solrosland

Igår var en strandad dag, min premiär iår
idag är mina ben bränt röda likt det blodigaste blod
det är inte ens lite festligt faktiskt
det gör ONT
och jag har en halv sandstrand i min hårbotten
och solen har dödat min nacke med sina elaka blickar

men havet är skönt. Annars nejtack åt det strandlivet har att erbjuda:
flashiga plattmagar och spionerande ögon och varm blaskig saft.
Plus all denna sand ÖVERALLT. Vass glasspinnig barrblandad sverigesand. ggr.

Varför slösar sveriges fina befolkning bort sina efterlängtade somrar på detta?

torsdag:
Jag anlände till karlstad. Mötte fina Anni, Amadeus och Frida. Vi köpte godis för 106 kronor. Jag åt många pudriga vinterkatter men det ville aldrig minska i den enorma skålen.
Vi sov krokigt och varmt i Annis källare.

fredag:
Lassedagen.
Vi gick upp i gryningen och jag färgade håret jätterött för att Lasse skulle SE MEJ lysa. 
Sedan åkte vi fansbuss från karlstads tågstation. Där var stämningen gemytlig.
- eller det var den egentligen inte! Lätt att inbilla sej att den ska vara det i en buss samlad med konsertpeppade fans men alla satte sej liksom så långt ifrån varandra i sina grupper, eländigt opratiga.
Men det spelades fin musik och jag fick en bananätande vän som förutom att svepa två egna gula frukter även förbarmade sej över min banan då jag lessnat på den! det kallar jag vänlighet och återvinning. man ska hjälpas åt.
Jag gästbloggade pinsamt och drömavslöjande och så POFF var vi framme!

Solen glittrade och vi slog oss tillrätta i kön på en fin och hedersvärd ANDRAPLATS, fällde upp vår iPodhögtalare och spelade Lasselåtar och kände stämningen och åt baguetter i solens glans och jag kunde inte sitta stilla, vi konstaterade ganska snabbt att jag var det nördigaste fanet, jag höll på att gå av! Beklagade mej över hur illa de andra kunde sjunga med i texterna och så klarade jag knappt av att säja andra ord än samma besatt-falsettiga och mycket intelligenta mening; SnaaAAAaaarRRRt LaaAAAaasSseeEEe!
Jag undrar hur behaglig jag var som sällskap till de mer sunt beundrande människorna...

Efter en halvtimmes idyllisk längtande ätande lycka kom molnen.
Sedan kom regnet.

Vi byggde en koja, min hatt fick plastpåsöverdrag och nån hade regnjacka att fästa som tak och nån annan hade paraply trots förbudet och högtalaren följde med där vi satt i tät klump. Jag tyckte att det jättetrevligt. Det tyckte ingen annan. Regnet läckte in och trängde sej närmre, koftorna klibbade mot våra ryggar och vattenpölarna kröp upp på filten. De andra gav upp.
Vi sökte tak och fann tillslut en obebodd stuga där vi kunde låna tak. Det skavde i mitt köande hjärta att se vår plats gå förlorad, visserligen hade den inte hunnit övertas av någon annan eftersom att de flesta flytt regnet med oss men jag ville tillbakatillbakatillbaka. Bevaka min plats. Regnet rörde mej inte alls för jag hade bara lasse i tankarna. Bara. De andra var förtvivlade och arga och blöta och ville ha bil och torra kläder. Jag lämnade dem till slut och köade själv styrd av mitt Lassebeundrarhjärta men fick snabbt sällskap av Amadeus. Det är en fin tjej att lita på, det!
Efter kort tid fick vi ett parasoll av en vänlig vakt och så kändes allt bra. Och vi köade och köade och köade och det slutade regna och började regna och kön växte nästan inte alls. förrän vid fyra då det sa PANG och kön plötsligt ringlade sej milslång! Mmm då passade det allt bra att komma va, regnrädda människor!
Vi stod iallafall näst längst fram och spatserade retsamt omkring för att markera vår ljuvliga plats för de andra människorna som prioriterat torra sockar före Lasse. Så utan förvarning så kom insläppet och jag rusade RASANDE SNABBT! mot scenen och fick den åtråvärda platsen i mitten längst fram. Liiiite till vänster möjligen. Men mmm - det kallar jag prima. Det lönar sej att stå emot regn, för sedan kom solen jättestark och vi blev torra och nöjda. Men musten gick liksom ur mej, jag hade köat så duktigt och entusiastiskt hela dagen så när jag äntligen fick min plats och fyra timmar till Lasses spelning återstod, sjönk jag bara ihop som en liten rödhårig hög vid staketet. Och nånstans där när jag satt kolsyralös så tjöt någon

- DÄR ÄR JU LASSE! BJÖRK-BJÖRK-BJÖRK, UPP OCH HOPPA, HAN ÄR JU DÄR, HAN ÄR HÄÄÄÄÄR!
Jag suckade lite och tänkte att nej, det är tre timmar kvar, skärp till er, men släpade mej upp och stod plötsligt tre meter från en fin man i svarta converse och solglasögon! Det var kramutdelning och ingen förstod någonting, alla sträckte hysteriskt sina armar mot honom och jag mådde illa av stämningen och detta upphöjande av honom
- trots att jag tidigare (och fortfarande) varit det största fanet så blev jag jätteilla till mods av alla Lassevrål och hysteriska kameror och armar och
"åååå där går han, guuuuuden, han är jääääättenära meeeeeej, å jag peeeeetade på honom".
Jag är alltid den som beundrar mest men inte alls sådär! å jag ville försvinna. Inuti kände jag hur hjärtat dunkade sej svimfärdigt när jag tittade på min stora hjälte så nära, men jag försöker hålla mej inom några ramar, han är en människa. Alla glömde det. Att han är en människa. inget djur att klappa på. jag blev jätteledsen för det var helt fruktansvärt vilken respektlös äcklig zoo-känsla det blev över det hela.
Så iallafall skulle han krama mej men hann inte titta på mej innan någon sa "signera min arm" och så började han signera människors armar och väskor och jag väntade svimfärdigt, tittade under min röda lugg och försökte hålla balansen och så gick han förbi.


...


ja ni såg. jag vill inte skriva det igen. Trots obehaget i situationen och folks beteenden så gjorde det så ont att han inte tittade på mej en sekund, bara gick förbi till nästa arm och lät sej klappas på under generade skratt bakom solglasögonen. Å det gör fortfarande lite ont att tänka på det. Jag struntar i hur fullständigt fånigt det låter men jag har aldrig känt mej så totalt.. osynlig. Visserligen väste och vräkte jag mej inte efter honom eller gjorde något annat vrålande för att få hans uppmärksamhet men det kändes så... att han inte ens tittade på mej. Att jag inte fick en signerad arm gjorde mej ingenting för jag har hans signering (och lite till) i min bok och det betyder mycket mer för mej än att få en hastigt signerad arm i mängden MEN att han inte kramade mej eller tittade på mej. Bara hopplade förbi trots att det inte var så trångt. Trots att jag stod rakt framför honom.

åååå jag sjönk ihop i världens ledsnaste osynligaste hög
och de andra förstod ingenting
de var så sprudlande över sina svartsnirkliga armar, väskor och kramar och superlyckade foton och sin beröring, sina lasseblickar
jag satte på mina hörlurar, spelade ledsna låtar och kände att nu dör jag, det kändes så avsiktligt och hatiskt. Han ville mörda mej var jag övertygad om. Att han inte förstod att jag ju var det största fanet! att jag tycker om honom för mycket för att vrålande kasta mej efter honom! Att jag utstått piskande regn med GLÄDJE bara för att han fanns i mina tankar.




jag mådde verkligen bara jättedåligt tills Maia Hirasawa började spela, då försökte jag inför de andra rycka upp mej för att de inte skulle märka min enorma sorgsenhet och dansade därför lite med Amadeus. Vilket Anni förevigade. OBS: alla foton från Lassedagen är tagna av henne! All beundran till henne! Jag har ingen ära i detta.


Så kom Miss Li upp på en scen långt därifrån och Amadeus hopplade upp på mina axlar för att informera om läget, vi hörde ju bara, men det lät fint.

Min ledsenhet gled undan lite i taget men jag orkade inte längta efter dumma nonchalanta Lasse som inte såg mej trots att jag hade färgat håret för hans skull.
Roddarna dukade upp med vinglas till Lasses vatten och jag tyckte att det var fånigt.

ja som ni märker; jag var väldigt negativt inställd i mitt sörjande.

Så kom iallafall PANG bandet upp på scen. Och jag bara smälte. Av ingen anledning men när jag såg Snygg-Johan var det igenkänning och jag kunde bara le och så kändes det underbart fantastiskt. Lasse gjorde entré och jag jublade. De inledde med Mareld. Det var väldigt ögonkontaktigt i mitt favoritstycke; rör mina händer, du måste förstå, jag kan inte förklara, försök att se det ändå. Där lossnade hela kram-miss-grejen och jag älskade varje sekund av den kvarvarande konserten. Jag har aldrig dansat så mycket på en konsert och känt mej så oövervinnerlig och energifylld och jublande. Snygg-Johan log och flirtade så fint



och jag var så kär och dansade med Amadeus och klappade högst av alla och kände att alla tittade på mej men det gjorde ingenting
det kändes som att det jämnade ut sej
som att jag vann ändå. Att alla de där som varit så hysteriska över autograferna inte hade koll på texterna, utan bara var redo att vråla när Lasse tittade åt deras håll. Han log så särskilt mot mej och jag lovar det
sånt känner man
rättvisa hade skipats


Låtlistan var dålig men i Hugger i sten så upplöstes jag, en recensent skrev att i den låten visste folk inte var de skulle ta vägen och det var SANT! Det var så... åå... jag svävade. Och Tvivel var ljuvlig, och både Lasse och bandet verkade så uppriktigt, helhjärtat GLADA under hela konserten! De skrattade och verkade så publikrörda och lyckliga och det smittade av sej och gav en så god stämning, jag var en skrattade virvelvind hela kvällen! Och i Kom så dog jag, det var bara vrål, det är min allra bästaste favoritsång att sjunga och i Kom ihåg mej så ville jag gråta och i Strimmor så eskimåpussades jag med Amadeus som är min finaste strimma och i För dej så gjorde vårat uteblivna bröllop ingenting alls
(oj vad det svävar iväg internt)
allt var magiskt
och i Du hade tid så verkade Lasse själv så ovillig att gå så det kändes som att de skulle spela hela natten på riktigt, att de var redo på det, och den känslan var så fin och samhörig och att stå längst fram är fantastiskt, att inte se en enda människa och bara ta in konserten och inga människor runt omkring. Mmmmmm när det var slut kände jag mej så... åå jag vet inte. Det var en väldigt bra konsert. Det kan få räcka så.




nu vill jag bara ha mer
fler konserter
på momangen

ska ordna det. Vandrarhem, telefonnummer, tågbiljetter, tält,
vadsomhelst & kosta vad det kosta vill
inget får mej att må så bra.

Slutligen ett enormt tack till mitt underbara sällskap bestående av finafina anni, sofia och amadeus som stod ut trots min till en början alldeles otyglade beundran och sedan min oförklarade surhet. starkt gjort.

Återträff 13/7-08.
Tio stycken Valla-humanister i Stockholm på Gröna Lund. Anordnat och arrangerat av: Hannah & Claes. tack!

---

Claes och Angelina tillmötesgående på perrongen
"Oj vilken fin hatt!" och så svaga kramar
"hur har ni haft det sedan lägret?" undrade jag blygt och fick två stycken "bra"-svar fast jag kände själv att nejnejnej, själv har jag haft det fruktansvärt SAKNIGT har inte ni det? hallå obesvarad längtan

Låsa in stor tung väska i skåp på Centralen
leta guldpengar att betala med
- hejdå hatten, in i skåpet för man KAN inte åka Fritt Fall med cylinderhatt! Och hej tåget med alla uppsalabor; Hannah och Rikard och Ellen och Gabbi och Henrik och Axel och Love i en klump, halva lägret återförenat men det blev så tydligt att hälften fattades. Fint ändå, nervösa kramiga hej och så SVISCH iväg mot svettig spårvagn, nostalgilinje, trängas på varandras lår och Vallakänslan framsmygande, kramar och närhet och stelheten som smälte i trängseln. Och så Gröna Lund som tornade upp sej och vi som anföll entrén och fick grönvitrandiga åkband och
- tekopparna! Vi åker tekopparna!
- neeej men snälla vi åker Fritt fall
- men vi måste värma upp mjukt!
- ... okejrå, tekopparna.
- Vem snurrar fortast?!

Sedan blev det Fritt fall och så följde en oändlig räcka av katapultenuppskjut och och bergochdalbanefall och Extremesvängar utspätt med ett lustigt hus och en flygande matta och radiobilar och dåliga dåliga DÅLIGA lotterier där man aldrig fick vinna sin Polly.
I spökhuset klamrade sej två tioårspojkar vid min arm och kved "får vi gå med dej och er?" och mitt hjärta blev lyckligt och jag blev attackerad av en vit spökdam som höll mej fången på golvet och aldrig släppte iväg mej, bara pustade spökandetag på mej tills Axel räddade mej.
Jag blev snurrig av allting, både åken och kärleken så plötsligt och saknaden och bristen och världens händigaste, som i händelserikaste, sommar 2008 och honom jag inte kan skriva om, och satte mej under mina solglasögon och försökte koppla undan. Efter ett tag kom Rikard och slog sej ner intill.
- Björk, hur är det? Varför sitter du här med ditt kaffe, varför åker du ingenting längre?
- Det är lite svårt att åka med en skvimpande het kaffemugg i handen.
- Sluta larva dej.
- Vadå. Vad vill du att jag ska säja.
- Hur mår du? Jag ser att det är något!
- Men du ser i syne för jag mår som en fin fisk, dricker mitt kaffe här i lugn och ro, bara.
OGENOMTRÄNGLIG; jag vill ju inte men det blir alltid så.
- Men Björk sluta. Jag känner dej, det är någonting
(en sådan omtänksam envishet)
- du känner mej inte alls för man kan inte känna mej
- nähä..
- Okej förlåt - men jag dricker ju bara mitt kaffe.

osv. Förbaskat.

Lite fler åk. Lite mer kaffe. En pussig ettåring som likt en hund först nosade på mej, var gullig och chokladbrun med enorma ögon och pratade sagospråk som jag inte hade svar på. Och så avfyrade han ett gult fyrverkeriskratt och POFF så var hans mun i mitt ansikte överallt tills han mamma på nervös förmanande men lite fnissig engelska släpade undan honom. Och våra ben blev karuselltrötta och vi sprang mot båten och åkte på vattnet ihopslingrade spejandes. Fina Stockholm, fina vi. Trötta. Låsa upp skåpet, hitta hatt, mmmmm min höga svarta trygghet.
Tunnelbana till Stora mossen, stojig varm promenad till Claes, sju hembakade LJUVLIGA pizzor, vegetariskt åt mej!, värmeljus,
Å VAD SVETTIGT VI GÅR UT
hannahs musikmobil spelade amelie och håkan hellström och det var dans dans dans, det var gatlyktesken och klätterställning, det var fnissigt genom skogen
rötterna under fötterna
granarna mellan himlen och oss
hoppa armkrok mellan alla och den där tänkiga sorgsenheten bortblåst, jag hann inte med den
gömma sej bakom tallstammen med hannah och BU! hoppa fram och skrämmas
kvistarna lukterna stigen värmen mörkret, Vi!

Bryggan
Sanden
Ljusen från husen, andra sidan vattnet, speglingen och glittret, glansen, dansen!
Av med hängselbyxor, av med jacka, av med skor. Blommiga strumpbyxor och randig body, ska vi bada? ja!
00:20
plums efter plums och NEJ NEJ NEJ HAJARNA!
ljuvlig värme i vattnet, vi ville bada föralltid och luften ovanför var isande kall och kläderna var blöta och klibbiga och sanden som fastnade överallt men jag och Henrik fick äntligen vårat tak! Eller nej, en cafébalkong som fick fungera som substitut för mitt efterlängtade tak. Ganska internt mellan mej och Henrik men de andra kände ingen förståelse, bara frusenhet
- Men varför ska ni hålla på, kan ni inte bara klättra ner nu, nu går vi!
och så hoppade vi stukfotade ner genom spindelnät och trasiga trappsteg.
Snabba som blixtar på hemvägen, sjungandes Nu är det jul igen och Det var en kyckling som hette gullefjun som skulle gå på promenaaaad. Komma hem, bädda ett källarrum med madrasser & täcken & kuddar, burr.
- oj klockan är 04:27.

Rikards andetag och kittlande och någons snarkningar och A song to Björk på youtube, Hannahs karamellburk, Ellens lockar, nattlinne. Och klockorna tickade på och jag blev frånvarande och satt i mitt sänghörn under ett lånat mumintäcke och lyssnade på Gårdakvarnar & Skit och ville gråta och betraktade mina fina kompisar. Nånstans somnade jag och många gånger vaknade jag med Håkan svagt sjungandes i öronen och morgonljuset genom fönstret

EN SURRANDE FLUGA SOM STÖRDE OSS                                                (hihihihihi)

och efter cirkus en timme sömn så släpade vi oss upp till måndagsmorgonen. Morgonsysslor på ett morgonsnabbt sätt och
- nej, suck, kläderna är blöta fortfarande. Då är mina kläder slut. Jag får ha nattlinne idag å suuuuuck

Ut i solen, fort mot tunnelbanan, Hannah på Claes moppe och VIPS så välte den
repig men Claes och Hannah klarade sej välmående ur dramat utom Claes som väl var ledsen för moppens skull

Tunnelbana många stationer och jag kände en sån stolthet
- att jag har så här fina kompisar! Att de vill vara med mej.

avskeda alla på ett fort sätt, sedan splittras mot olika tunnelbaniga håll, hejdå hejdå hejdå.
Jag tycker om alla så mycket. All min kärlek till Claes, Hannah, Henrik, Angelina, Ellen, Gabbi, Rikard, Axel, Love. Och all min saknad till Klara, John, Hannes, Theresia, Adrian, Lisa, Amanda, Tore, Crisse, Wille, Peter, Jakob, Anna och Frej som inte kunde (öh, eller inte hade någon lust att) infinna sej men som infann sej ändå i våra hjääääärtan.

ps. förlåt för att jag är så intern.

Lördag:
dvala. Jag längtade baklänges. ola salo the ark håkanduett guldsnö soluppgång magi magi magi
sånt som passar en trollkarl som jag.
Det kändes så Dagen-Efter-dovt och Överspelat. Men Håkan Hellström stod kvar på agendan så vi morgon-gjorde det vi skulle och halvsprang ner till stan för att köa. Och kom mycket riktigt helt först, läget var dödslugnt så vi vandrande i det mulna och gjorde annat. Sprang och inhandlade solros till Håkan och lite frukost och en penna så vi kunde skriva mord i våra händer

(hänvisning till Atombombtexten, "Dom har moln i famnen, Men du skriver ord som Mord i handen").

Vi kastade en halv solrosstjälk på Danny och mjölkhävartävlade med forna gladiatorn Plexus istället! he he he he. Hör sanden i mitt skratt! Det var inte alls roligt det var bara panikslaget men jag drack vrålsnabbt, jag tror att jag på allvar ska satsa på en karriär som mjölkhävare. Med mjölkfyllda magar hoppade vi sedan hage mellan tälten, i det böljande rosa och falskleende Klick!-tältet blev vi uppfångade och ombedda att både blogga och posa järnet längelänge. Som belöning för våra insatser fick vi sedan vrålcoola Klick!-racketar och en enorm Klick-badboll! oooh.

Äsch sedan hände ingenting. Helt dödligt dött och MOLNIGT.
Olivia min hjälte kom iallafall och överlämnade min sjömansklänning som jag dressade om till BACKSTAGE!
För min mamma hade ju då Backstagepass! oooo status. Med andra ord trampade jag i samma trapp som Ola Salo bara timmar tidigare gått i! Jag bytte om på en toalett där VEM VET VILKA gjort sina behov! Damernas handikapptoalett kan tilläggas, vilka handikappade kändisbrudar känner ni till? Äsch nej kändisarna kissar väl i sina loger. Va' synd.

(mmmm finaste David igen! ååå han stod bakom mej och dansade i början men sedan knäade publikidioterna undan honom)

Jag spejade förgäves efter fler sjömän att känna samhörighet med men... nä. Fast publiken var söt ändå, de värmde upp med Broder Daniel och sedan sa det bara SMASH BAM BOOM så hade den lilla raden längst fram utvidgats till ett hav av alkoholhaltiga studsare och det kändes inte längre alls bra, mina knän pressades mot stängslet och någon tog sats för att slänga över hela mej för att få bättre sikt själv och hela stämningen var så okärleksfull och fokuset låg på bråk när Håkan väl kom ut på sin scen.

Men jag solade med min solros mot honom och han log och sträckte ut handen i en "LANGA HIT MIN BLOMMA"-gest och jag kastade den men missade och den föll i huvudet på en vakt (!). Då sa Håkan att "hörru vakten det var min, det där" och vakten vidarebefordrade min (numera vissna månros) till Håkan som dansade några varv och log finurligt innan den hamnade i något hörn och konserten drog igång och hans ögon fastnade nån annanstans.

Om konserten kan jag inte säja mycket. Dels var det underbart innanför allt annat som exempelvis publiken som var den värsta jag varit med om och satsade verkligen mest av allt på att döda varandra med Armbågar&Ord&Knän&Naglar, och jag försökte sjunga och känna Håkan men låtlistan var dålig och när det hela var över, utan minsta extranummer, var snopenhet den dominerande känslan i bröstkorgen. Håkan är alltid Håkan och Det är så jag säjer det var så himla fin och gjorde så ont och Hannas hand var rätt hand att krama sönder då, men i övrigt... nej. blek konsert.

 

Men i sorgsenheten då det hela var över fick jag syn på... damdidamdidam... Anna Stadling, mitt i vimlet! Så jag stövlade raskt fram och sa Tjena kexet, står du här och smular?

... nej det sa jag inte. Jag knäppte blygt händerna och snurrade dem i cirklar och sniglade mej fram mot henne och kved "Hej-Jag-Tycker-Att-Du-Är-Väldigt-Bra-Men-Nu-Är-Jag-För-Blyg-För-Att-Säja-Mer-Så-HEJDÅÅÅ" och vände på klacken med blicken på skorna men hon fångade mej och snyftade "Men gumman!" och tvångskramade mej innan jag återigen vände mej om och lämnade den rödhåriga vackra Hovetmedlemmen ifred. Hon är så vacker! ååå jag blev darrig och mitt hjärta bultade i sjuhundra slag i sekunden när det gick upp för mej att jag just kramat en människa som kramat lars winnerbäck! ååå fräsigt. Det kan nog förresten hända att jag gjort förr men det kändes ändå, tillochmed fysiskt, in i hjärtmärgen hos en så intensiv Larsbeundrare som jag. åååå

 

nä nu måste jag bli lite seriös. Beundran av detta slag är osunt. alla är vi lika mycket värda. sådärja.

 

 

Sedan var allt över och dimmigt.

Snopet!

(eller så också finns det en massa mer hemlig information som jag struntar i att läcka ut till er eftersom ni är så kommentarslöa... eh)

En saga i bilder. Så här går det när Björk ska vara onsdagsvänlig och överraska sin lilla familj med bakelser:

1. Frid och fröjd! Rosa fälgar och kartongen på plats.

 

2. Men så pladdask, nånstans på vägen snubblade Björk (såklart) och bakelserna bytte utseende.

Tack för mej!

Det här är en sjömansklänning. En inte vilken sjömansklänning som helst utan min sjömansklänning. Olivia har sytt den åt mej.


låt det sjunka in!
är man inte alldeles fantastisk om man syr en sjömansklänning åt sin vän?

Hon ringde en majkväll
"snälla Björk kan inte jag få sy en sjömansklänning åt dej... det verkar så roligt! Och du gillar ju Håkan Hellström och sådär". Och det är klart att hon fick om hon nu så nödvändigtvis ville. Jag dansade i den till Håkan, vi trivdes ypperligt bra ihop; jag, Håkan och klänningen.

Olivia är bra för hon kommer med piggelin när man har feber
hon kommer med välkommenhem-present när man varit i berlin och linköping
hon ger kaffe och muffins-frukost på sängen
och så är hon bra på allt hon gör och tar sej för.

jag tycker om henne INTE ALLS BARA för att hon är bra på det hon gör utan för att hon är Olivia. Hon har blåsigt hår i vinden och en lång lugg i ögonen, och bara en sådan sak som att hon stavar mej och dej och sej på det felaktiga samma-sättet som jag, och att hon alltid har de gulaste knästrumporna på stan och så är hon påhittig och fantasifull och spelar gitarr och ska skaffa en papegoja och öppna ett konditori (med mej) när hon blir stor. En sällsynt fin människa.

En solig onsdagskväll i tidiga juli satt en solig trollkarl och väntade på att tåget skulle rulla in på hennes perrong och trolla fram en Hanna. Det var en svår väntan som för att skona trollkarlens naglar (...) krävde en lakritspipa att otåligt gnaga på:


Men målet gjorde väntan mödan värd. Till sist kom det där tåget och den där Hanna hoppade ur.



Torsdag:


Vi tog min fina radio och min randiga filt och varandra och traskade in på Ica och handlade lite föda som vi gödde oss med vid ån ett slag. Finfint. Hanna köpte en trettiosjukronors-jeanskjol och sen somnade vi i hamnen. Och köpte en röd och vacker vattenpipa.


Sedan blev solen för röd och nära så vi gick hem och kokade makarongröt och förberedde oss för att återvända till stan och gatufesten och se ADAM TENSTA och MAGNUS UGGLA. Ni ser min entusiasm inför dessa fina fina pojkar! Nä. Adam Tenstas stackars publik var seg som kola. Värdelös. Det sa vi till recensenten som skrev det i tidningen nästföljande dag. Magnus Uggla var populär och hade en mer dansig publik men jag blev trött på den krulliga gubben för hans musik är så dålig så jag inte stod ut att vänta på det söta mellansnacket. Vi begav oss ganska sorgsna hemåt men mitt i vår väg tornade en sista scen upp sej innan vi hunnit utanför området och där började Jive spela. Dom var så bra! Men publiken var den sorgligaste jag har sett; eller jag rättar mej; publikMÄNGDEN. Publiken som var där var skrattig och söt i samförstånd och dansade tappert, men kolla: EN rad människor.

En fin David var där:


Sedan gick vi hem, Jivefyllda och glada, och umgicks med vår vattenpipa som i kvällens kärlek döptes till just Jive.



Fredag:
The Ark-dagen! Jag var duracelluppspelt hela dagen. Hanna sov och jag lagade våfflor.

Efter att ha längtat oss (mej) igenom en seg dag tog vi oss i kragarna och gick för att äta sushi.


Samt snylta på gatukyrkans gratisbullar;


Det var inte livat och lagom till insläppet kom regnet. Vi var dränkta katter men hamnade iallafall ganska bra till. Näst närmast scenen ganska centralt. Mellan glada The Ark:are som var av den snällare sorten och paraplydelade med sej och sjöng upp inför konserten.
Och håren torkade när Mando Diao kom in och jag bara räknade ner, kramade ihjäl händer och försäkrade alla om att JAG KOMMER SVIMMA JAG KOMMER DÖ JAG KOMMER GRÅTA JAG KOMMER TAPPA ALLA TEXTER OCH RAMLA IHOP men

"Du är as-söt, vet du det?"



POFF

plötsligt var The Ark där
och det är ganska obeskrivbart
Ola Salo var gulddressad och svartskäggig och det förstärkte Jesusintrycket och jag kände att Nu dör jag

det gjorde jag inte, jag levde mej igenom den underbaraste konserten någonsin
och på scenen saknades Leari, han skulle bli pappa, men istället fanns där en gosspelkör och en fantastisk låtlista och i vanlig ordning LJUVLIGT Olaiskt mellansnack. Han sa det själv; att han inte är rädd för klyschor och det är han inte och det är så vrålBRA - för varje ord han säjer känns så nytt och klokt och viktigt. Och! Bara för att jag innan konserten längtade lite efter den gamla goda tiden med Jepsonhånglande omogenhet på scenen så fick jag det. mmmmmm. Och Ola var Jesus och han predikade om kärlek och frihet och dansade och han sa samma ord som alltid men jag behövde dom så väl. Och han glänste och studsade och älskade Sundsvall (Mittens rike, Sundets Vall).

och jag var inte medveten
bara kär och snurrig och det var tur att jag var trångt packad som en sill, annars hade jag stupat
och så lovade (världens största hjälte:) Ola Salo att:
"nu ska vi spela den vackraste kärlekssången som någonsin skrivits"
och så spelade dom Calleth you, Cometh I, Håkan Hellström ramlade in på scenen och guldkonfettin snöade
och allt var fullkomligt och endast Kärlek



Det finns inget bättre och närmare och mer intensivt och hjärtpåverkande liveband.



När det var över kunde jag knappt andas och mamma stod och fyllepinsamtpratade med Håkan Hellström och vi gick till ett nattöppet kafe för att varva ner (men det fungerade inte för jag är fortfarande uppsnärjd).

Pecanpaj.


de hade en Björk-klädd vägg! Jag älskar det fiket. Nyöppnat och lite övertrendigt men kudd- & björkfyllt. Och ekologiskt.



vi somnade inte utan vandrade hem vid fyratiden
barfota
i vattenpölarna
och såg skatten vid regnbågens slut:


Och solen som gick upp över staden. Sedan sällskapade vi med vår vattenpipa (obs obs tobaks- & nikotinfri) och allt var guldigt och glansigt och jag tror inte att jag somnade alls.

(nervositeten! titta darret. skakningarna)

- att den vackraste människa jag nånsin sett pockar på mitt hjärta
och gör mej lite borta i tanken.