bläe baealethh


"Ursäkta, men vad är det för vansinniga katastrofbeslut som fattas nu? Vi bor i Sverige, det är år 2008, vi är (tvingas vara!) miljömedvetnare än någonsin och vad gör vi för genialt då? Svar: höjer busspriserna. Finn ett ord som ser märkligt ut - finn ordet "höjer". Vad hände med att kollektivtrafik skulle bli så mycket billigare? Att just det skulle prioriteras. För miljöns skull. För människornas och framtidens skull. Och istället för att sänka det redan höga priset så höjs det. Till tretton kronor för en stackars ungdomsparvel som jag (och hela tjugofem kronor om man är av äldre sort). Tretton kronor är ohemult mycket för en enkelresa inom stadens gränser. Nu har jag tur, jag har gångavstånd till skolan och kan gå. Men det är lättare sagt än gjort, för jag ska berätta hur det står till med den saken.

Jag är en av alla människor som när natten kryper på och lamporna slocknar, har lite svårt att somna. Ligger och trasslar mej i lakanen och vänder både mej och sängen åt alla håll som går utan att få kontakt med John Blund, min adress verkar inte finnas på hans karta. Tonårsskav tungt över kroppen och ångestbuller i öronen. Inget utrymme för avslappning, med andra ord. Och detta, mina vänner, denna sena insomningstid, resulterar i att jag allt som oftast även vaknar sent. Och är man en ansvarsfull människa så vill man helst inte komma försent. Så jag brukar anstränga mej för att hinna genom att åka buss för elva kronor. Vilket är mycket - men vad gör man inte för sina studiers skull! Jo, man betalar buss, skyndar sej fram genom morgnarna.
Och missförstå mej inte; jag tycker mycket om att åka buss, inget ont alls i själva bussåkandet! Bussen är min morgonhjälte, orsaken till att jag inte kommer försent varje dag.
Att åka i den avlånga plåtburken, låna ett mjukmönstrat säte och betrakta mänskorna är en dags-start som ger vilken grå torsdag som helst en dos solsken, ett gult skimmer. 
Linnea Burefjord skrev i en krönika för Unga ST i fjol att "på morgonen ska inte bussen vara en social mötesplats utan endast ett transportmedel" samt "du ska åka buss, inte socialisera med folk". Själv tycker jag att det går alldeles prima att kombinera dessa två saker; bussåkning med att vara social. Jag älskar att landa bredvid människor som pratar, rara damer som berömmer mina byxor eller pojkar som undrar varför jag sitter med en tårta i knäet - det spelar inte så stor roll vad de säjer, men att de säjer något till mej!
Bussen är ju i allra högsta grad en ypperlig social mötesplats! Särskilt av den anledning att alla slags människor åker buss. Både bingolottspelare, folkpartister, skomakare, hiphopare och receptionister. Och hiphopande receptionister. En sådan brokig blandning stöter man inte på varstans.
Bussminuterna är därför gyllene sociala tillfällen att ta till vara på. Men är man som jag är, mitt sociala intresse till trots, av ganska blyg natur så måste man ju inte prata med varann. Det är inte svårt alls att istället lämna en smickerlapp strax innan man kliver av, till den där människan intill med det mysiga håret/fina näsan/ljuva doften/tjusiga skorna etcetera etcetera.

Jag tror att min fina uppfattning om bussar och bussåkning framgått nu - så vi kan återgå till det tråkiga och sorgliga i det hela. För min del är det nämligen slut med dessa sociala, bekvämt tillbakalutade glädjestunderna i och med prishöjningen. Den skraltiga studentplånboken spottar inte ur sej 13 kronor per dag åt bussåkning. Nej, faktum är att jag inte vet hur någonting ska gå på det här viset. Tonårsångesten kommer troligen inte att lätta i första taget, vilket resulterar i att jag fortfarande kommer att försova mej, och mina försovningar kommer att få förödande konsekvenser när ingen bussmöjlighet finns som nödutgång. Jag kommer helt enkelt att komma försent till skolan, vilket i sin tur kommer märkas i betygen, vilket i sin tur kommer att leda till att jag inte kommer in på något gymnasium, vilket i sin tur kommer att stanna i att jag blir arbetslös som vuxen. Arbetslös och mycket, mycket kostsam för samhället. Ingen billig lösning det, inte.
Är det så ni vill ha det?

Nä. Det är inte så ni vill ha det. Och det är inte så alla stackars pensionärer som numera inte har råd att åka buss och istället ger sej ut på de livsfarliga, glashala gatorna med sina bräckliga, spräckliga skelett vill ha det. Och ni vill ju inte att de ska bryta benen och hamna på sjukhus och kosta en massa pengar där. Nej, det är ju otrevligt för alla inblandade. Så för allt i världen, för att jag ska slippa bli arbetslös och för att den bilfria delen av befolkningen ska slippa riskera att bryta benen - sänk busspriset. Och inte till elva kronor utan till... fem kronor, vetja! De pengarna kommer igen senare. På alla lediga sjukhusplatser. På alla bidrag ni slipper betala till mej när jag är stor. Och om inte annat - det är en prioritering för såväl jordklotets skick som invånarnas välmående. Alla mår bättre av att sitta tillsammans i en härligt skumpande buss än att sitta isolerade i sina ensambilar.

Snälla Din Tur, visa att det faktiskt är bussighet ni jobbar med".

Såja. det var det, det.


RSS 2.0