det är över nu och jag som aldrig gillat nostalgi, jag gråter nu så släck mitt ljus
Lyssnar på markus krunegård och blir lugn,
snokade upp en fin årsgammal bild på Hanna:
mmm jag saknar henne eller det är svårt att säja,
jag kände väl henne aldrig riktigt (fast armen säjer att jag älskade henne?) eller så har jag bara glömt.
Det är ändå så himla vemodigt med alla dessa gamla bilder och att se hur fint det var och så umgåsigt och nära, faktiskt! och jämföra med hur det är nu och
Å jävla växlande, växande tonår jävla människor jävla avstånd jävla stockholm jävla allt och jävla mej
Att jag inte kan skylla ifrån mej längre.
Om man fick vara någon annan.
GE MIG EDGAR typ.
allt du skriver om honom är så fint jag förstår inte varför min lillebrpor inte kan vara mer så
jo jag vill ju gärna framställa min familj som så vacker som möjligt.
du vet sanningen!
fast han säjer att jag hellre får skriva om när han slår mej i magen än som när jag (råkade) skriva i en krönika om hur fint det var när han bad om kärleksråd och målade tavlor till sitt livs kärlek!
hoppsan
wow, vilken underbar liten människa din lillebror verkar vara.
Å, känner igen mig så himla himla mycket och jag hatar hur alla förändras så himla himla mycket och ååååååå jag vill bara krypa ihop.
värst vad alla skriver om hur fantastisk din lillebror verkar.
vet dom inte att dom kommenterar sveriges bästa fjortonårings blogg, som faktiskt är sveriges absolut bästa blogg?
man undrar ju..
och vännen högstadiet är det absolut värsta osm finns. det absolut absolut absolut värsta och man vill bara dö och tror att det alltid alltid alltid kommer vara såhär men på något vis tar man sig fram ändå, och sen tar högstadiet slut. för alltid. för att aldrig komma tillbaka, och det är så lyckligt så lyckligt så lyckligt.
du är så bra så bra så bra så bra så bra
pusspusspuss