solrosland

3 augusti Bergsåkers IP Sundsvall.
& Dagen med världens största D innehöll:

- följande förutsättningar: jag hade två dygn tidigare upplevt en underbar Lassespelning på yran, den går att läsa om i mitt yraninlägg.
Mina ben var döda.
Min röst var en sönderskriken Håkan Hellström-rest.
Mitt hår hade samlat på en veckas regn och hårspray och smuts.
Jag hade längtat sedan i december.

- ett uppvaknande i Östersund. Vi bäddade och städade hastigt innan mormor knackade på dörren och vi adjössade vår fina lånelägenhet och satte oss för att åka hemåt. Det ösregnade och min fina mormor förklarade att det gjorde det minsann även i Sundsvall. Sedan plockade hon upp varm choklad och chokladmuffins, "för någon frukost hann ni väl inte äta". Jag sörplade choklad och kände mej ganska panikslagen. Klockan gick och jag ville vara i Sundsvall SNABBT och köa! Försäkra mej om en bra plats! Såg framför mej hur kön ringlade sej oändligt lång i Bergsåker.
Tung känsla i bröstkorgen.

- en landning. Jag sprang upp i mitt gråa hus och hämtade biljett + randig filt innan jag susade ut och fick skjuts till Bergsåkers IP där regnet avtagit men gräset var blött och hör och häpna; kön var obefintlig. Endast jag där. mmmm enorm lättnad. Men jag var ensam och hittade ingen insläppsplats, irrade mellan olika vakter som ingenting visste innan jag fann en vänlig man som visste allt och som lät mej stampa rakt igenom området. Så satt jag längst fram på min filt och blickade ut över resten av kön som inte fanns.

Det kändes bra. Människor droppade in i mycket maklig takt men med välfyllda picknickkorgar.
Jag drömde mej till Ica men kunde i min ensamhet inte lämna min plats. Upplevde de övriga köarna som mycket hotfulla. En vakt kom och fnissade över hur tidigt jag var där.
- springer du snabbt?
- ja! (å så idiotiskt sagt)
- bra, då sätter jag mina pengar på dej.
Å nej! jag var förvisso längst fram men springer inte snabbt, särskilt inte efter tre dansanta festivaldagar och med Dr Martens-kängor i regnhalt gräs. nåväl. det var hans pengar. jag lovade att göra mitt bästa. Han var snäll.

- en Signe. Efter många timmar kom hon. Hon hade varit på dop. Vi kramades inte. Stämningen var lite grå men vi skrattade ändå åt vår 3 augusti-verklighet, vi hade sedan i december fantiserat om detta underbara datum, om hur hon skulle sova över hos mej och hur vi skulle gå upp i den grynigaste gryningen och soluppgången, ta vår picknickkorg och klä oss i våra egengjorda supersnitsiga LW-tröjor och vandra mot Folkets park (- där konserten först var tänkt att gå av stapeln). Vi skulle ha radio och vi skulle äta jordgubbar och allt skulle vara längtan och förträfflighet.
Det tänkte vi fnissigt på när vi satt i det grådimmiga fuktiga gräset utan minsta picknickkorg eller LW-tröja i sikte. Nåväl. Det var fint. Ändå. Jag tänkte tillbaka på yranspelningen och kunde bara längta. Så kom Elsa! Ni vet, Vandal-Elsa! Lund-Elsa! DEN Elsa.

Vi hade inte setts på mycket länge och jag hade fruktat detta datum så djupt, då Signe och Elsa och Lotta (som kom senare) skulle mötas i världens mest krockande krock. Men allt gick så bra! Det kändes så naturligt och ostelt och jag kunde vara glad utan någon krystad kompishärva. Å hurra.

- ett kaosigt insläpp. Jag var nervös för vakten som satt sina pengar på mej var hetsig och hävde ur sej sina höga förväntningar och jag kom på att jag hade många onödiga plastpåsar för vakterna att leta igenom så jag bedyrade lögnaktigt att de minsann endast innehöll kanelbullar för att de skulle slippa kika ner i alla vid insläppet och på så sätt göra att jag blev omsprungen och förlorade min längst-fram-i-mitten-plats.
Då hände det skojiga plötsligt:
han som var superchef bara tog tag i mej och sa "tjejen med bullarna går först" och så insläpptes jag före alla andra men i min förvirring förmådde mina ben ej att springa, jag bara tittade lite på alla vakter och hörde kön säja åt mej att springa istället. Då sprang jag. Som en stucken Ferdinand över det plaskblöta gräset med plastpåsarna slängandes i luften. Och landade i mitten längst fram. I själva verket innehöll ju då inte mina kassar kanelbullar utan min kamera (som dock blev mycket lite använd. Det är ett gott tecken. på att jag hade bättre för mej), min mobil, min plånbok, min picknickfilt och min spännande PLÄD. Alla som lyssnade till Lasses sommarprat förstår:


- ett mycket märkligt psykiskt och fysiskt skick. Väldigt lite sömn, väldigt nerdansade trötta ben, väldigt ofokuserat men ändå längtande och ganska ja, äsch, jag minns inte så tydligt! Jag var i en dimma men nog ganska påfrestande för dem jag omgav mej med. Ena sekunden mest speedad i universum över detta Stora och andra sekunden som en liten frusen hög vid stängslet.

- Lotta! Hon hade slarvat bort sin biljett och därför inställt besöket men hittade den i sista sekunden och kom släntrande mot oss med väl dold Lasselängtan. men hurra iallafall!

- kaffe! Elsa bjöd hela laget. mmmmm det smakade väldigt syntetiskt och mystiskt men var varmt och välbehövligt i ruskvädret att klappa kinderna med.

- En fasligt fin tjej intill mej med fasligt fina rosiga örhängen! En liten guldkant i den dimmiga tillvaron.
Och en (namnlös?) tjej som jag och Hanna träffade på gatufesten som återuppstod här med sina röda läppar och sitt glada humör och sin långa stolthet! Det var ett kärt återseende och hon dansade lyckligt till:

- Markus Krunegård. Jag hade ingen uppfattning om honom tidigare och denna lilla förbandskonsert gav mej inte mersmak men han är så SÖT! Jag skulle kunna titta på honom i veckor. Hans utseende är sådär fint på ett inte så felfritt sätt och hans kroppsspråk och fina små mellansnack. Nej nu låter jag helt lyrisk och det är jag inte, jag tycker bara att han är... mmm, behaglig! En liten ÖGONGODIS som jag hade sagt om jag varit rubriksättare på Frida.

- Lasse... hahaha. Ja då menar jag då innan konserten. Han kom ut till publiken igen, tog en promenad framför stängslet, jag hade Ransäters osynlighetsmissöde i huvudet och hade fasat för möjligheten till en repris av den händelsen. Plötsligt hörde jag en välbekant röst och benen vek sej och så såg han mej och så sa han (!!!!!!!):
- det var du som var i Östersund va?

den jättevackra rösten sa något så... något så märkligt... till mej! Jag stämplade händerna för ansiktet och svarade inte på frågan utan svimmade bara. Fast utan att svimma. Ramlade ner bakom stängslet och minns inte mer. Jag minns inte om vi hann ta i hand eller kramas men antagligen inte, då hade jag nog haft något sådant minne.

Enligt mina fina vänner såg den gode Lars lite skakad ut där i sin vänligaste vänlighet och gick raskt vidare till nästa man.

Jag är ett sådant rikspucko! Åååhå. Här har jag längtat och väntat i tusen dagar. Beundrat denna man i år. Fantiserat om fantastiska möten. jag ville inte möta honom på detta vis. Inte vara en av tusen fans. Inte vara en i den galna apflocken han gick ut för att möta. Nu lyckades jag förstås utmärka mej men inte på det rätta sättet. Just efter detta nederlag var jag dessutom ganska snopen. Det kändes som en dum replik. Han utbrast inte "HEJ BJÖRK", direkt. Men efteråt har hans fina ord växt och jag tycker det är jättefint att han sa så dels för att
1. han hade spelat i Luleå emellan men mindes mej ändå från Östersund...
2. ... efter att ha tittat på mej i bara en sekund!
Det bevisar iallafall det magiska ögonkontaktiga jag kände och försökt beskriva, att det var lite ömsesidigt.

- En konsert. En konsert. en konsert. jag vet inte hur jag ska beskriva den.
Så fort han steg ombord på scenen så vinkade jag där jag stod rakt framför hans mikrofon.
Han vinkade tillbaka och det där jobbiga som hänt innan kändes lite lättare.
Sedan var konserten bara två timmar av ögonkontakt kändes det som. Jag dansade så gott jag orkade men mest tittade tittade tittade.

Det var så fint
(fast ordet fint liksom förlorar sitt värde i min massanvändning men ni anar inte hur mycket sanning det ligger i ordet, jag är bara för trött för att ENGAGERA mej i skrivandet, vill skriva det ur mej så jag kan gå vidare till att skriva om Zinken-konserten... he he)
med leenderna och mina fina fina vänner som efteråt intygade att "JA Björk, han tittade åt dej jättemycket det var inte inbillning". Och publiken som innan känts kall var nu så himla fin, så fort jag vände mej bakåt för att greppa tag i Lotta eller Elsa eller Signe så kändes det som att titta in i en jätteskrattande lycklig mun, och Lasse sjöng att Alla människor är som is och jag tänkte att Alla människor är som eld, det var underbart, att vara gemensamhetslycklig med främlingar åt samma sak är så särskilt. Snygg-Johan var snyggare än någonsin och Lasse glittrade och konserten kändes inte utmärkande, men det kändes lite som om jag och han var gamla polare. väldigt hjärtligt.
Det är lika roligt varje gång också att se hur han tappar bort sej i texterna och sjunger fel! Det har hänt flera gånger varje konsert. Och så skrattar han. Och så ler han sina leenden och blickar blygt ut mot publiken och ser så rörd och tagen ut "ni är så fina allesammans... jag kanske inte säjer det så ofta men jag är så rörd... att ni tagit er hit, att ni står här och sjunger med".
jag minns inte. jag minns att jag bodde i hans ögon att vi klappade in honom igen gångpågångpågång, att jag och Signe dansade oss igenom en ljuvlig version av VÅR SÅNG Kom, att han sjöng Strimmor och Kom ihåg mej och För dej och jag räknade det till att han nu tittat på mej varje gång han sjungit För dej.
För de som inte är Lassefans så är det inget stort i detta men det är en mycket fin kärlekssång där han sjunger bland annat "Det här är början på nåt nytt och nånting underbart, med dej, med dej, med dej" och pekar i publiken och han har alltså Fördej-pekat på mej varje gång och det låter förstås lågstadielöjligt men det känns så fantastiskt varje gång.
Och vi slängde upp vår pläd, den vinglade på scenkanten (jag är en usel kastare) men landade slutligen väl och han tog upp den och läste min skojiga hälsning och han skrattade och tackade och förvisso lämnade han pläden när han gick men det är en dålig sak och dåliga saker vill jag inte minnas när allt EGENTLIGEN är så himla bra.
Vad finns mer att säja? När han efter att ha sjungit Du hade tid kom tillbaka för ÄNNU ett extranummer och spelade Ingen soldat var allt så vackert så vackert så vackert.
Det blir för mycket.
Min röst fanns inte. Den var svårt skadad redan innan och var nu bara ett svajigt litet målbrott, människor skrattade åt den och jag trivdes.


efteråt ramlade jag. Mina ben bar mej inte och min röst bar mej inte. Jag fick en kram av den rosiga finafina tjejen. Hon sa att hon läste min blogg. jag blev så glad! ett stort och starkt och lyckligt tack om du läser detta. mot förmodan efter att ha sett den hemska bilden av mej alldeles raserad. Du var så himla fin.
En annan fin tjej sa att jag och Elsa hade varit fina att fotografera. att vi var vackra. Jag tackade henne på mitt bästa målbrottsspråk. jag var så drabbad av konserten och hade ingen lust ALLS att bemöta ljuvliga människor då jag själv kände mej som botten på Selångersån.
Skrattade mej till bilen i duggregnet. Signes föräldrar hämtade. berättade lyriskt och gestikulerande om detta underbara. Signe var tagen efter sin första Lassekonsert. Elsa också. Inte Lotta men hon gav mej och min besatthet en vänlig klapp på axeln och gick hem.



tack alla inblandade.


kvällen avslutades med elsa över köksbordet med en delad vaniljbulle och paketöppning.