solrosland

Hej alla fina jag måste bara få berätta!
Idag när våran lärare inträdde klassrummet för att hålla So-lektion med oss så stannade han i dörren för att kalla ut mej lite först. Och jag blev darrig och nervös och alldeles jättehjärtdunkande och dödsrädd. Följde försiktigt smygande efter honom, övertygad om att jag tog mina sista kliv i livet.
Fast det gjorde jag ju inte.
Väl utanför klassrummet stod han bara still, alldeles lurig med händerna bakom ryggen. Men särskilt arg såg han inte ut. Och till slut försvann händerna från ryggen och de öppnade sej framför och blottade ett litet stickat paket, orangerött, och han förklarade att hans fru hade stickat det som tydligen var två strumpor, till mej.

Och förklaringen bakom: jag skrev en krönika strax före jul där jag nämnde något om strumpor och frusenhet och strumpstorlek och sådär. På skoj sådär. Dagarna efter sa läraren att krönikan var trevlig och att han och hans fru minsann frukost-läst den tillsammans och håhåjaja, han hade full koll på läget, stoltserade med kunskapen om min strumpstorlek och så vidare. Ytterligare lite senare frågade han om jag fått några strumpor än från något håll, och det hade jag ju inte. Och så idag plötsligt hände då detta fina!
Men efter överlämnandet så föstes jag in i klassrummet igen och in i So-timmen och in i nån slags glad-dvala som gjorde mej okoncentrerad och gav mej pinsamma fel. men äsch! Pfft! Små So-fel spelar väl ingen roll, det var inte precis prov.

Väl hemma vecklade jag ut strumporna och de visade sej vara alldeles underbara! Björk-färger, fantastiskt fint mönster och i universums mjukaste gosgarn. Alltså, att orka sitta och sticka såna avancerade grejer till en frysande främling tyder på ett ganska vidöppet, vänligt och generöst hjärta tycker jag. & åhå! Jag blir så underbart glad!
Det finns så fina människor i världen. I min närhet! ska komma på något lämpligt slags tack bara.

Och annars så tja, läget är stabilt. Snuvigt och snörvligt men mamma är hemkommen och matteprovet är inte färdigt men det som hittills är gjort känns - faktiskt! - kalasbra.
navid modiri sjunger ljuva ord för mina öron och strumporna är mjuka mot tårna, nu ska jag sova,
godnatt små februariflarn.