solrosland

Torsdagen var solig. Jag och Hamlet åkte tåg till Östersund och fann en tom lägenhet att bo i mitt i stan! hoppsan
Sedan handlade vi mat på hemköp för 187 kronor och bäddade våra tillfälliga sängar. 

Och spillde coca cola.

Gammalt kalas i vårat kök.

När vi gjort oss hemtama promenerade vi ut i nyfödda yran och såg Lykke Li dancedancedance:a och träffade en pojke med fin hatt som hette Oskar och så mötte vi Olivia och Hilda och så krockade vi nästan med Stefan Sundström.
Det senare gav mej långvarig andnöd.
På lördagen däremot var jag van för han promenerade runt varenda dag i varenda hörn och lyste, gamle Stefan.

På kvällen var det Florence Valentin. Jättebra och jättedansigt. 

ja jag vet inte vad jag ska säja, då jag inte hyser några starka känslor för detta bra-men-inte-mer-band.
fint för stunden, och mitt i alltihop anslöt sej min finaste Amadeusstrimma.

Sedan åt jag en fantastisk soppa som visade en gång för alla att det är insidan som räknas och att en god insida absolut inte måste höra ihop med en smarrig/frestande utsida.

Olivia är en söt pingla!

Sedan var det Kent! en underbar konsert som väckte mitt bababankande kenthjärta till liv.
Publiken var ljuvlig, Jocke var ljuvlig, Sami var Sami och jag var upplöst. 

Blondie var också grymt! Men publiken var alkoholsvajig och mina ben var svaga och gav upp.
Justice var definitivt inte asbra utan bara döden. morrr

Men Hamlet ville se och man är väl en god syster.
Alla 02:00-människor blev galna bananer i galna bananers sanna bemärkelse, det var ljuspunkten i eländet,
Att man kunde sitta och få sej en dansföreställning utan dess like mitt i oljudet, ackompanjerad av en femtonkronorsmazarin från kyrkotältet.

efterfest!

sedan somnade vi och sedan vaknade vi upp i en fredagsmorgon. 
Jag minns inte vad vi gjorde på dagarna, inte så tydligt, bara stadspromenader lite mat eller våfflor, nyhandlad rosenväst, att vi letade efter en blomsteraffär. Vi hittade en till sist. Jag köpte en solros till min rödhåriga linköpingskonung, och papper och band och ordnade en fin liten gåva med Björkavsändare att slänga till honom. 

Vi satt vid storsjön och åt våfflor. Jag var dödsrädd för att storsjöodjuret närsomhelst skulle kasta sej upp och dra ner mej i djupet. 

kvällen närmade sej och jag fick svårt att stå.

la handflatan mot hjärtat för att konstatera tätheten mellan hjärtslagen, DUNK DUNK DUNK(la rum... lassereferenser i varje mening som finns, som sagt).
Så var det PANG! dags och jag insläppsköade darrigt, släpptes in och rusade till stora scenen där kvällens stora framträdande skulle gå av stapeln för att få en åtråvärd I MITTEN LÄNGST FRAM-plats... men förgäves.
Eller nä, inte förgäves, men i-mitten-längst-fram-platserna var snopet upptagna av ett femmannagäng som hann före.
så rusandet var en aning förgäves. Men jag stod bra ändå.

I min Lassekärlek har jag dock - som jag tidigare många gånger beklagat mej över - inte så mycket gemenskap.
Det är jag och endast jag.
Nej jag menar det är märkligt, för han ju blivit mycket populär på sistone, men de jag umgås med umgås helst inte med honom.
Så jag köade i min ensamhet. Och köade. Och timmarna kändes långa och så skulle jag dessutom släpa mej igenom ett framträdande av Mikael Wiehe och Ebba Forsberg som antog scenen före Lars.
Å det var jobbigt för eftersom att jag ändå stod väldigt centralt och längst fram kunde jag inte hänga lealös över stängslet, situationen krävde av mej att jag klappade entusiastiskt och var med på noterna och åtminstone LÅTSADES att jag var deras största fan när fotograferna som stormande för att fotografera publiken. å suck å pust, det var inte roligt en sekund men belöningen närmade sej.
Och Oskar med hatten kom och sällskapade lite. och Amadeus kom några kramande sällskapliga men ack så korta sekunder - alla susade vidare inställda på Kristian Anttila och jag förstår såklart inte valet, det är naturligtvis en dum miss att de spelade samtidigt för jag hade gärna sett Kristian annars, men när det nu krockade med Lasse är valet så JÄTTEGIVET. Det var det tydligen för mina fina kompisar också fast åt Kristianhållet. 

Och minuterna gick och fler och fler anslöt sej och det tryckte på och ökade sakta men till slut var det explosionsartat i publiken. Jag hade naglar in i revbenen och det var så galet, ingen kunde andas, gråt och panik och överlyft redan innan konserten. Jag menar, det är alltid ett groteskt tryck när man står längst fram på en konsert (utom på Mikael Wiehe..) - men detta var det värsta min kropp någonsin upplevt. Jag gör väldigt mycket för en Lassekonsert och det ska till RYSLIGT mycket för att jag ska hoppa över en, men sista tio minuterna innan de kom in var så nära att slänga solrosen i huvudet på vilken vakt som helst för att få räddning och bäras över.

- men jag är så tacksam över min kropps hjälteinsatser och tålamod såhär i efterhand, för det var den bästa konserten jag varit på, ååÅÅåå.
Publiktrycket minskade inte men bromsade iallafall, och Lasse log och glittrade och sa att 

"Vi har haft underbar publik i hela Sverige, men denna... ", stort skratt, "... måste vara den underbaraste publiken vi haft". Och det var vi! Vi var så fina. Och ensamheten smälte och var jag än såg så fanns bara leenden och Lasse tittade så magiskt, det var så ögonkontaktigt och 

NEJ! Obeskrivbart. det går inte att använda så utnötta ord till något som är så outnött och bara sej självt och ljuvligt och inte som något annat jag gjort. Jag har gjort andra magiska saker. Detta var någonting större och mer. 

Och fotograferna slängde sej över mej och min solros - vilken jag förövrigt inte vågade kasta för det var MYCKET längre till scenen än jag hoppats på, och jag är en usel solroskastare vet jag av tidigare erfarenhet, nånstans i mitten erbjöd sej dock en hjälte att kasta den åt mej och gjorde så, och den landade vid Lasses fötter och han log och la den tillrätta på sitt bord vid sitt vattenfyllda vinglas och de andra i publiken log mot mej i samförstånd och jag exploderade inte men det var så nära.

Det märktes på hela Lasse och hela bandet att det VAR deras bästa konsert för det var verkligen det, det var så kort mellan leenderna och skratten och publiken var kär och jag var kär och bodde i hans blick för han var där jag var hela tiden. MmmmMMmm, första konserten med honom var jag lycklig för en tresekundersblick men nu är jag nästan inte nöjd utan ögonkontakt genom hela konserten. Detta förvandlar mej till ett besatt monster.

Iallafall så läste han mellan någon låt på den solrosbundna lappen och såg att det stod Björk och vinkade till mej och jag inbillar mej saker och ting så lätt men det kändes så magiskt och särskilt och samförståndigt även om jag i efterhand inte tror att han minns mej som någon diktsamlingsskrivare, det är bara min önskan, men DET SPELAR INGEN ROLL.

Det var fantastiskt från första sekunden till sista då Kom Änglar klingade ut. man förstår storheten i detta om man är ett Lassefan som kan denna turnes låtlista och vet att han inte spelar Kom Änglar och vet att det är hans publiks favoritlåt men han spelade den ensam för oss och jag dog. 
(Nej det gjorde jag inte. Men jag vet inte vilka uttryck som jag ska till som räcker till och beskriver det på ett sant sätt, jag dog inte, men jag levde inte, jag var i en explosionsdimma vilket låter som en mycket knepig kombination men det var... åå det var så himla himla fint och overkligt och jätteverkligt).

Jag tog få foton men kände att det var ett sånt fördärv och slöseri på värdefulla musiksekunder jag ville uppleva genom mina ögon och inte genom kameran. 

 efteråt ramlade jag efter Hamlet och Kristianmänniskorna, jag ville inte fortsätta artisttitta egentligen för jag var så uppe i konserten och ville inte förlora den ur sikte vilket jag nog gjorde eftersom jag inte alls kan återberätta den, men jag såg Säkert! i min ensamhet medan Hamlet satt och surade under ett träd över min dåliga musiksmak såsom jag gjort kvällen innan om hans då det gällde Justice. Det hade börjat och publikryggarna var hårda och jag nådde aldrig Amadeus, Olivia och Hilda så jag dansade med en söt främling istället tills en arg flock kom emellan och jag gav upp att vara INUTI den konserten och ställde mej utanför. 

Bra iallafall! 

sedan hittade jag Hilda och Olivia och vi promenerade till Miss Li där hon satt och övade för fullt tjugo minuter innan konserten. det var mysigt och vi var mitt framför hennes parkering och beundrade ytligt hennes utseende och så SMASH kom Amadeus som gått vilse och SMASH så kom regnet och SMASH så fick Miss Li regnet att kännas som ingenting med en hejdundrande konsert som ändå inte riktigt nådde in i mitt hjärta. Utanför kroppen kändes det fint att dansa och klappa och titta och regna men jag kände inte så mycket mer. inte sticken i hjärtat som lasse ger mej, jag tror han gav mej lite bedövning och en väldigt hög ribba, ingen konsert kunde vara bra den kvällen utom Lassekonserten i repris.

Efter Miss Li gick vi till Kleerup-tältet och discodansade oss torra och lyckliga och trampade sedan hemåt och vaknade i DEN SISTA FESTIVALDAGEN. känns tokigt. Men det var lördag plötsligt iallafall och vi åt vår havrefras och pustade trötta morgonsuckar och beklagade oss över ben- och armsmärtor orsakade av de ryyyysliga konserterna.

Det var mulet och jag byggde mej påbylsad innan vi mötte lördagen. Såg en lunchspelning av ett blåsigt och bistert Confusions och sedan en av Stefan Sundström. Det var fint. såklart.

Jag la band på mej för att inte rusa fram efteråt och vara jobbigt beunderlig, det är väldigt beundransvärt att han traskade runt på storsjöyran och stod ut med människor tycker jag så jag försökte att inte vara en del av det som får fina kändisar att hålla sej instängda. Så jag sa alltså inget. däremot krockade vi nästan med honom lite senare då han sällskapade med en fru/dam/vän, Stefan själv såg oss inte men vännen la märke till mina förälskade blickar och knuffade Stefan i sidan tills han vände sej om och vinkade och jag smälte och hjärtgestikulerade så han skulle se hur det kändes varpå han gjorde likadant och skrattade så hjärtligt. 

 - tiden rinner iväg och jag har ju fortfarande ingen dator så mina datorstunder är korta och beroende av generösa familjemedlemmar så här kommer slutspurten: -

Håkan Hellström klev på scenen 00:45, vi köade i sann beundraranda ända från insläppet 19:00 och genomled en Ugglakonsert och en Kris Kristoffersonkonsert med god min men när presidenttalet gick av stapeln och de galna jämtlänningarna började brista runtomkring oss rasade mungiporna ner i marken och vakterna frågade oss gång på gång om vi levde/ville bäras över/ville ha vatten/ville dö. Det ville vi, det var fruktansvärt. Hela Jämtland är ju en galen sekt! å hjälp det var så hysteriskt roligt och så fint och så galet med alla fyrverkerier och julafton och nyårsafton, det går bara att uppleva, med fina president-Evert i tomteklädnad, men allt gjorde så fysiskt ont och jag var så trött. till slut tog talet iallafall slut och fyrverkerierna sprakade färdigt och vi krossade flaggorna och räknade ner tills himlen öppnade sej och regnet kom och med regnet kom Håkan och han dansade rakt fram till oss och slängkysste och jag älskade min plats, det är så snabbt att all smärta lönar sej när man får sina ögonkontaktsögonblick, det låter hopplöst löjligt i skrift men är så hjärtepåverkande i verkligheten. Höjer allt till något högre. Och konserten var ååå den var så tokigt fin. ögonkontaktig dansig slängkyssig och i Det är så jag säjer det så anropade jag honom, det var så länge sedan han dansade framför oss då, tyckte jag, och han hörde min bön och satte sej på huk framför mej och vevade av en Du är det finaste-vers rakt in i mina ögon och det fick mitt hjärta att svaja
och yran var därmed fulländad för jag förmår inte skriva ett ord till, det känns som om jag trampar sönder upplevelsen alldeles totalt. Morgonen efter bar det iallafall i illfart iväg mot Sundsvall och min linköpingskonung Ni-vet-vem. Han som börjar på L och slutar på ars Winnerbäck. det är ett äventyr för sej.

kram
/myran från yran.