solrosland

Lördag:
dvala. Jag längtade baklänges. ola salo the ark håkanduett guldsnö soluppgång magi magi magi
sånt som passar en trollkarl som jag.
Det kändes så Dagen-Efter-dovt och Överspelat. Men Håkan Hellström stod kvar på agendan så vi morgon-gjorde det vi skulle och halvsprang ner till stan för att köa. Och kom mycket riktigt helt först, läget var dödslugnt så vi vandrande i det mulna och gjorde annat. Sprang och inhandlade solros till Håkan och lite frukost och en penna så vi kunde skriva mord i våra händer

(hänvisning till Atombombtexten, "Dom har moln i famnen, Men du skriver ord som Mord i handen").

Vi kastade en halv solrosstjälk på Danny och mjölkhävartävlade med forna gladiatorn Plexus istället! he he he he. Hör sanden i mitt skratt! Det var inte alls roligt det var bara panikslaget men jag drack vrålsnabbt, jag tror att jag på allvar ska satsa på en karriär som mjölkhävare. Med mjölkfyllda magar hoppade vi sedan hage mellan tälten, i det böljande rosa och falskleende Klick!-tältet blev vi uppfångade och ombedda att både blogga och posa järnet längelänge. Som belöning för våra insatser fick vi sedan vrålcoola Klick!-racketar och en enorm Klick-badboll! oooh.

Äsch sedan hände ingenting. Helt dödligt dött och MOLNIGT.
Olivia min hjälte kom iallafall och överlämnade min sjömansklänning som jag dressade om till BACKSTAGE!
För min mamma hade ju då Backstagepass! oooo status. Med andra ord trampade jag i samma trapp som Ola Salo bara timmar tidigare gått i! Jag bytte om på en toalett där VEM VET VILKA gjort sina behov! Damernas handikapptoalett kan tilläggas, vilka handikappade kändisbrudar känner ni till? Äsch nej kändisarna kissar väl i sina loger. Va' synd.

(mmmm finaste David igen! ååå han stod bakom mej och dansade i början men sedan knäade publikidioterna undan honom)

Jag spejade förgäves efter fler sjömän att känna samhörighet med men... nä. Fast publiken var söt ändå, de värmde upp med Broder Daniel och sedan sa det bara SMASH BAM BOOM så hade den lilla raden längst fram utvidgats till ett hav av alkoholhaltiga studsare och det kändes inte längre alls bra, mina knän pressades mot stängslet och någon tog sats för att slänga över hela mej för att få bättre sikt själv och hela stämningen var så okärleksfull och fokuset låg på bråk när Håkan väl kom ut på sin scen.

Men jag solade med min solros mot honom och han log och sträckte ut handen i en "LANGA HIT MIN BLOMMA"-gest och jag kastade den men missade och den föll i huvudet på en vakt (!). Då sa Håkan att "hörru vakten det var min, det där" och vakten vidarebefordrade min (numera vissna månros) till Håkan som dansade några varv och log finurligt innan den hamnade i något hörn och konserten drog igång och hans ögon fastnade nån annanstans.

Om konserten kan jag inte säja mycket. Dels var det underbart innanför allt annat som exempelvis publiken som var den värsta jag varit med om och satsade verkligen mest av allt på att döda varandra med Armbågar&Ord&Knän&Naglar, och jag försökte sjunga och känna Håkan men låtlistan var dålig och när det hela var över, utan minsta extranummer, var snopenhet den dominerande känslan i bröstkorgen. Håkan är alltid Håkan och Det är så jag säjer det var så himla fin och gjorde så ont och Hannas hand var rätt hand att krama sönder då, men i övrigt... nej. blek konsert.

 

Men i sorgsenheten då det hela var över fick jag syn på... damdidamdidam... Anna Stadling, mitt i vimlet! Så jag stövlade raskt fram och sa Tjena kexet, står du här och smular?

... nej det sa jag inte. Jag knäppte blygt händerna och snurrade dem i cirklar och sniglade mej fram mot henne och kved "Hej-Jag-Tycker-Att-Du-Är-Väldigt-Bra-Men-Nu-Är-Jag-För-Blyg-För-Att-Säja-Mer-Så-HEJDÅÅÅ" och vände på klacken med blicken på skorna men hon fångade mej och snyftade "Men gumman!" och tvångskramade mej innan jag återigen vände mej om och lämnade den rödhåriga vackra Hovetmedlemmen ifred. Hon är så vacker! ååå jag blev darrig och mitt hjärta bultade i sjuhundra slag i sekunden när det gick upp för mej att jag just kramat en människa som kramat lars winnerbäck! ååå fräsigt. Det kan nog förresten hända att jag gjort förr men det kändes ändå, tillochmed fysiskt, in i hjärtmärgen hos en så intensiv Larsbeundrare som jag. åååå

 

nä nu måste jag bli lite seriös. Beundran av detta slag är osunt. alla är vi lika mycket värda. sådärja.

 

 

Sedan var allt över och dimmigt.

Snopet!

(eller så också finns det en massa mer hemlig information som jag struntar i att läcka ut till er eftersom ni är så kommentarslöa... eh)