Lars Mattias Winnerbäck, å mitt hjärtas låga!
för en och en halv timme sedan sjöng Lasse färdigt för gävlepubliken och jag var inte där.
Lyssnar på Markus Krunegård och minns 3:e augusti, det var sannerligen en fin söndag det men varför kan inte minnena göra mej lite glad då?
Jag är så hopplöst fast i sådana tankar. Mår dåligt varenda kväll över att befinna mej nån annanstans än tittandes på honom. Jag drömmer om honom hela nätterna och senast denna natt vaknade jag kallsvettig efter en graviddröm där jag skulle föda hans barn och det är inte första gången! vad gör detta med mej? Minns tydligt de vita sjukhusväggarna, min runda mage och hur han (... ja... Lasse..) skjutsade mej till BB och hur vi på vägen dit lyssnade på Lisa Ekdahl, att han sa att om det blev en dotter (!=!=!=!!?!?!? Detta är så sjuuukt!) kunde hon ju heta Viola. Han log rödskäggigt. Jag klappade mej på magen och det värsta med dessa drömmar är att jag är så ledsen när jag vaknar och så SAKNANDE, jag hinner fästa mej i min gravidroll och bli så inställd på att få barn.
NEJ. STOPP. Bli rimlig och ordentlig nu! Sådant här skriver man inte om! tänk om han hittar hit. Detta ger ett läskigt sken fast jag egentligen bara... ja... vad man drömmer om kan man ju inte hjälpa.
Även jag har - faktiskt! - vett och sans men detta är något annat som sliter i mej. Hjärtat som drar mej åt så knepiga håll, utanför alla ramar och bortom alla horisonter.
Amadeus fina fina bild från Zinken den 9:e (jag håller envist fast vid att inte ens ta upp kameran under konserterna för jag vill bara njuuuta genom mina egna ögon och inte genom kameralinsen. Ibland ångrar jag mej).
Är konstant ledsen. Trots fyra konserter hittills och biljett till Linköpingkonserten. Går och har envisa textrader på hjärnan hela tiden utan att nynna lite tralligt, bara tänka och lida. Och minsta lilla vardagsfras i tidningen, ett enda ord, leder mej till honom trots att jag vill låta bli att tänka alls på allt jag missar. Står det om något FALL med någon byggarbetare i Portugal så tänker jag genast på Faller.
Alla små ord leder omedvetet vidare in på Lassespår och så är jag fast.
- att ingen förstår mej heller eller allvaret i detta.
Alla skrattar så hånfullt och fnyser och pustar åt min beundran/besatthet. Det är inget att fnysa åt, det är jätteriktig och ren och skär (fast svart) SORG. Jag har stora ögon utan något leende i när jag skriver detta. Amadeus och Olivia förstår ganska väl iallafall. Amadeus gav finaste komplimangen till och med, bedyrade att jag var hans största fan, att hon trodde det, att hon inte kunde tänka sej att någon kunde gilla honom mer än jag, för jag gillade honom med HJÄRTAT. Hur nu hon skulle kunna mäta det. Men hon sa så och TACK strimman det gjorde mej så glad.
Bild på när Olivia tappert tröstade mej när jag föll omkull för jag orkade inte stå upp.
Jag är hans läskigaste beundrare
men det är ur hjärtat och ganska oskyldigt. egentligen. bara väldigt STARKT.
nu ska jag sätta på min live-dvd med Lars Winnerbäck & Hovet i Linköping 2003.
Sov så gott smulor.
haha jag dog lite när jag läste om drömmen. äsch förlåt men det var så gulligt och jag VET att du är det största fanet. pusssss
du är världens gulligaste och finaste. och du ÄR äkta. du är inte som alla fjortisar (som har gått och fyllt arton år och fortfarande är lika fjortis-aktiga, hemska tanke..) som upptäckte att han gick och blev populär och "jag älskar lasse seriöst han är bäst har hört kanske två låtar men ååh lasse är min guuuuuud!!!!"
du är inte sån.
du är på riktigt. i allt du gör.
puss och kram, skumbanan!
(om jag var lasse skulle jag bara bli hedrad och lycklig och glad över att ha fått din enorma kärlek!)
Ur hjärtat och oskyldigt är bra.
Starkt är bra.
Och själv har jag ju ägnat större delen av mitt liv åt en annan gitarrnisse ;-)
Ja, den där Dillan alltså.
Så ... det som känns, det ska få kännas.
ja exakt så är jag med håkan hellström. fast kanske inte exakt. men jag känner igen känslan. känslan av att känna sig jättedum och besatt av någon som bara är en människa precis som vem som helst men ändå är så fantastisk underbar.
du måste nog nästan vara hans största fan, ja.
åh, det är fint och jag tyckte att drömmen var ganska gullig om man tänker på att du förmodligen drömde det för att du tycker om honom så ofantligt mycket. det är faktiskt fint. faktiskt.
jag är nästan likadan med patrick wolf och jag har inte ens gått på någon av hans konserter (inte tänka på att jag missade arvika förra året för då gråter jag, lalalala) så man undrar ju hur jag skulle bli om jag gick på en av hans konserter. haha, ingen vill veta.
Tack för stödet, kompisar.
/larsvraket.