solrosland

Det är fint att ha en Edgar-lillebror i huset. Ofta(st) är det mest bara fruktansvärt för att han inte tål när saker och ting inte är precis som han vill, (men å andra sidan, vem gör det? inte hans syster heller...)

Ikväll är han from och snäll.
När han kom hem utbrast han spontant "fin hårfärg!" om mitt nyfärgade illröda hår och om man känner honom och hur han snålar med komplimanger (särskilt när det kommer till hans storasyster...) så förstår man att det ligger mycket sanning i de orden. Inte i att hårfärgen är fin kanske, men att han verkligen tycker det. Och sånt gör mej så glad.
Och så satte han sej intill mej nu och frågade ifall jag ska göra något särskilt imorgon, "jag tänkte att du kanske vill hänga med mej på stan.. när slutar du?". "Tja, tre". "ja men jag slutar ju tidigare men vi kanske kan ses på stan iallafall!". Han har på sistone även verkat väldigt angelägen om att jag borde hämta honom någon dag på skolan. Och:
"Björk, har du nån tidning som du är med i.. typ den på din säng... skulle jag kunna få ta med den till skolan och visa?...". Alldeles rödkindad och generad över att fråga.

Och så borrade han in sin näsa i min arm. Jag puttade irriterat bort honom
"men Edgar ditt äckel vad sysslar du med sluta snora på mej"
"förlåt jag snorar inte jag bara gosar lite. Din arm är så mjuk!".

jag framstår ju som ondskan på jorden, men jag är snäll innerst inne, jag är bara för negativt inställd, för i nio fall av tio hade det där armgoset varit i snytnings-syfte.
Sällan men ibland är Edgar världens finaste. Och han fick gosa hur mycket han ville sedan kan jag försäkra er om. Nu står han och sjunger en sång och dansar framför spegeln. Trots min närvaro i rummet. Och ja hans dans är dödsfånig men jag älskar honom för att han dansar dödsfånigt och struntar i min rumsnärvaro. Fast när jag påpekade hur cool han var upphörde genast dansrörelserna och han försvann lite skamsen ut genom dörren (puckobjörk!).

jag blir glad av:
när man hör ett tyst viskande från hans rum och så trippar man försiktigt närmare och ser genom dörren att han sitter i sin tystnad och målar flygplan och under tiden illustrerar hur flygplanen låter genom att brumma med munnen.

Nu säjer han
"Björk asså allvarligt vad haru gjort med min skrivmaskin? Jag klandrar dej inte men du har förstört den, den svarta texten fungerar inte".
Hihihihi, "jag klandrar dej inte".

Jag måste bara få påminna mej om att han inte alltid är pest och pina. Att det bor en fin människa i honom även under hans pissjobbiga dagar.
sådärja. Nu är mitt samvete något renat och ni kan ha detta i åtanke om jag skriver något Edgarelakt någon gång. För rättvisans skull.

en gammal typisk edgarbild med ett långfinger som bara halvt hann med sej och hans typiska näs-rynkning. Och en februariblekhet han nu förlorat. Tror bilden är från februari 07. inte längesen egentligen men allt känns så annorlunda nu. Edgars hår har vuxit, han är brun och smal och tolv år. Men näsan kan rynka sej fortfarande om man ber snällt.

ps. Den bästa anledningen just nu att älska honom är att han är den enda som INTE sitter fastbankad framför teven och glor på den mördande tråkiga fotbollen och vräker i sej chips. Att just fotboll ger ett sådant chips&cola-tillåtande. Fint att äta det javisst, jag har inga invändningar, men att alla är så stränga och helgregeltyckande på den fronten utom när det kommer till just bara endast fotboll gör mej trött. Ständigt denna fotboll. Att den lyckas sluka alla så fullständigt men totalt missa mej. Det luktar chips i hela lägenheten, jag får spader, skopar i mej broccolisoppa istället.

kram!