solrosland

torsdag:
Jag anlände till karlstad. Mötte fina Anni, Amadeus och Frida. Vi köpte godis för 106 kronor. Jag åt många pudriga vinterkatter men det ville aldrig minska i den enorma skålen.
Vi sov krokigt och varmt i Annis källare.

fredag:
Lassedagen.
Vi gick upp i gryningen och jag färgade håret jätterött för att Lasse skulle SE MEJ lysa. 
Sedan åkte vi fansbuss från karlstads tågstation. Där var stämningen gemytlig.
- eller det var den egentligen inte! Lätt att inbilla sej att den ska vara det i en buss samlad med konsertpeppade fans men alla satte sej liksom så långt ifrån varandra i sina grupper, eländigt opratiga.
Men det spelades fin musik och jag fick en bananätande vän som förutom att svepa två egna gula frukter även förbarmade sej över min banan då jag lessnat på den! det kallar jag vänlighet och återvinning. man ska hjälpas åt.
Jag gästbloggade pinsamt och drömavslöjande och så POFF var vi framme!

Solen glittrade och vi slog oss tillrätta i kön på en fin och hedersvärd ANDRAPLATS, fällde upp vår iPodhögtalare och spelade Lasselåtar och kände stämningen och åt baguetter i solens glans och jag kunde inte sitta stilla, vi konstaterade ganska snabbt att jag var det nördigaste fanet, jag höll på att gå av! Beklagade mej över hur illa de andra kunde sjunga med i texterna och så klarade jag knappt av att säja andra ord än samma besatt-falsettiga och mycket intelligenta mening; SnaaAAAaaarRRRt LaaAAAaasSseeEEe!
Jag undrar hur behaglig jag var som sällskap till de mer sunt beundrande människorna...

Efter en halvtimmes idyllisk längtande ätande lycka kom molnen.
Sedan kom regnet.

Vi byggde en koja, min hatt fick plastpåsöverdrag och nån hade regnjacka att fästa som tak och nån annan hade paraply trots förbudet och högtalaren följde med där vi satt i tät klump. Jag tyckte att det jättetrevligt. Det tyckte ingen annan. Regnet läckte in och trängde sej närmre, koftorna klibbade mot våra ryggar och vattenpölarna kröp upp på filten. De andra gav upp.
Vi sökte tak och fann tillslut en obebodd stuga där vi kunde låna tak. Det skavde i mitt köande hjärta att se vår plats gå förlorad, visserligen hade den inte hunnit övertas av någon annan eftersom att de flesta flytt regnet med oss men jag ville tillbakatillbakatillbaka. Bevaka min plats. Regnet rörde mej inte alls för jag hade bara lasse i tankarna. Bara. De andra var förtvivlade och arga och blöta och ville ha bil och torra kläder. Jag lämnade dem till slut och köade själv styrd av mitt Lassebeundrarhjärta men fick snabbt sällskap av Amadeus. Det är en fin tjej att lita på, det!
Efter kort tid fick vi ett parasoll av en vänlig vakt och så kändes allt bra. Och vi köade och köade och köade och det slutade regna och började regna och kön växte nästan inte alls. förrän vid fyra då det sa PANG och kön plötsligt ringlade sej milslång! Mmm då passade det allt bra att komma va, regnrädda människor!
Vi stod iallafall näst längst fram och spatserade retsamt omkring för att markera vår ljuvliga plats för de andra människorna som prioriterat torra sockar före Lasse. Så utan förvarning så kom insläppet och jag rusade RASANDE SNABBT! mot scenen och fick den åtråvärda platsen i mitten längst fram. Liiiite till vänster möjligen. Men mmm - det kallar jag prima. Det lönar sej att stå emot regn, för sedan kom solen jättestark och vi blev torra och nöjda. Men musten gick liksom ur mej, jag hade köat så duktigt och entusiastiskt hela dagen så när jag äntligen fick min plats och fyra timmar till Lasses spelning återstod, sjönk jag bara ihop som en liten rödhårig hög vid staketet. Och nånstans där när jag satt kolsyralös så tjöt någon

- DÄR ÄR JU LASSE! BJÖRK-BJÖRK-BJÖRK, UPP OCH HOPPA, HAN ÄR JU DÄR, HAN ÄR HÄÄÄÄÄR!
Jag suckade lite och tänkte att nej, det är tre timmar kvar, skärp till er, men släpade mej upp och stod plötsligt tre meter från en fin man i svarta converse och solglasögon! Det var kramutdelning och ingen förstod någonting, alla sträckte hysteriskt sina armar mot honom och jag mådde illa av stämningen och detta upphöjande av honom
- trots att jag tidigare (och fortfarande) varit det största fanet så blev jag jätteilla till mods av alla Lassevrål och hysteriska kameror och armar och
"åååå där går han, guuuuuden, han är jääääättenära meeeeeej, å jag peeeeetade på honom".
Jag är alltid den som beundrar mest men inte alls sådär! å jag ville försvinna. Inuti kände jag hur hjärtat dunkade sej svimfärdigt när jag tittade på min stora hjälte så nära, men jag försöker hålla mej inom några ramar, han är en människa. Alla glömde det. Att han är en människa. inget djur att klappa på. jag blev jätteledsen för det var helt fruktansvärt vilken respektlös äcklig zoo-känsla det blev över det hela.
Så iallafall skulle han krama mej men hann inte titta på mej innan någon sa "signera min arm" och så började han signera människors armar och väskor och jag väntade svimfärdigt, tittade under min röda lugg och försökte hålla balansen och så gick han förbi.


...


ja ni såg. jag vill inte skriva det igen. Trots obehaget i situationen och folks beteenden så gjorde det så ont att han inte tittade på mej en sekund, bara gick förbi till nästa arm och lät sej klappas på under generade skratt bakom solglasögonen. Å det gör fortfarande lite ont att tänka på det. Jag struntar i hur fullständigt fånigt det låter men jag har aldrig känt mej så totalt.. osynlig. Visserligen väste och vräkte jag mej inte efter honom eller gjorde något annat vrålande för att få hans uppmärksamhet men det kändes så... att han inte ens tittade på mej. Att jag inte fick en signerad arm gjorde mej ingenting för jag har hans signering (och lite till) i min bok och det betyder mycket mer för mej än att få en hastigt signerad arm i mängden MEN att han inte kramade mej eller tittade på mej. Bara hopplade förbi trots att det inte var så trångt. Trots att jag stod rakt framför honom.

åååå jag sjönk ihop i världens ledsnaste osynligaste hög
och de andra förstod ingenting
de var så sprudlande över sina svartsnirkliga armar, väskor och kramar och superlyckade foton och sin beröring, sina lasseblickar
jag satte på mina hörlurar, spelade ledsna låtar och kände att nu dör jag, det kändes så avsiktligt och hatiskt. Han ville mörda mej var jag övertygad om. Att han inte förstod att jag ju var det största fanet! att jag tycker om honom för mycket för att vrålande kasta mej efter honom! Att jag utstått piskande regn med GLÄDJE bara för att han fanns i mina tankar.




jag mådde verkligen bara jättedåligt tills Maia Hirasawa började spela, då försökte jag inför de andra rycka upp mej för att de inte skulle märka min enorma sorgsenhet och dansade därför lite med Amadeus. Vilket Anni förevigade. OBS: alla foton från Lassedagen är tagna av henne! All beundran till henne! Jag har ingen ära i detta.


Så kom Miss Li upp på en scen långt därifrån och Amadeus hopplade upp på mina axlar för att informera om läget, vi hörde ju bara, men det lät fint.

Min ledsenhet gled undan lite i taget men jag orkade inte längta efter dumma nonchalanta Lasse som inte såg mej trots att jag hade färgat håret för hans skull.
Roddarna dukade upp med vinglas till Lasses vatten och jag tyckte att det var fånigt.

ja som ni märker; jag var väldigt negativt inställd i mitt sörjande.

Så kom iallafall PANG bandet upp på scen. Och jag bara smälte. Av ingen anledning men när jag såg Snygg-Johan var det igenkänning och jag kunde bara le och så kändes det underbart fantastiskt. Lasse gjorde entré och jag jublade. De inledde med Mareld. Det var väldigt ögonkontaktigt i mitt favoritstycke; rör mina händer, du måste förstå, jag kan inte förklara, försök att se det ändå. Där lossnade hela kram-miss-grejen och jag älskade varje sekund av den kvarvarande konserten. Jag har aldrig dansat så mycket på en konsert och känt mej så oövervinnerlig och energifylld och jublande. Snygg-Johan log och flirtade så fint



och jag var så kär och dansade med Amadeus och klappade högst av alla och kände att alla tittade på mej men det gjorde ingenting
det kändes som att det jämnade ut sej
som att jag vann ändå. Att alla de där som varit så hysteriska över autograferna inte hade koll på texterna, utan bara var redo att vråla när Lasse tittade åt deras håll. Han log så särskilt mot mej och jag lovar det
sånt känner man
rättvisa hade skipats


Låtlistan var dålig men i Hugger i sten så upplöstes jag, en recensent skrev att i den låten visste folk inte var de skulle ta vägen och det var SANT! Det var så... åå... jag svävade. Och Tvivel var ljuvlig, och både Lasse och bandet verkade så uppriktigt, helhjärtat GLADA under hela konserten! De skrattade och verkade så publikrörda och lyckliga och det smittade av sej och gav en så god stämning, jag var en skrattade virvelvind hela kvällen! Och i Kom så dog jag, det var bara vrål, det är min allra bästaste favoritsång att sjunga och i Kom ihåg mej så ville jag gråta och i Strimmor så eskimåpussades jag med Amadeus som är min finaste strimma och i För dej så gjorde vårat uteblivna bröllop ingenting alls
(oj vad det svävar iväg internt)
allt var magiskt
och i Du hade tid så verkade Lasse själv så ovillig att gå så det kändes som att de skulle spela hela natten på riktigt, att de var redo på det, och den känslan var så fin och samhörig och att stå längst fram är fantastiskt, att inte se en enda människa och bara ta in konserten och inga människor runt omkring. Mmmmmm när det var slut kände jag mej så... åå jag vet inte. Det var en väldigt bra konsert. Det kan få räcka så.




nu vill jag bara ha mer
fler konserter
på momangen

ska ordna det. Vandrarhem, telefonnummer, tågbiljetter, tält,
vadsomhelst & kosta vad det kosta vill
inget får mej att må så bra.

Slutligen ett enormt tack till mitt underbara sällskap bestående av finafina anni, sofia och amadeus som stod ut trots min till en början alldeles otyglade beundran och sedan min oförklarade surhet. starkt gjort.