solrosland

Nästan tjatigt med detta vimlande av Lykke Li-klipp i alla bloggar men nu var det längesen jag såg en sist och kände därför för att hålla trenden uppe! Här gör hon premiär i min blogg minsann. Apsnygg + vrålbra.

Idag har jag promenerat i solskenet, jag tror att våren är förklarad som här nu, åtminstone idag,
det var sådär så jag kunde gå jackfri i blå, stor blommig klänning mot benen och kängor mot gruset och solstrålar i orangehåret och balansera på gråa högar av snörester intill vägkanten och känna värmen/våren/solen lysa i kroppen.

Före mej i Icakön stod en dam i fyrtiofemtioårsåldern med bekymmersrynkor i ansiktet och hon köpte toalettpapper och jordgubbssylt och mjukost och diskmedel och lingongrova och varma koppen och
äsch, nu ljuger jag ju, jag minns inte ett dugg av vad hon köpte för jag kollade inte, hon handlade väl sånt som folk handlar mest antar jag. Det var inte hennes varor som var poängen i det här, utan när jag skulle betala för mitt äpple & mina Extra Eucalyptus så backade hon tillbaka till kassörskan och sänkte rösten en smula och lutade sej framåt några centimeter och visade på så sätt tydligt att det var något halvhemligt som skulle säjas. Henne och kassörskan emellan. Och så sa hon
"jo... det var så... att jag smakade en halv nöt"
och kassörskan sa att jasåja, och damen fortsatte förklara att hon aldrig ätit sådana nötter, och blivit så  himla sugen på att bara provsmaka innan hon köpte, för nötterna var ju ganska dyra och man vill ju vara alldeles säker på att man tycker om det man köper, och så hade hon tagit en halv nöt, men sedan satte hon den i halsen då hon såg skylten med texten
"Att smaka är att snatta. Allt snatteri polisanmäls"
och så hade hon blivit så ångerfull och rädd att hon var tvungen att bekänna brottet nu inför kassörskan
- förklarade hon stammande och snabbrabblande och räddrepigt. Kassörskan lugnade ner och sa att jaja, det skulle nog gå bra, och damen tog lättad sina kassar och gick med betydligt mer svävmoln i stegen därifrån.
Det var så fint och enkelt! Bekymren som satt sej som streck i hennes ansikte bara släppte och flög sin kos.
Andra människors lättnader är också mina lättnader.

Kvällen har jag tillbringat i ett betydligt ovårigare tillstånd, var först hos farmor en stund och pratade och sov och åt kiwi, sedan gick jag hem och landade vid porten lagom till låsningstid. Av någon urbota dum anledning låses den redan klockan åtta nu för tiden, och jag som är en tankspridd människa ägnar inte mina nycklar många tankar, detvillsäja idag låg mina nycklar i min andra kappas ficka och mobilen låg batterilös på köksbänken och jag kom med andra ord inte in. Hemma hos mej själv. Idiotiskt. Inte ens till sånt läge att jag kunde ringa på nån klocka eller så. Gick för att kasta grus på balkongen men utan resultat, ingen som hörde mej, jag stod frusen tills jag gav upp och slog mej ner på bron. Lät kylan från stenarna i den sprida sej och så satt jag viftade på mina fötter och väntade... och väntade... och väntade... på att någon skulle gå in eller ut ur porten. men det var tyst och grått och dött. Och förbaskat kallt.
och det gick en timme. Vilket är väldigt långt om det är kallt och mörkt och man är ensam en fredagskväll på en kall bro med lite musik som enda sällskap. äsch, fint att jag hade den iallafall. Lyssnade på Allan Edwall-ramsor om och om igen tills jag kunde dem baklänges och uppochner och sedan, efter mycket lidande, en timme och 45 minuter efter att jag gjort den fasansfulla porten-är-låst-upptäckten, kom äntligen ett par grannar hem från nånstans och släppte in mej. Pust. Men nu är jag varmbadad och glad. har inte mycket mer att säja.
Godnatt!

ps. att rösta ska ni förresten - såklart & fortfarande - använda er godhet till att göra. För det går ju fortfarande. varje dag. Tills söndag. och justja! Imorgon ska ni lyssna på p3 klockan 20:03 för då kommer min fina kompis Oskar att läsa dikt minsann. Och han är bäst.

Hej alla fina jag måste bara få berätta!
Idag när våran lärare inträdde klassrummet för att hålla So-lektion med oss så stannade han i dörren för att kalla ut mej lite först. Och jag blev darrig och nervös och alldeles jättehjärtdunkande och dödsrädd. Följde försiktigt smygande efter honom, övertygad om att jag tog mina sista kliv i livet.
Fast det gjorde jag ju inte.
Väl utanför klassrummet stod han bara still, alldeles lurig med händerna bakom ryggen. Men särskilt arg såg han inte ut. Och till slut försvann händerna från ryggen och de öppnade sej framför och blottade ett litet stickat paket, orangerött, och han förklarade att hans fru hade stickat det som tydligen var två strumpor, till mej.

Och förklaringen bakom: jag skrev en krönika strax före jul där jag nämnde något om strumpor och frusenhet och strumpstorlek och sådär. På skoj sådär. Dagarna efter sa läraren att krönikan var trevlig och att han och hans fru minsann frukost-läst den tillsammans och håhåjaja, han hade full koll på läget, stoltserade med kunskapen om min strumpstorlek och så vidare. Ytterligare lite senare frågade han om jag fått några strumpor än från något håll, och det hade jag ju inte. Och så idag plötsligt hände då detta fina!
Men efter överlämnandet så föstes jag in i klassrummet igen och in i So-timmen och in i nån slags glad-dvala som gjorde mej okoncentrerad och gav mej pinsamma fel. men äsch! Pfft! Små So-fel spelar väl ingen roll, det var inte precis prov.

Väl hemma vecklade jag ut strumporna och de visade sej vara alldeles underbara! Björk-färger, fantastiskt fint mönster och i universums mjukaste gosgarn. Alltså, att orka sitta och sticka såna avancerade grejer till en frysande främling tyder på ett ganska vidöppet, vänligt och generöst hjärta tycker jag. & åhå! Jag blir så underbart glad!
Det finns så fina människor i världen. I min närhet! ska komma på något lämpligt slags tack bara.

Och annars så tja, läget är stabilt. Snuvigt och snörvligt men mamma är hemkommen och matteprovet är inte färdigt men det som hittills är gjort känns - faktiskt! - kalasbra.
navid modiri sjunger ljuva ord för mina öron och strumporna är mjuka mot tårna, nu ska jag sova,
godnatt små februariflarn.