MJUKA. Och så helst fina. Tophops Alice i underlandet-kollektion. Cirkus! höga hattar och mustascher och stora klänningar.
Favoritårstid? höst, september/oktober... eller april/maj..
Favoritmat och dryck? sushi, tomatsoppa, mozzarellagenerös Bentebakad pizza. öl!
Favoritbyxor? orangevitrandiga.
Favoritartist/grupp? ola salo!
Gillar du när det åskar? ÄLSKAR.
Vem sov du hos senast? Olivia antagligen.
Vem sov hos dig senast? samma sak
Blivit slagen den senaste månaden? haha ja, av min vilda lillebror.
Nämn något som gjorde dig glad förra månaden? Juli alltså... tja.. juli var väl fint? The Ark/gatufest och Hanna och konfirmandåterträff och yran och Lasse i Ransäter... det var ju sommarlov.
Vad var det senaste du åt? våfflor till frukost och brämhultssssmarriga drömska dryck! mmm.
Godaste glassmaken? blåbär, pepparkaksdeg, lavazza, polka, saltlakrits, cookie dough. Glass är glass, glass är gott.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet? ja
Drömmer du mardrömmar? alltid. lilla lilla rädda jag.
Trivs du med ditt jobb? nej! Evig stresselipress.
Favoritklädsel? klänning kanske. Jag gillar inte kläder så mycket (längre), jag blir så stressad och osäker. Jag gillar mest mitt nattlinne och mjuka strumpor.
Vad ser du om du tittar till höger? min svarta hatt som hänger på en krok.
Favoritgodis? salta katten, pigall, krokofanter, citronkola..
Morgon eller nattmänniska? natt natt natt natt natt natt
Vad är viktigast för dig? jag.
Är du kittlig? å! så frukteligt akutkittlig alltså... man är elak om man kittlar mej, jag blir ledsen och panikslagen, det vet edgar som råkat ut för både en hård bok i huvudet och ett finger som jag bet blodigt under hans plågeri.
Stjärntecken? oxe.
Längtar du mest efter just nu? tid till eftertänksamhet och lugn och ro och att skriva lite, utvecklas.
Saknar du någon nu? ja ja ja! Alla.
Vill du ha barn? somliga dar
Har du rakat dina ben någon gång? Ja.
Är du blyg? antingen svinigt begränsande jävla skitblyg eller motsatsen.
Tycker du att du har fin dialekt? usch usch, nä, sundsvallska alltså... men min är relativt mild och jag svänger ifrån den väldigt lätt
Ögonfärg? svart nästan jämt. Ibland lite mörkt gråblå.
Syskon och deras ålder? hamlet 17 år, edgar 12 år.
Favoritdag i veckan? när det är sommarlov spelar det ju ingen roll. Men nu... fredag kanske.
Klädaffär? säj inte kläder, jag vet inte, vilkensomhelst, second hand. Stadsmissionen.
Tycker folk du är snygg? bara om dom har kraftiga synfel.
Är du modig? när det behövs, inför andra, om nån kan bli imponerad.
Hur många speglar finns i det rum du är i nu? några små på garderoben och en på väggen. Jag är i mitt rum.
Gillar du dokumentärer? jadå, men ehum, inte alla?
Brukar du bada i sjöar om somrarna? inte ofta, jag är lite rädd för att bada utomhus och sjöar är så grumliga och djuriska och gäddfyllda... men det händer.
Rekommendera en låt? denna.
Brukar du läsa horoskop? ja
Kan du baka bullar? japp, jättejättegoda
Müsli eller cornflakes? bentes egna müsli. Tillsammans med grekisk yoghurt, torkade blåbär och flytande honung. mmmmm underbart.
Tycker du om din pappa? såklart. Jag älskar min pappa, han kan allt, flygkapten med många streck på kavajen, ingen kör flygplan som min fantastiska pappa. Plus att han kan måla omänskligt bra och är en hejare på att överraska.
Om ni, ärade läsare, läste allt det där så fråga er själva varför. Vad gav det er? Ni slösade bort värdefull tid i ert liv, gå och läs bibeln istället, eller ta ett fotbad, lös ett korsord, baka en äppelpaj, slå en volt eller något annat mer givande.
håll blicken kvar i skyn
- för det är så många så många som vill ta en ner på jorden
och vintern kan bli lång ändå här i den fjällhöga norden
för att citera en söt kille jag vet om.
ps. varför finns inte ljuvliga Brämhults (jordgubb&lime helst) i Sundsvallsaffärerna? Eller är jag blind?
maj maj måne
Men skolan - än så länge är det... svinjobbigt, ärligt talat. Jag går i åttan = Jag ska få betyg och det skaver i mitt prestationskravshuvud ständigt. Och vi måste minsann hålla reda på allting. Alltid ha pärm och agenda och penna och sudd med oss och i tid och göra alla biljoner läxor och
när hinner man leva?
Människor säjer till mej att hallå, detta är inte så svårt FAKTISKT, ganska självklara saker men nej det tycker inte jag. Jag glömmer pennor och sudd, jag har annat i huvudet, jag vill inte tänka på pennor och sudd jag vill tänka på skatten vid regnbågens slut eller bästa receptet på pepparkaksglass eller hur man ordnar maskerad på bästa sätt. Jag skyller på min adhd (som jag visserligen aldrig fått papper på men... ändå, ändå) men pennor bara fastnar inte.
Men det rullar, jag lever. Imorgon ska vi på heldagsutflykt och vandra i historiska underjordiska gångar och äta varmkorv. I Härnösand. jag vill begrava mej men går och hänger fram min fina regnjacka istället. Sedan skriva svenskauppgift, om vardagstro, fast jag äger ju ingen sån.
det är över nu och jag som aldrig gillat nostalgi, jag gråter nu så släck mitt ljus
Lyssnar på markus krunegård och blir lugn,
snokade upp en fin årsgammal bild på Hanna:
mmm jag saknar henne eller det är svårt att säja,
jag kände väl henne aldrig riktigt (fast armen säjer att jag älskade henne?) eller så har jag bara glömt.
Det är ändå så himla vemodigt med alla dessa gamla bilder och att se hur fint det var och så umgåsigt och nära, faktiskt! och jämföra med hur det är nu och
Å jävla växlande, växande tonår jävla människor jävla avstånd jävla stockholm jävla allt och jävla mej
Att jag inte kan skylla ifrån mej längre.
Om man fick vara någon annan.
mmm vill någon anställa barnvakt? Här är vi!
Elsa från Lund var alltså här och hälsade på 3-6:e augusti. Denna gång var inte så kriminella som sist utan höll oss till att hälsa på hos världens finaste spindelman Ingrid och gå på Lars Winnerbäck.
Det var lugna fina lunkardagar, här är fler bilder exklusivt för er: (jaja mest för Elsa för att hon inte var inloggad på msn när jag planerade sända henne dessa bilder...)
till dej Elsa! Välkommen åter, mitt golv saknar dej och täcket luktar du (gott).
1 stycke magisk musik
För er:
kramas mycket för hösten är så kall, människor går så glest ifrån varandra. DET ÄR INTE FARLIGT ATT NUDDAS.
/björk.
onsdagsmorgon (morgon och morgon men jag somnade sju, vaknade ett)
Och ett frukosttips:
kylskåpskall blåbärspaj, kaffe och några chokladpengar.
nu susar jag ner på stan och möter min mamma.
hääänderna i luuuften!
Hörrni cirkusmänniskor
än finns det tid kvar
innan sommarens sista suck har blåst bort.
städer jag kan tänka mej inatt:
östersund
paris såklart
malmö/lund
mitt älskade berlin
göteborg
linköping
moskva
Håkan ger sej ut på höstturné. Han kommer till Stadshuset i Sundsvall. något i mitt bakhuvud viskar om åldersgräns men det vore förstås idiotiskt att ha Håkan på ett ställe med artonårsgräns... men idioti finns det å andra sidan smockfullt med här i världen. Jag ska skaffa mej i klarhet i detta imorgon.
Nu är det mörkt ute, klockan är 03:59 och jag har precis kokat lite grönsakssoppa med broccoli och purjo. borde lägga mej istället men det är något mellan mej och sommarnätter, sova kan jag göra imorgon.
på måndag är sommarlovet slut. oajajajaj buff.
Rutiner, som jag hatar dom. Då kan jag inte vara med mina nätter mer utan trötta konsekvenser. Sedan finns ingen kärlek inga hyss ingen tid inga vindar inget annat än skolan. känner mej som en fågel i världens pytteminsta bur.
Eller skolan förresten? Anstalten - för att använda Märtas mer lämpliga ord.
Men mina fina cirkusar, än finns det tid kvar! all min kärlek, fortsätt stråla. en dag till.
/nästan åttondeklassare.
att sakna. (Ellens bild).
VAD JAG SAKNAR DET.
låtar ur sommarens soundtrack som får mej att längta iväg, tillbaks:
Chacarron/Bara dårar rusar in/Calleth you cometh I/Ingen soldat/Ibland gör man rätt ibland gör man fel/Strimmor/Gothenburg/Ruby Riot/Hjärter dams sista sång.
om jag kunde flyga tillbaks till er raringar
fast ibland:
om jag kunde hinna andas om jag kunde lämnas ifred en sekund denna sommar. Inte från mina älsklingar på fotot, bara... vara ensam. från alla levande. Bara fånga min tankeförmåga igen. Känner mig så oändligt himla passiv och seg i hjärnan. Fast glad och kramad.
Lars Mattias Winnerbäck, å mitt hjärtas låga!
för en och en halv timme sedan sjöng Lasse färdigt för gävlepubliken och jag var inte där.
Lyssnar på Markus Krunegård och minns 3:e augusti, det var sannerligen en fin söndag det men varför kan inte minnena göra mej lite glad då?
Jag är så hopplöst fast i sådana tankar. Mår dåligt varenda kväll över att befinna mej nån annanstans än tittandes på honom. Jag drömmer om honom hela nätterna och senast denna natt vaknade jag kallsvettig efter en graviddröm där jag skulle föda hans barn och det är inte första gången! vad gör detta med mej? Minns tydligt de vita sjukhusväggarna, min runda mage och hur han (... ja... Lasse..) skjutsade mej till BB och hur vi på vägen dit lyssnade på Lisa Ekdahl, att han sa att om det blev en dotter (!=!=!=!!?!?!? Detta är så sjuuukt!) kunde hon ju heta Viola. Han log rödskäggigt. Jag klappade mej på magen och det värsta med dessa drömmar är att jag är så ledsen när jag vaknar och så SAKNANDE, jag hinner fästa mej i min gravidroll och bli så inställd på att få barn.
NEJ. STOPP. Bli rimlig och ordentlig nu! Sådant här skriver man inte om! tänk om han hittar hit. Detta ger ett läskigt sken fast jag egentligen bara... ja... vad man drömmer om kan man ju inte hjälpa.
Även jag har - faktiskt! - vett och sans men detta är något annat som sliter i mej. Hjärtat som drar mej åt så knepiga håll, utanför alla ramar och bortom alla horisonter.
Amadeus fina fina bild från Zinken den 9:e (jag håller envist fast vid att inte ens ta upp kameran under konserterna för jag vill bara njuuuta genom mina egna ögon och inte genom kameralinsen. Ibland ångrar jag mej).
Är konstant ledsen. Trots fyra konserter hittills och biljett till Linköpingkonserten. Går och har envisa textrader på hjärnan hela tiden utan att nynna lite tralligt, bara tänka och lida. Och minsta lilla vardagsfras i tidningen, ett enda ord, leder mej till honom trots att jag vill låta bli att tänka alls på allt jag missar. Står det om något FALL med någon byggarbetare i Portugal så tänker jag genast på Faller.
Alla små ord leder omedvetet vidare in på Lassespår och så är jag fast.
- att ingen förstår mej heller eller allvaret i detta.
Alla skrattar så hånfullt och fnyser och pustar åt min beundran/besatthet. Det är inget att fnysa åt, det är jätteriktig och ren och skär (fast svart) SORG. Jag har stora ögon utan något leende i när jag skriver detta. Amadeus och Olivia förstår ganska väl iallafall. Amadeus gav finaste komplimangen till och med, bedyrade att jag var hans största fan, att hon trodde det, att hon inte kunde tänka sej att någon kunde gilla honom mer än jag, för jag gillade honom med HJÄRTAT. Hur nu hon skulle kunna mäta det. Men hon sa så och TACK strimman det gjorde mej så glad.
Bild på när Olivia tappert tröstade mej när jag föll omkull för jag orkade inte stå upp.
Jag är hans läskigaste beundrare
men det är ur hjärtat och ganska oskyldigt. egentligen. bara väldigt STARKT.
nu ska jag sätta på min live-dvd med Lars Winnerbäck & Hovet i Linköping 2003.
Sov så gott smulor.
Tonårstjejerna närmast kravallstaketet hade väntat hela dagen på sin idol Lars Winnerbäck
Vi är tonårstjejer JA
vi hade väntat hela dagen JA
man kanske kan kalla honom för idol JA
ändå känns bildtexten väldigt inte helt bekväm och sanningsenlig. hrm.
mitt älskade berlin
Det slog mej att jag helt missat att visa min ljuvliga berlinvistelse för... någon, egentligen. Men här är några bilder åtminstone. Berlin är min stad. all kärlek /björk
hur ska jag gå hem när allt är såhär?
& Dagen med världens största D innehöll:
- följande förutsättningar: jag hade två dygn tidigare upplevt en underbar Lassespelning på yran, den går att läsa om i mitt yraninlägg.
Mina ben var döda.
Min röst var en sönderskriken Håkan Hellström-rest.
Mitt hår hade samlat på en veckas regn och hårspray och smuts.
Jag hade längtat sedan i december.
- ett uppvaknande i Östersund. Vi bäddade och städade hastigt innan mormor knackade på dörren och vi adjössade vår fina lånelägenhet och satte oss för att åka hemåt. Det ösregnade och min fina mormor förklarade att det gjorde det minsann även i Sundsvall. Sedan plockade hon upp varm choklad och chokladmuffins, "för någon frukost hann ni väl inte äta". Jag sörplade choklad och kände mej ganska panikslagen. Klockan gick och jag ville vara i Sundsvall SNABBT och köa! Försäkra mej om en bra plats! Såg framför mej hur kön ringlade sej oändligt lång i Bergsåker.
Tung känsla i bröstkorgen.
- en landning. Jag sprang upp i mitt gråa hus och hämtade biljett + randig filt innan jag susade ut och fick skjuts till Bergsåkers IP där regnet avtagit men gräset var blött och hör och häpna; kön var obefintlig. Endast jag där. mmmm enorm lättnad. Men jag var ensam och hittade ingen insläppsplats, irrade mellan olika vakter som ingenting visste innan jag fann en vänlig man som visste allt och som lät mej stampa rakt igenom området. Så satt jag längst fram på min filt och blickade ut över resten av kön som inte fanns.
Det kändes bra. Människor droppade in i mycket maklig takt men med välfyllda picknickkorgar.
Jag drömde mej till Ica men kunde i min ensamhet inte lämna min plats. Upplevde de övriga köarna som mycket hotfulla. En vakt kom och fnissade över hur tidigt jag var där.
- springer du snabbt?
- ja! (å så idiotiskt sagt)
- bra, då sätter jag mina pengar på dej.
Å nej! jag var förvisso längst fram men springer inte snabbt, särskilt inte efter tre dansanta festivaldagar och med Dr Martens-kängor i regnhalt gräs. nåväl. det var hans pengar. jag lovade att göra mitt bästa. Han var snäll.
- en Signe. Efter många timmar kom hon. Hon hade varit på dop. Vi kramades inte. Stämningen var lite grå men vi skrattade ändå åt vår 3 augusti-verklighet, vi hade sedan i december fantiserat om detta underbara datum, om hur hon skulle sova över hos mej och hur vi skulle gå upp i den grynigaste gryningen och soluppgången, ta vår picknickkorg och klä oss i våra egengjorda supersnitsiga LW-tröjor och vandra mot Folkets park (- där konserten först var tänkt att gå av stapeln). Vi skulle ha radio och vi skulle äta jordgubbar och allt skulle vara längtan och förträfflighet.
Det tänkte vi fnissigt på när vi satt i det grådimmiga fuktiga gräset utan minsta picknickkorg eller LW-tröja i sikte. Nåväl. Det var fint. Ändå. Jag tänkte tillbaka på yranspelningen och kunde bara längta. Så kom Elsa! Ni vet, Vandal-Elsa! Lund-Elsa! DEN Elsa.
Vi hade inte setts på mycket länge och jag hade fruktat detta datum så djupt, då Signe och Elsa och Lotta (som kom senare) skulle mötas i världens mest krockande krock. Men allt gick så bra! Det kändes så naturligt och ostelt och jag kunde vara glad utan någon krystad kompishärva. Å hurra.
- ett kaosigt insläpp. Jag var nervös för vakten som satt sina pengar på mej var hetsig och hävde ur sej sina höga förväntningar och jag kom på att jag hade många onödiga plastpåsar för vakterna att leta igenom så jag bedyrade lögnaktigt att de minsann endast innehöll kanelbullar för att de skulle slippa kika ner i alla vid insläppet och på så sätt göra att jag blev omsprungen och förlorade min längst-fram-i-mitten-plats.
Då hände det skojiga plötsligt:
han som var superchef bara tog tag i mej och sa "tjejen med bullarna går först" och så insläpptes jag före alla andra men i min förvirring förmådde mina ben ej att springa, jag bara tittade lite på alla vakter och hörde kön säja åt mej att springa istället. Då sprang jag. Som en stucken Ferdinand över det plaskblöta gräset med plastpåsarna slängandes i luften. Och landade i mitten längst fram. I själva verket innehöll ju då inte mina kassar kanelbullar utan min kamera (som dock blev mycket lite använd. Det är ett gott tecken. på att jag hade bättre för mej), min mobil, min plånbok, min picknickfilt och min spännande PLÄD. Alla som lyssnade till Lasses sommarprat förstår:
- ett mycket märkligt psykiskt och fysiskt skick. Väldigt lite sömn, väldigt nerdansade trötta ben, väldigt ofokuserat men ändå längtande och ganska ja, äsch, jag minns inte så tydligt! Jag var i en dimma men nog ganska påfrestande för dem jag omgav mej med. Ena sekunden mest speedad i universum över detta Stora och andra sekunden som en liten frusen hög vid stängslet.
- Lotta! Hon hade slarvat bort sin biljett och därför inställt besöket men hittade den i sista sekunden och kom släntrande mot oss med väl dold Lasselängtan. men hurra iallafall!
- kaffe! Elsa bjöd hela laget. mmmmm det smakade väldigt syntetiskt och mystiskt men var varmt och välbehövligt i ruskvädret att klappa kinderna med.
- En fasligt fin tjej intill mej med fasligt fina rosiga örhängen! En liten guldkant i den dimmiga tillvaron.
Och en (namnlös?) tjej som jag och Hanna träffade på gatufesten som återuppstod här med sina röda läppar och sitt glada humör och sin långa stolthet! Det var ett kärt återseende och hon dansade lyckligt till:
- Markus Krunegård. Jag hade ingen uppfattning om honom tidigare och denna lilla förbandskonsert gav mej inte mersmak men han är så SÖT! Jag skulle kunna titta på honom i veckor. Hans utseende är sådär fint på ett inte så felfritt sätt och hans kroppsspråk och fina små mellansnack. Nej nu låter jag helt lyrisk och det är jag inte, jag tycker bara att han är... mmm, behaglig! En liten ÖGONGODIS som jag hade sagt om jag varit rubriksättare på Frida.
- Lasse... hahaha. Ja då menar jag då innan konserten. Han kom ut till publiken igen, tog en promenad framför stängslet, jag hade Ransäters osynlighetsmissöde i huvudet och hade fasat för möjligheten till en repris av den händelsen. Plötsligt hörde jag en välbekant röst och benen vek sej och så såg han mej och så sa han (!!!!!!!):
- det var du som var i Östersund va?
den jättevackra rösten sa något så... något så märkligt... till mej! Jag stämplade händerna för ansiktet och svarade inte på frågan utan svimmade bara. Fast utan att svimma. Ramlade ner bakom stängslet och minns inte mer. Jag minns inte om vi hann ta i hand eller kramas men antagligen inte, då hade jag nog haft något sådant minne.
Enligt mina fina vänner såg den gode Lars lite skakad ut där i sin vänligaste vänlighet och gick raskt vidare till nästa man.
Jag är ett sådant rikspucko! Åååhå. Här har jag längtat och väntat i tusen dagar. Beundrat denna man i år. Fantiserat om fantastiska möten. jag ville inte möta honom på detta vis. Inte vara en av tusen fans. Inte vara en i den galna apflocken han gick ut för att möta. Nu lyckades jag förstås utmärka mej men inte på det rätta sättet. Just efter detta nederlag var jag dessutom ganska snopen. Det kändes som en dum replik. Han utbrast inte "HEJ BJÖRK", direkt. Men efteråt har hans fina ord växt och jag tycker det är jättefint att han sa så dels för att
1. han hade spelat i Luleå emellan men mindes mej ändå från Östersund...
2. ... efter att ha tittat på mej i bara en sekund!
Det bevisar iallafall det magiska ögonkontaktiga jag kände och försökt beskriva, att det var lite ömsesidigt.
- En konsert. En konsert. en konsert. jag vet inte hur jag ska beskriva den.
Så fort han steg ombord på scenen så vinkade jag där jag stod rakt framför hans mikrofon.
Han vinkade tillbaka och det där jobbiga som hänt innan kändes lite lättare.
Sedan var konserten bara två timmar av ögonkontakt kändes det som. Jag dansade så gott jag orkade men mest tittade tittade tittade.
Det var så fint
(fast ordet fint liksom förlorar sitt värde i min massanvändning men ni anar inte hur mycket sanning det ligger i ordet, jag är bara för trött för att ENGAGERA mej i skrivandet, vill skriva det ur mej så jag kan gå vidare till att skriva om Zinken-konserten... he he)
med leenderna och mina fina fina vänner som efteråt intygade att "JA Björk, han tittade åt dej jättemycket det var inte inbillning". Och publiken som innan känts kall var nu så himla fin, så fort jag vände mej bakåt för att greppa tag i Lotta eller Elsa eller Signe så kändes det som att titta in i en jätteskrattande lycklig mun, och Lasse sjöng att Alla människor är som is och jag tänkte att Alla människor är som eld, det var underbart, att vara gemensamhetslycklig med främlingar åt samma sak är så särskilt. Snygg-Johan var snyggare än någonsin och Lasse glittrade och konserten kändes inte utmärkande, men det kändes lite som om jag och han var gamla polare. väldigt hjärtligt.
Det är lika roligt varje gång också att se hur han tappar bort sej i texterna och sjunger fel! Det har hänt flera gånger varje konsert. Och så skrattar han. Och så ler han sina leenden och blickar blygt ut mot publiken och ser så rörd och tagen ut "ni är så fina allesammans... jag kanske inte säjer det så ofta men jag är så rörd... att ni tagit er hit, att ni står här och sjunger med".
jag minns inte. jag minns att jag bodde i hans ögon att vi klappade in honom igen gångpågångpågång, att jag och Signe dansade oss igenom en ljuvlig version av VÅR SÅNG Kom, att han sjöng Strimmor och Kom ihåg mej och För dej och jag räknade det till att han nu tittat på mej varje gång han sjungit För dej.
För de som inte är Lassefans så är det inget stort i detta men det är en mycket fin kärlekssång där han sjunger bland annat "Det här är början på nåt nytt och nånting underbart, med dej, med dej, med dej" och pekar i publiken och han har alltså Fördej-pekat på mej varje gång och det låter förstås lågstadielöjligt men det känns så fantastiskt varje gång.
Och vi slängde upp vår pläd, den vinglade på scenkanten (jag är en usel kastare) men landade slutligen väl och han tog upp den och läste min skojiga hälsning och han skrattade och tackade och förvisso lämnade han pläden när han gick men det är en dålig sak och dåliga saker vill jag inte minnas när allt EGENTLIGEN är så himla bra.
Vad finns mer att säja? När han efter att ha sjungit Du hade tid kom tillbaka för ÄNNU ett extranummer och spelade Ingen soldat var allt så vackert så vackert så vackert.
Det blir för mycket.
Min röst fanns inte. Den var svårt skadad redan innan och var nu bara ett svajigt litet målbrott, människor skrattade åt den och jag trivdes.
efteråt ramlade jag. Mina ben bar mej inte och min röst bar mej inte. Jag fick en kram av den rosiga finafina tjejen. Hon sa att hon läste min blogg. jag blev så glad! ett stort och starkt och lyckligt tack om du läser detta. mot förmodan efter att ha sett den hemska bilden av mej alldeles raserad. Du var så himla fin.
En annan fin tjej sa att jag och Elsa hade varit fina att fotografera. att vi var vackra. Jag tackade henne på mitt bästa målbrottsspråk. jag var så drabbad av konserten och hade ingen lust ALLS att bemöta ljuvliga människor då jag själv kände mej som botten på Selångersån.
Skrattade mej till bilen i duggregnet. Signes föräldrar hämtade. berättade lyriskt och gestikulerande om detta underbara. Signe var tagen efter sin första Lassekonsert. Elsa också. Inte Lotta men hon gav mej och min besatthet en vänlig klapp på axeln och gick hem.
tack alla inblandade.
kvällen avslutades med elsa över köksbordet med en delad vaniljbulle och paketöppning.
yran
Torsdagen var solig. Jag och Hamlet åkte tåg till Östersund och fann en tom lägenhet att bo i mitt i stan! hoppsan
Sedan handlade vi mat på hemköp för 187 kronor och bäddade våra tillfälliga sängar.
Och spillde coca cola.
Gammalt kalas i vårat kök.
När vi gjort oss hemtama promenerade vi ut i nyfödda yran och såg Lykke Li dancedancedance:a och träffade en pojke med fin hatt som hette Oskar och så mötte vi Olivia och Hilda och så krockade vi nästan med Stefan Sundström.
Det senare gav mej långvarig andnöd.
På lördagen däremot var jag van för han promenerade runt varenda dag i varenda hörn och lyste, gamle Stefan.
På kvällen var det Florence Valentin. Jättebra och jättedansigt.
ja jag vet inte vad jag ska säja, då jag inte hyser några starka känslor för detta bra-men-inte-mer-band.
fint för stunden, och mitt i alltihop anslöt sej min finaste Amadeusstrimma.
Sedan åt jag en fantastisk soppa som visade en gång för alla att det är insidan som räknas och att en god insida absolut inte måste höra ihop med en smarrig/frestande utsida.
Olivia är en söt pingla!
Sedan var det Kent! en underbar konsert som väckte mitt bababankande kenthjärta till liv.
Publiken var ljuvlig, Jocke var ljuvlig, Sami var Sami och jag var upplöst.
Blondie var också grymt! Men publiken var alkoholsvajig och mina ben var svaga och gav upp.
Justice var definitivt inte asbra utan bara döden. morrr
Men Hamlet ville se och man är väl en god syster.
Alla 02:00-människor blev galna bananer i galna bananers sanna bemärkelse, det var ljuspunkten i eländet,
Att man kunde sitta och få sej en dansföreställning utan dess like mitt i oljudet, ackompanjerad av en femtonkronorsmazarin från kyrkotältet.
efterfest!
sedan somnade vi och sedan vaknade vi upp i en fredagsmorgon.
Jag minns inte vad vi gjorde på dagarna, inte så tydligt, bara stadspromenader lite mat eller våfflor, nyhandlad rosenväst, att vi letade efter en blomsteraffär. Vi hittade en till sist. Jag köpte en solros till min rödhåriga linköpingskonung, och papper och band och ordnade en fin liten gåva med Björkavsändare att slänga till honom.
Vi satt vid storsjön och åt våfflor. Jag var dödsrädd för att storsjöodjuret närsomhelst skulle kasta sej upp och dra ner mej i djupet.
kvällen närmade sej och jag fick svårt att stå.
la handflatan mot hjärtat för att konstatera tätheten mellan hjärtslagen, DUNK DUNK DUNK(la rum... lassereferenser i varje mening som finns, som sagt).
Så var det PANG! dags och jag insläppsköade darrigt, släpptes in och rusade till stora scenen där kvällens stora framträdande skulle gå av stapeln för att få en åtråvärd I MITTEN LÄNGST FRAM-plats... men förgäves.
Eller nä, inte förgäves, men i-mitten-längst-fram-platserna var snopet upptagna av ett femmannagäng som hann före.
så rusandet var en aning förgäves. Men jag stod bra ändå.
I min Lassekärlek har jag dock - som jag tidigare många gånger beklagat mej över - inte så mycket gemenskap.
Det är jag och endast jag.
Nej jag menar det är märkligt, för han ju blivit mycket populär på sistone, men de jag umgås med umgås helst inte med honom.
Så jag köade i min ensamhet. Och köade. Och timmarna kändes långa och så skulle jag dessutom släpa mej igenom ett framträdande av Mikael Wiehe och Ebba Forsberg som antog scenen före Lars.
Å det var jobbigt för eftersom att jag ändå stod väldigt centralt och längst fram kunde jag inte hänga lealös över stängslet, situationen krävde av mej att jag klappade entusiastiskt och var med på noterna och åtminstone LÅTSADES att jag var deras största fan när fotograferna som stormande för att fotografera publiken. å suck å pust, det var inte roligt en sekund men belöningen närmade sej.
Och Oskar med hatten kom och sällskapade lite. och Amadeus kom några kramande sällskapliga men ack så korta sekunder - alla susade vidare inställda på Kristian Anttila och jag förstår såklart inte valet, det är naturligtvis en dum miss att de spelade samtidigt för jag hade gärna sett Kristian annars, men när det nu krockade med Lasse är valet så JÄTTEGIVET. Det var det tydligen för mina fina kompisar också fast åt Kristianhållet.
Och minuterna gick och fler och fler anslöt sej och det tryckte på och ökade sakta men till slut var det explosionsartat i publiken. Jag hade naglar in i revbenen och det var så galet, ingen kunde andas, gråt och panik och överlyft redan innan konserten. Jag menar, det är alltid ett groteskt tryck när man står längst fram på en konsert (utom på Mikael Wiehe..) - men detta var det värsta min kropp någonsin upplevt. Jag gör väldigt mycket för en Lassekonsert och det ska till RYSLIGT mycket för att jag ska hoppa över en, men sista tio minuterna innan de kom in var så nära att slänga solrosen i huvudet på vilken vakt som helst för att få räddning och bäras över.
- men jag är så tacksam över min kropps hjälteinsatser och tålamod såhär i efterhand, för det var den bästa konserten jag varit på, ååÅÅåå.
Publiktrycket minskade inte men bromsade iallafall, och Lasse log och glittrade och sa att
"Vi har haft underbar publik i hela Sverige, men denna... ", stort skratt, "... måste vara den underbaraste publiken vi haft". Och det var vi! Vi var så fina. Och ensamheten smälte och var jag än såg så fanns bara leenden och Lasse tittade så magiskt, det var så ögonkontaktigt och
NEJ! Obeskrivbart. det går inte att använda så utnötta ord till något som är så outnött och bara sej självt och ljuvligt och inte som något annat jag gjort. Jag har gjort andra magiska saker. Detta var någonting större och mer.
Och fotograferna slängde sej över mej och min solros - vilken jag förövrigt inte vågade kasta för det var MYCKET längre till scenen än jag hoppats på, och jag är en usel solroskastare vet jag av tidigare erfarenhet, nånstans i mitten erbjöd sej dock en hjälte att kasta den åt mej och gjorde så, och den landade vid Lasses fötter och han log och la den tillrätta på sitt bord vid sitt vattenfyllda vinglas och de andra i publiken log mot mej i samförstånd och jag exploderade inte men det var så nära.
Det märktes på hela Lasse och hela bandet att det VAR deras bästa konsert för det var verkligen det, det var så kort mellan leenderna och skratten och publiken var kär och jag var kär och bodde i hans blick för han var där jag var hela tiden. MmmmMMmm, första konserten med honom var jag lycklig för en tresekundersblick men nu är jag nästan inte nöjd utan ögonkontakt genom hela konserten. Detta förvandlar mej till ett besatt monster.
Iallafall så läste han mellan någon låt på den solrosbundna lappen och såg att det stod Björk och vinkade till mej och jag inbillar mej saker och ting så lätt men det kändes så magiskt och särskilt och samförståndigt även om jag i efterhand inte tror att han minns mej som någon diktsamlingsskrivare, det är bara min önskan, men DET SPELAR INGEN ROLL.
Det var fantastiskt från första sekunden till sista då Kom Änglar klingade ut. man förstår storheten i detta om man är ett Lassefan som kan denna turnes låtlista och vet att han inte spelar Kom Änglar och vet att det är hans publiks favoritlåt men han spelade den ensam för oss och jag dog.
(Nej det gjorde jag inte. Men jag vet inte vilka uttryck som jag ska till som räcker till och beskriver det på ett sant sätt, jag dog inte, men jag levde inte, jag var i en explosionsdimma vilket låter som en mycket knepig kombination men det var... åå det var så himla himla fint och overkligt och jätteverkligt).
Jag tog få foton men kände att det var ett sånt fördärv och slöseri på värdefulla musiksekunder jag ville uppleva genom mina ögon och inte genom kameran.
efteråt ramlade jag efter Hamlet och Kristianmänniskorna, jag ville inte fortsätta artisttitta egentligen för jag var så uppe i konserten och ville inte förlora den ur sikte vilket jag nog gjorde eftersom jag inte alls kan återberätta den, men jag såg Säkert! i min ensamhet medan Hamlet satt och surade under ett träd över min dåliga musiksmak såsom jag gjort kvällen innan om hans då det gällde Justice. Det hade börjat och publikryggarna var hårda och jag nådde aldrig Amadeus, Olivia och Hilda så jag dansade med en söt främling istället tills en arg flock kom emellan och jag gav upp att vara INUTI den konserten och ställde mej utanför.
Bra iallafall!
sedan hittade jag Hilda och Olivia och vi promenerade till Miss Li där hon satt och övade för fullt tjugo minuter innan konserten. det var mysigt och vi var mitt framför hennes parkering och beundrade ytligt hennes utseende och så SMASH kom Amadeus som gått vilse och SMASH så kom regnet och SMASH så fick Miss Li regnet att kännas som ingenting med en hejdundrande konsert som ändå inte riktigt nådde in i mitt hjärta. Utanför kroppen kändes det fint att dansa och klappa och titta och regna men jag kände inte så mycket mer. inte sticken i hjärtat som lasse ger mej, jag tror han gav mej lite bedövning och en väldigt hög ribba, ingen konsert kunde vara bra den kvällen utom Lassekonserten i repris.
Efter Miss Li gick vi till Kleerup-tältet och discodansade oss torra och lyckliga och trampade sedan hemåt och vaknade i DEN SISTA FESTIVALDAGEN. känns tokigt. Men det var lördag plötsligt iallafall och vi åt vår havrefras och pustade trötta morgonsuckar och beklagade oss över ben- och armsmärtor orsakade av de ryyyysliga konserterna.
Det var mulet och jag byggde mej påbylsad innan vi mötte lördagen. Såg en lunchspelning av ett blåsigt och bistert Confusions och sedan en av Stefan Sundström. Det var fint. såklart.
Jag la band på mej för att inte rusa fram efteråt och vara jobbigt beunderlig, det är väldigt beundransvärt att han traskade runt på storsjöyran och stod ut med människor tycker jag så jag försökte att inte vara en del av det som får fina kändisar att hålla sej instängda. Så jag sa alltså inget. däremot krockade vi nästan med honom lite senare då han sällskapade med en fru/dam/vän, Stefan själv såg oss inte men vännen la märke till mina förälskade blickar och knuffade Stefan i sidan tills han vände sej om och vinkade och jag smälte och hjärtgestikulerade så han skulle se hur det kändes varpå han gjorde likadant och skrattade så hjärtligt.
- tiden rinner iväg och jag har ju fortfarande ingen dator så mina datorstunder är korta och beroende av generösa familjemedlemmar så här kommer slutspurten: -
Håkan Hellström klev på scenen 00:45, vi köade i sann beundraranda ända från insläppet 19:00 och genomled en Ugglakonsert och en Kris Kristoffersonkonsert med god min men när presidenttalet gick av stapeln och de galna jämtlänningarna började brista runtomkring oss rasade mungiporna ner i marken och vakterna frågade oss gång på gång om vi levde/ville bäras över/ville ha vatten/ville dö. Det ville vi, det var fruktansvärt. Hela Jämtland är ju en galen sekt! å hjälp det var så hysteriskt roligt och så fint och så galet med alla fyrverkerier och julafton och nyårsafton, det går bara att uppleva, med fina president-Evert i tomteklädnad, men allt gjorde så fysiskt ont och jag var så trött. till slut tog talet iallafall slut och fyrverkerierna sprakade färdigt och vi krossade flaggorna och räknade ner tills himlen öppnade sej och regnet kom och med regnet kom Håkan och han dansade rakt fram till oss och slängkysste och jag älskade min plats, det är så snabbt att all smärta lönar sej när man får sina ögonkontaktsögonblick, det låter hopplöst löjligt i skrift men är så hjärtepåverkande i verkligheten. Höjer allt till något högre. Och konserten var ååå den var så tokigt fin. ögonkontaktig dansig slängkyssig och i Det är så jag säjer det så anropade jag honom, det var så länge sedan han dansade framför oss då, tyckte jag, och han hörde min bön och satte sej på huk framför mej och vevade av en Du är det finaste-vers rakt in i mina ögon och det fick mitt hjärta att svaja
och yran var därmed fulländad för jag förmår inte skriva ett ord till, det känns som om jag trampar sönder upplevelsen alldeles totalt. Morgonen efter bar det iallafall i illfart iväg mot Sundsvall och min linköpingskonung Ni-vet-vem. Han som börjar på L och slutar på ars Winnerbäck. det är ett äventyr för sej.
kram
/myran från yran.
