solrosland

Den finaste presenten. nånsin nånsin nånsin.




Fann är en fantastisk människa som bor i Oslo.
jag vet inte vad jag ska säja, läs hennes blogg istället! Kolla hennes vloggar. Hon är som ingen annan, men det är en idiotisk beskrivning för det är ju faktiskt ingen. Men hon är det på riktigt, alla försöker vara särskilda på tonåriga nervösa sätt och så blir alla ändå likadana, men hon är annorlunda i sin grund och alldeles alldeles oemotståndlig. jag är kär och snart är ni också kära.

Konfirmationen, jag tänkte skriva några rader om den.

I början var den bara nervös och jag kom fram till Linköpings tågstation rädd som en hare och darrande som ett asplöv och mötte Ingen Alls, för trafiken var försenad på grund av sniglande studentflak vilket bara spädde på min nervositet.
Jag satt i vänthallen och bläddrade i gratistidning i trekvart innan jag slutligen hittade igen handledar-Märta och Daniel, Henrik, Love, Adrian och Tore. De gitarrplinkade redan på stationen som en föraning till vilken gitarrig vecka det skulle komma att bli.
Vidare gjorde Märta mej ännu mer nervös genom att oja sej då jag sa att jag var fjorton, för alla andra på lägret var -93:or, men det skulle nog gå bra ändå.
Och vi åkte på en ganska tyst-stel bussresa till Valla Folkhögskola, den röda lilla längan av hus, där vi skulle bo och rota oss i en vecka. En fiskmås flög förbi och Henrik sa
- då måste det finnas vatten i närheten.
Och så hade jag lärt mej att där det finns fiskmåsar, finns det vatten (är det ens så? Borde man veta om det redan innan?...)
Jag tror att det började någonstans där.



Och när det väl börjat så var jag väldigt inne i det. Och det var Henrik som var väldigt mycket Början för mej och jag trodde nog att han skulle vara fortsättningen också men i slutet var han ute ur min lägerbild. Förutom i en extra lång hejdåkram på begäran av hans fotograferande släkting.






väldigt mycket kärlek. på marken:


Och på benen:


En bit hår rasade av.



Innanför väggarna på Valla rymdes stor fotbollsentusiasm.. som jag inte var en del av men jag deltog lydigt i serpentingoset i soffan. Endast för goset, då, och Peters flirtande. Nåväl, entusiasmen hjälpte ju iallafall inte som vi vet. he he he. jag känner ingen fotbollsmässig sorg.



magiska skogen med de magiska fåren inuti.  



Här ovan ser ni ljuvligt vackra Ellen och Ebba Grön-älskande Moderat-Anna.




Och Klara, min finaste Klara! Vi kastade dörrar på varann och sa ord vi aldrig menade och spelade ett elakt spel ibland men det var ändå inte det vi menade. Jag tänker bara minnas vår gråtpromenad och hurricane iallafall. 
Hon har en överjordiskt vacker storebror som ska tåga till berlin och så har hon så fina åsikter och fräknar.
Jag tycker om dej Klara, så sjukt mycket, så sluta tro något annat, och:
Vi kanske ses, det finns en chans, på en spårvagn nånstans. (... Eller på scalateatern den 1 november!).



Cloettaboden fanns i verkligheten. På denna bild bad jag Hannah och Daniel att "Se både jättekära ut i varandra, och som att ni absolut inte kan lägga band på er för att ni bara vill in-in-in i chokladboden!". Jag tycker nog att de lyckades ganska obra. Särskilt Daniel. Men hans hår gör honom lätt att förlåta - ååå vad jag saknar det håret. Att se Angelina sitta och göra små flätor i det.




- "Gör era Här-Sitter-Vi-I-Skogen-miner!".



Alla fina och kloka diskussioner, mmmmmm. "Jag kämpar ju inte direkt för jämställdheten... men jag gillar ju tjejer liksom" /Tore.
Aoooaoh ljuvligaste Tore och hans tappra "hur mår du"-undringar.
- Björk! och en kram och en fin taktkänsla, saknad.


Jag sopade ner mycket vegetarisk och nog egentligen ganska god mat i soppåsen pga Noll Matlust, det var ju så mycket annat i min mage. Så mycket kärlek och ord att säga!
Drack skadligt stora mängder kaffe medan de övriga hällde i sej ännu större mängder te. Annars levde jag mest på (kramar), choklad, pepparkakor, singoalla och ismumrikar. Jag har svidande skavsår i munnen pga de sistnämnda.







Hannah mötte mej på en brottningsmatch... och vann, tror jag bestämt. säjer man i en eller på en brottningsmatch? Iallafall. Gräsmattan var gul och torr och där utspelades förutom brottningsmatcher en massa kubbspelande och kramkullande och polis&demonstrant-våld och fotbollssparkande och Majakovskij-läsning och
- NEJ NU KAN JAG INTE RADA UPP MER UTAN ATT SAKNA MEJ FÖRDÄRVAD.

Nätterna och kvällarna!
å jag vill bara ha magin, bara stämningen, bara möjligheten att göra varje natt till en magisk natt. Jag orkade inte riktigt vara närvarande på Valla, bara litegrann i korta stunder, var ganska psykiskt ostabil, nu mår jag bra men är så långt ifrån. Allt är förseeent.



<--- Finn en Claes!







Handledar-Märta med sin tvilling-häst. Kolla luggarna, mularna, blickarna! De är kopior. Märta i hästform/hästen i Människoform. Å märta. finaste handledaren, den första jag träffade på tågstationen.
- En puss på handen, envisa kramar trots mitt slingrande, ett "Titta mej i ögonen Björk", en sann och ärlig röst säjandes fina ord.
Jag tycker mycket om henne. Ostexpert också, hon lärde mej att det orangea på kittostar är saltvatten som man har doppat osten i, så har det bildats bakterieflora och det är det som blir det där orangea.







När jag och Hannah var i full färd med att skriva tal så kom en mygga fluga och störde oss...
(det där är ganska busigt kul om man var med på lägret. mmmmmm adrians fina pappersfluga mmmmm romanser romanser).



Vegetariska grillmästarinnan! Jag ska starta vegetarisk korvkiosk för det är sannerligen något som saknas i detta samhälle. Klara hjälpte mej också att bygga upp framtidsplaner så nu är jag ännu mer splittrad. Men visst vore korvgrillande något för mej? Ni ser ju harmonin mellan mej och grillen... och hur Micke riktigt njuter i bakgrunden av en Björk-grillad korv. Eller ja, det var nog inte Björk-grillad förresten för det ser ut som en köttkorv och jag grillar bara bönbaserat.



Adrian! å mitt hjärtas man...

Vattenkrigare 4life!





Det är så lätt att romantisera hela lägret såhär i efterhand
det VAR ju inte en enda lång dunderkram, vi var mänskliga människor med visserligen underbara egenskaper men även innehållandes mänsklig ilska och mänsklig svartsjuka och mänskliga fel och brister. Jag mådde dåligt och det är lätt att förtränga nu men jag skulle nog må bättre av att minnas sanningen för det var tillräckligt fint i sin sanna version, att uppförstora det gör mej bara alltför sorgsen. Dagarna var inte så många men dom var liksom... stora. Och som Claes gråtande sa "jag vill inte ha de vänner jag har längre för ni är så annorlunda och man inser nu hur falska och ytliga de vänner man har är... ni är de finaste vänner jag någonsin haft".

Det kan inte hjälpas att det har växt i mej till en ny nivå och jag saknar det och jag saknar det och jag saknar det.

Att aldrig mer gå igenom den där smutsiga korridoren,
få duschdraperiet attackerat i huvudet under varje dusch,
att aldrig mer gå igenom allrummet med den oandningsbara luften eller springa in för att hämta den rödbrokiga filten, att aldrig mer bre ostig nattmacka vid bordet, aldrig mer se staplarna av gula plastkoppar,
aldrig mer bli väckt av Adrians "Hallå":ande, aldrig mer Lovemjuka godnattkramar, aldrig mer kisspauser.
Och aldrig mer något gatlyktebelyst Rajtantajtan i hästhagen,
aldrig mer ligga utanför fönstret i någons knä (på någons lår) med någon annan i sitt knä (på mina lår) och lyssna på soundtracket till Juno. Aldrig mer sova på hannahs mage, aldrig mer spara singoalla i kånkens ytterfack.
Aldrig mer dingla med fötterna från samma fönster med hälften Björk i gitarrspelet inomhus och hälften Björk i kubbspelandet utomhus. Splittrat men fint. jag var konstant yr och konstant kär.
det är ju inga enorma saker som jag inte kommer att klara mej utan, det finns andra fönster att dingla med benen ifrån, men - det är aldrig samma sak.

Och hur mycket jag lärt mej eller mognat... jag vet inte. Jag har de åsikter jag har i behåll, orubbade. Men kanske lite sådär klyschigt fördomskrympt. 
hmmm förresten har jag lärt mej en del när jag tänker efter, exempelvis så vet jag att om man lägger en Mint-mentos i Cola Light och skakar om en aning så får man en hejdundrandes fontän! Det ni.

Här är vi. En bild säjer så fasansfullt lite om 24 människor.


Här är våra handledare från vänster till höger; Märta, Micke, Anna, Nathali. Jag regisserade ihop en liten kärlekssaga mellan Micke och Anna som nog somliga inte såg sagan i utan tog på stort allvar. Det var både sorgligt och väldigt roligt.

Och vår fina handledar-Anna var (och är) dotter till ABBA-Björn vilket var ungefär det coolaste och största enligt de flesta (i smyg även enligt mej) och Loves pappa som var filmare och hade filmat videon till Elegi vilket var vrålcoolt enligt bara mej.
Och mmmmm Hannes:
"asså... människan är som ett paket! Fint inslaget.. men det är ändå insidan som räknas.."
& "Du har väldigt, väldigt läckra vader Anna!"
& "E ni tillsammans eller?" till mej och Hannah.
Och jag säjer bara att ni som inte var med - när han teatersnitsigt redogjorde för hur han skulle duschat efter sin idrottslektion ifall han var medveten om att en homosexuell kille deltog
- ni missade nånting stort.

På avslutningen hade jag bunkrat upp med en gulrosig näsduk i klänningsfickan, redo för floder av tårar, men det kom inte en enda. Jag tror inte jag såg skymten av en enda tår från någon, på avslutningsdagen. Det var fnissigt utan att vara glatt. I bilen på vägen hem så somnade jag matt av alla intryck.
Jag har kvar:
- alla foton, några videoklipp
- vissa minnen även om det känns som att de lossnar och ersätts av bara en känsla
- konfirmationsbeviset
- gruppfotot och ledarfotot
- en ros på torkning
- papperet med alla ord om mej

- telefonlistan men jag skulle ju ändå aldrig få för mej att ringa
- äppelfodralet som jag fick av hannah
- ... och ett plektrum som någon slängde på mej i soffan och som jag var snabb att spara.

Under avslutningen stal jag med mej ett Valla-päron att äta någon saknig dag och nu är det uppätet men det var en idiotisk grej att göra, spara ett päron alltså, känns väldigt sorgligt på ett symboliskt sätt att ha ÄTIT UPP mitt Valla-minne.



ja nu är det över iallafall. Alla Valla:re som inte kommer på återträffen i juli kan räkna med en fet portion hästbajs i brevlådan. Kom kom kom för jag saknar er förskräckligt. Gröna Lund väntar på oss.

goddagens.

Igår landade jag från Linköping men jag har inte hunnit komma ur det än, det känns fortfarande som att någonting fattas. Jag är helt ofokuserad och förvirrad. Men kroppsligt är jag iallafall hos pappa i Sigtuna och min midsommarafton har till största delen spenderats på en gräsmatta på söder med Hanna och Greta.






Greta bjöd på hallonchoklad och jag var mitt tröttaste men gladaste. Fiskmåsarna åt upp mina goda morotskakemuffins och här är några människor i vår väg:



Hanna och Greta eskimåpussas:



Hursomhaver, efter mycket fnissigt parkhäng träffade vi fina fräkniga John:



Och så dumpade vi hanna på hennes tåg till Lund och så begav jag mej hemåt och åt potatis och nu ska jag se En Kärlekshistoria med min pappa. Hoppas ni har haft en fin midsommarafton (dvs inte en i Stupfull-små-grodorna-stil). Det har iallafall jag trots att jag känner att jag har ett läger i bakhuvudet att bearbeta innan jag kan inrikta mej helhjärtat åt någonting annat.
Nåväl, sov gott, fina ni. Jag ska hämta ett till digistivekex och socialisera mej en aning.

hannah och jag dansar på varsin sida om kameran. nån gatlyktig gräsig natt på Valla.

Filmen fångar känslan på ett ganska sant sätt, det var sådär magiskt och amelieskimrande det var och det är en sådan slags känsla som inte kan återskapas och jag kan inte vänja mej av vid tanken att aldrig mer träffas - åtminstone inte de flesta, åtminstone inte i den där stämningen. Jag skulle ha suttit och kramats i en äcklig soffa i allrummet nu, ju. å ensamt.

jag återkommer
/nykonfirmerade Björk.

Imorron ska jag åka på konfirmationsläger i Linköping. En vecka. humanistiskt.
Självaste staden ger mej bara tankar på goda ting såsom Lars Winnerbäck, Tage Danielsson och Cloetta och Elsa som var där i fjol försökte lugna mej genom att sända denna bild från hennes läger förra året:



men ändå är jag bara orolig och orolig och orolig.
Tänk på mej (fina hoppfulla ej oroliga tankar).
Eftersom att jag är där kommer jag inte att vara här och det kan därför logiskt nog inte bloggas närmaste veckan FAST jag har så mycket att skriva just nu. ligger för stunden i min säng (hos pappa i sigtuna) i mitt rum som är halvmörkt men lite lamp-orange och oroar mej och har så mycket att säja och har precis fått sommarlov (!) eller, egentligen inte för det får vi imorgon men då är jag ju påväg till Linköping. Har ätit toblerone hela kvällen för att lugna mej men det har motsatt effekt. Fast pappa har masserat mina växtvärkande ben och det hjälpte ganska bra.

som sagt nu hinner jag inte mer nu ska jag bekymra mej. Och sova för jag är dödstrött. Natten-som-var så sov jag över hos Olivia och vi låg och hamrade på våra höftben halva natten. Och gjorde bananblock. Dagen idag har varit rörig, vakna i rosa klänning på Olivias golv, sedan hem och leta nycklar och byta om, lite städning i skolan, sedan till hemligt ställe med Olivia och så hem för att packa och sedan flyg (inrikesflyg! idiotiskt! förlåt) och sedan äta rårakor och toblerone och försöka dämpa den förskräckliga oooooroooon. Packa om och bli masserad. Lugn och fin. lugn och fin. lugn och fin. om man upprepar nånting tillräckligt många gånger för sej själv så kan man iallafall inbilla sej den önskade känslan; lite lugn.

det funkar inte.

ä. ta hand om varann (på riktigt)
/björk.

Det är fint att ha en Edgar-lillebror i huset. Ofta(st) är det mest bara fruktansvärt för att han inte tål när saker och ting inte är precis som han vill, (men å andra sidan, vem gör det? inte hans syster heller...)

Ikväll är han from och snäll.
När han kom hem utbrast han spontant "fin hårfärg!" om mitt nyfärgade illröda hår och om man känner honom och hur han snålar med komplimanger (särskilt när det kommer till hans storasyster...) så förstår man att det ligger mycket sanning i de orden. Inte i att hårfärgen är fin kanske, men att han verkligen tycker det. Och sånt gör mej så glad.
Och så satte han sej intill mej nu och frågade ifall jag ska göra något särskilt imorgon, "jag tänkte att du kanske vill hänga med mej på stan.. när slutar du?". "Tja, tre". "ja men jag slutar ju tidigare men vi kanske kan ses på stan iallafall!". Han har på sistone även verkat väldigt angelägen om att jag borde hämta honom någon dag på skolan. Och:
"Björk, har du nån tidning som du är med i.. typ den på din säng... skulle jag kunna få ta med den till skolan och visa?...". Alldeles rödkindad och generad över att fråga.

Och så borrade han in sin näsa i min arm. Jag puttade irriterat bort honom
"men Edgar ditt äckel vad sysslar du med sluta snora på mej"
"förlåt jag snorar inte jag bara gosar lite. Din arm är så mjuk!".

jag framstår ju som ondskan på jorden, men jag är snäll innerst inne, jag är bara för negativt inställd, för i nio fall av tio hade det där armgoset varit i snytnings-syfte.
Sällan men ibland är Edgar världens finaste. Och han fick gosa hur mycket han ville sedan kan jag försäkra er om. Nu står han och sjunger en sång och dansar framför spegeln. Trots min närvaro i rummet. Och ja hans dans är dödsfånig men jag älskar honom för att han dansar dödsfånigt och struntar i min rumsnärvaro. Fast när jag påpekade hur cool han var upphörde genast dansrörelserna och han försvann lite skamsen ut genom dörren (puckobjörk!).

jag blir glad av:
när man hör ett tyst viskande från hans rum och så trippar man försiktigt närmare och ser genom dörren att han sitter i sin tystnad och målar flygplan och under tiden illustrerar hur flygplanen låter genom att brumma med munnen.

Nu säjer han
"Björk asså allvarligt vad haru gjort med min skrivmaskin? Jag klandrar dej inte men du har förstört den, den svarta texten fungerar inte".
Hihihihi, "jag klandrar dej inte".

Jag måste bara få påminna mej om att han inte alltid är pest och pina. Att det bor en fin människa i honom även under hans pissjobbiga dagar.
sådärja. Nu är mitt samvete något renat och ni kan ha detta i åtanke om jag skriver något Edgarelakt någon gång. För rättvisans skull.

en gammal typisk edgarbild med ett långfinger som bara halvt hann med sej och hans typiska näs-rynkning. Och en februariblekhet han nu förlorat. Tror bilden är från februari 07. inte längesen egentligen men allt känns så annorlunda nu. Edgars hår har vuxit, han är brun och smal och tolv år. Men näsan kan rynka sej fortfarande om man ber snällt.

ps. Den bästa anledningen just nu att älska honom är att han är den enda som INTE sitter fastbankad framför teven och glor på den mördande tråkiga fotbollen och vräker i sej chips. Att just fotboll ger ett sådant chips&cola-tillåtande. Fint att äta det javisst, jag har inga invändningar, men att alla är så stränga och helgregeltyckande på den fronten utom när det kommer till just bara endast fotboll gör mej trött. Ständigt denna fotboll. Att den lyckas sluka alla så fullständigt men totalt missa mej. Det luktar chips i hela lägenheten, jag får spader, skopar i mej broccolisoppa istället.

kram!

Idag är det lördag och jag har gjort blandband till en fantastisk pojke som jag inte känner. 
tja... jag skulle ljuga om jag lite av lathet la till att "allt är bra" eller ens att "det mesta är bra". Men det är mycket som händer och jag älskar när det händer mycket, vadsomhelst bara jag slipper det komalikgiltiga ingentingalls-tillståndet. Kramas mycket och stråla i solen
/björk.

hej fina.
igår klockan elva satt jag på mitt golv i min vemodighet och läste gamla brev och lyssnade på gammal musik.
Det hade varit 38 grader varmt i sundsvall hela dagen så det var kvavt överallt och jag kunde knappt tänka men så iallafall ringde telefonen.
Det var pappa. Han var i Sundsvall över natten för att han ja, flugit hit, pilotmässigt nog.

Och jag tog på mej kofta och med mej en tandborste och så gick jag ut i ljumma natten.
Mot hans hotell. för jag hade fått nog och behövde lite räddning. Och luften var full av syrener och hägg och himlen var en särskild slags nattblå och jag tog av mej koftan för det var så fasligt varmt. Kände att sommaren ligger framför, lång varm ljuvlig mot huden.

(Men jag är både häggallergiker och mörkrädd så det låter mycket finare än vad det var).

Så träffade jag iallafall pappa och vädret var som en julinatt i Paris och det blåste körsbärsblommor i våra hår.

Och vi landade på hotellet och kom ganska snart i säng ty klockan hade hunnit slå SPÖKTIMME! (obs 24:00). Imorse vaknade vi klockan 06:00 av solen i ögonen och hotellets fruktansvärda väckarklocka. Och så gjorde vi det man brukar göra detvillsäja: klädde på oss, kammade våra hår, knöt våra skosnören - innan vi gick frukosten till mötes och fyllde våra fat med vattenmelon och småkakor och havrefras. Efter en lagom lång stund vaggade vi sakta ut från frukostrummet; runda, nöjda och belåtna. Och vägen till skolan har aldrig varit så solig och blommig! Måndagsluft har aldrig varit så lätt att andas.








Och så mötte vi ett solrosfönster och en balkongko:



Men allt roligt tar slut - så även vägen till skolan. Plötsligt hade vi nått målet och ingenting var lika roligt länge, dessutom var vi försenade, så pappa fick skriva förlåtlapp på min olyckliga begäran. Den löd som följer:

Han tuggar kex åt alla duvor
spottar ut det sen framför dom
Ja, han måste mata duvor
han säger
"ja, för annars kanske dör dom"

Han ignorerar det jag säger
låtsas som han inte hör
Jag betyder ingenting nu
bara om jag kanske dör
Jag betyder ingenting nu
bara om jag kanske dör

Men vi har inte råd att sura
jag kan tugga här intill
Jag vill bara vara med dig
vi kan mata duvor ifall du vill

Jag vill också vara med här
engagera dig i mig
Jag vill bara vara bredvid
vi kan mata duvor om du vill
Jag vill bara vara bredvid
vi kan mata duvor om du vill

Vi kan mata duvor, ankor, elefanter och giraffer
Vi kan åka ut och bygga egna öar
Vi kan åka hem och låsa alla dörrar
Vi kan åka ut och drömma alla drömmar
Vi kan åka hem och lämna porten öppen
utifall vi vill springa ut i sömnen

Vi kan somna in i likgiltighetens dofter
eller spilla blod i någon revolution
Vi kan vakna upp till verklighetens monster
eller dränka dom i någon religion

Vi kan göra vad du vill
Jag vill bara va intill
Jag vill också va bredvid
Vi kan mata duvor om du vill
Mata duvor, ankor, elefanter och giraffer
na na na na
na na na na na na na
na na na na na na na na na

I torsdags var Edgar utom sej av ledsenhet och denna ledsenhet tog sej uttryck i en förskräcklig ilska och jobbighet, han slängde saker omkring sej och vrålade och hatade oss. Och hängde "sej" i kökslampan med ett skosnöre. Det hela var mycket sorgligt (jätteroligt) såklart och jag fick kväva mina skratt för att inte bli bankad på till döds av arga lillebrorhänder.

Fast tillslut fångade jag mitt förnuft och slutade vara irriterad på den lilla skrikiga snorungen för att istället ta min ilska och göra något vettigt av. Baka scones exempelvis för att få pojkuslingen på humör - för vad skulle jag själv i ledsna stunder behöva - om inte nybakade scones? Tänkt och gjort så jag bakade scones. Det extra goda gräddreceptet.

Och han smälte nog litegrann i sin tevesoffa tror jag för ilskheten liksom försvann även om han inte blev så jättegullig, lite stolthet hade han kvar, han åt under tystnad utan något Tack, men med god aptit.

Det är så ledsna små bröder ska hanteras.

---

i fredags ringde hanna mej från siesta.

jag fick höra håkan hellström och hanna och halva skåne sjunga
"dom är uppe på taken, alla är högt över staden
sommarn snurrar fort, när vi bara snöar bort
och jag vågar aldrig hålla din hand
vi är inte såna som i slutet får varann

och alla bara pratar "är det sant" och "jag har hört om dig"
jag kommer aldrig tillbaka hit igen
neonskyltar på gatorna sänder ljus till mig och skatorna
Alla dansar och jag tänker är du också själv,
var är du ikväll"
och jag kände gråten i halsen och saknaden och jag ville inte alls sitta i min mormors trädgård jag ville dansa med hanna. Förlorandet av alla människor börjar kännas så tydligt nu när det är sommar, jag vet inte vad jag ska ta mej till. Jag älskar Hanna och hon ringde upp igen en minut senare och fortsatte skicka lite festival till mej. Jag tänkte åka till siesta men det är femtonårsgräns och jag ville inte riskera att inte komma in för jag är som en dum gammal mamma som inte vill ta en enda liten risk.
å idiotidiotidiotbjörk. slå mej hårt.

det känns plötsligt som oändligt långt till sommarlovet fast det bara är två veckor.

Jag är kass på att uppdatera regelbundet och fint men här är vad jag sysslat med:


Ätit... - he he he ja gissa det ni! Vad kan detta föreställa?


Blivit bjuden på prinsessbakelse. Angenäm bakelse, angenäma bjudare. angenäm dag!


Ätit lakrits. Fäst er uppmärksamhet vid min otroligt busiga blick. fniss.


Haft en liten ensampicknick med en uuuutsökt sallad.



Promenerat med min lilla pratiga bror i en sällsynt kamratlig stund.

... här hade jag tänkt fortsätta men datorn vill inte vara mej behjälplig.
Då finns det ingenting att göra.
nåväl, utanför fönstret skiner solen så jag ger mej ut på promenad istället.
kram och hej! Åtta skoldagar och sedan sommarlov! hurra.