solrosland

äh, hej alla söta nosar.
Det är fin-Annika-fin-Norlin's sanning som råder i mej ikväll.
Vilken jävla idiotisk skitlögn att det ska va' ens bästa tid!

... alla regler och riktlinjer! man ska inte ta sig själv på för stort allvar, ibland inget allvar alls,
och man ska ha god självkänsla men noll självgodhet, och lågmält men ändå tryggt självförtroende
och det är väl bra, om det gick att plantera in praktiska tekniska frön. Jag kan inte känna rätt!

Det roligaste med att måla om rum och tömma sina förråd är allt lågstadie man kan hitta däri.
Denna dök upp när jag städade mina vrår inför Den Stora Ommålningen. Läs och...  se min eventuella utveckling.

Det var en gång för länge sen en kvinna som bodde med sin man. I ett hus för så länge sen att din gammelfarfar kan minnas.
Och mannen hette Edvin och kvinnan hette Lova.
Lova var gravid. Om 2 veckor skulle barnet komma ut. 

-VÄND BLAD-

Nu äntligen hade barnet kommit till världen.
Det kom igår och det blev en flicka som fick heta Mirjam.
Så fort hon kom ut ur Lovas mage sa pappa Edvin glad: En sån söt liten Linnéa.
Men mamma Lova ville att hon skulle heta Alice, men till slut bestämde dom sig för Mirjam.
Mirjam Lova Molin. En söt sockerbit. 



Mirjam hade det bra om dagarna hemma i skogen i Småland för länge sen. 
Pappa jobbade i skogen och mamma arbetade hemma, men när Mirjam var 3 år hände något förfärligt!
Pappa Edvin vaknade en morgon försenad till jobbet, han brukade aldrig vakna så sent.
Och på jobbet arbetade han dåligt. På kvällen ville han inte äta och på natten hostade han så att Mirjam inte kunde sova. Samtidigt var Lova gravid igen och samma natt gick Mirjam i sömnen. Hujedamig.
Hon gick ut på verandan och la sig ner. På morgonen vart Lova förskräckt, Mirjam var borta.
När hon gick ut hittade hon en illblek Mirjam med ett Björnsår i ansiktet.
Och Edvin var sjuk och Lova var gravid.
Till slut ringde Lova grannen som bodde närmast fast det var en mil bort hon bodde. Grannen hade hästar och vagnar så dom fick skjuts till sjukhuset som var en liten konstig stuga man fick stå i kö jättelänge om man inte var akut sjuk.
Bredvid sjukhuset fanns en stuga som gravida fick föda barn i.
Snart var Mirjam frisk och pappa också och barnet hade kommit.
Vilken lycka, en pojke. Så fort Mirjam fick se honom sa hon Gottfrid och pekade på sin gulliga lillebror. Både Edvin och Lova kramade om Mirjam jättehårt för pojken fick heta Gottfrid och på vägen hem fick Mirjam en nybakad kanelbulle från bageriet för att hon hade kommit på namn till Gottfrid. 
Och det var inte varje dag man fick gratis äpple och kanelbulle för 10 öre. När dom kom hem gick pappa Edvin ut och lekte med Mirjam och mamma Lova gick in med bebisen. 

Den natten sov hela familjen Molin gott och hela familjen drömde om änglar. 

/Björk 7 år.

Saker att märka:
min extrema namnfixering
min fascination för rovdjursattacker och graviditeter
- de återkommer i VARENDA berättelse jag skrev i min unga ungdom.

I övrigt var jag faktiskt en hejare på, om inte meningsbyggnad, så åtminstone stavning. fint.

Av det förra inläggets nedstämdhet att döma skulle man kunna tro att jag är ledsen. Men jag mår sällsynt bra. Å de hjälplösa Äldres vägnar känner jag mej fortfarande förtvivlad, det var ju ärligt såklart, men det lyckas inte kväva andra gladare saker.

Gladlista:
- Snöstormen har bedarrat!
- Jag fick ett grönt paket på posten i storlek L. Tömde det på sängen och ut trillade detta:



- Jag fick ett sms i söndags, om att det fanns jordglober/ar på Indiska. Spanade in och slog till. Varken med lampa inuti eller direkt loppis-gammal, men ändock en jordglob.
 

Livet leker!

Okej. Prao på åldersdomshem är extremt deppigt. rekommenderas ej. 

Jag har aldrig förut känt mej så himla himla otillräcklig och betydelselös som när jag stod inför den uppgivenheten och allas släckta ögon och värkande, små små rop i matrummet.
Den som både kan prata, se och röra sig finns inte. Uttryckningsförmågan är kraftigt nedsatt hos samtliga,  samtidigt som krämporna som finns att uttrycka är många. Det matchar illa.

Personalen har fäst en urklippt tidningsartikel på en tavla, artikeln handlar om detta äldreboende och där framgår: att tiden inte räcker till,
att de boende finner dagarna händelsefattiga
och att personalen ej hinner annat än det nödvändigaste såsom matning, medicinering osv.
Men förklara dessa ständiga fikapauser för mig! Jag har tillbringat TIMMAR på en förbaskad träpall i köket, för guds skull. Det är rapporteringar och lunch och kafferast, alltid ska personalen samlas och dricka kaffe medan de gamla sitter i sina hörn och vinkar med sina skrynkliga händer och försöker höja sina svaga röster men de ignoreras för att det ska drickas personalkaffe. Prioriteringen är så märklig.
De som jobbar där är vänliga, stämningen är väldigt skämtig men jag känner mej ändå ledsen till mods när jag tänker på det. Personalen tror att jag vill bli sjuksköterska. Aldrig i livet.
Men jag vill, som Thyra Frank i Danmark, skapa ett humanistiskt äldreboende. Med mer betoning på hem än "boende". Läs och njut:
"För Thyra Frank handlade det om ren medmänsklighet när hon förändrade äldreboendet Lotte i Köpenhamn.
– Vi föds som original men ska dö som kopior, säger hon med avsky".
"För här är filosofin att detta inte är en institution utan ett hem. Och i sitt hem bestämmer man själv. När man vill äta, sova, klä på sig, gå i affärer, på Tivoli eller till biblioteket. Eller ha röda naglar".

Fint för Thyras vänner men det här är hela motsatsen och jag blir så förtvivlad.
Hjälplösheten och det ovärdiga i att spendera sina sista år på detta vis. Och ingen skuld på personalen trots alla kafferaster, man kanske måste för att stå ut, jag vet inte, de ska väl inte växa fast som vänner i sina "hyresgäster" utan just, ja, sköta om. Men aaaaaaaah vad det är jobbigt att se på.
Varför är jag fjorton och så maktlös och ostadig?

adjöss

i fredags umgicks jag med min kompanjon Olivia, det var angenämt, vi gjorde pepparkaksdaim som vi åt till middag, nattmat och frukost. Och sundsvall är så brottsligt kallt nu, jag vill inte närma mej utomhuset, plötsligt känns det som om jag bor i Norrland. Och det, kära vänner, är den otäcka sanningen... jag gör ju det... varför sitter jag här? Varför pallrar jag mej inte iväg till alla mina Måsten illa kvickt? seså. sjas. 

Om ni vill kan ni blanda detta:
100 g smör
2 dl vispgrädde
3 dl strösocker
1 dl ljus sirap
1 tsk vaniljsocker

tillsammans med två teskedar pepparkakskrydda. Börja med att smälta smöret i en ändamålsenligt lämpad kastrull, tillsätt sedan resten (inte kryddorna!), låt koka lite lagom, gör ett kulprov, häll i kryddorna, stjälp upp på plåt att stelna till.. ätes förslagsvis tillsammans med kall och god julmust... tillsammans med en god bok... som ej skall ätas utan läsas. god för själen alltså. adjöken.

Vaknade av mammaröst och pannkaksos.
Amerikanska knubbiga varma nystekta minipannkakor med blåbärssylt till frukost.

Detta börjar bli en vana, med så bortskämda fina mammafrukostar, vilket inte är så bra - men mina morgnar BLIR onekligen mindre ångestiga och jag blir onekligen hjälpt på traven till skolan. Vi är Familjen Försovning så detta är... ah, himlen. Men det bottnar i mammas sömnlöshet så det är bara TREVLIGT om det går över. Försöker jag tycka.

dagens puss är till henne. Min fina pannkaksmoder.

I fredags vaknade jag av Yann Tiersen.
Följt av tända ljus på köksbordet till frukost.
Och steppskor i portföljen och snö under gatlyktan.
En mandarin till förmiddagsrasten och saffranspralin till mellanmål.

Hoppsan, måste förtydliga så inga fler missförstånd och ledsna miner uppstår..
Skolan är inte helt totalt lutande tornet i Pisa-sned ändå...

Eller - för just omständiga mig - så är den det men det har sin grund i min egen skevhet.
DOCK!!! så har jag faktiskt diagnos på det och det ska lärarna ta hänsyn till och inte fnysa åt. Så det så. De ska inte särbehandla mig på ett illa vis samtidigt som de vägrar särbehandla mig på de små vis som jag skulle behöva särbehandlas på. nåtslags dammigt bekvämlighets-oförstånd. grrr

Men jag menar... mina omdömespapper bjöd inte på så mycket strunt som gårdagens inlägg kunde få en att tro. Det var bara baksidan av det hela. Egentligen går det OK. Släpp er oro.
Men människor är så lustiga när de ständigt vill smocka i mig att jag inte alltid måste vara bäst; det räcker att vara där, man måste inte glänsa, BJÖRK DU DUGER och så vidare,
samtidigt som de i situationer som dessa beter sig helt tvärtom och blir bestörta och tycker att jag sannerligen måste vara bäst. Jag ÄR HELT OKEJ. Jag har inga IG-varningar! Jag kanske skriver nåt ledset i min blogg om att det går dåligt för att jag bara får VG+ på ett matteprov men det går inte dåligt. Det är bara jag som är typ Jämförelsernas superkonung och har rätt så högt siktade mål såsom stackars små flickor och pojkar i dagens Sverige har... aah, denna prestationspress. 

Detta var ett inlägg till alla oroade förfäder och kusiner och sysslingar. Don't worry. Jag avskyr och vantrivs i skolan, ja. Men rent ämnesmässigt så går det godkänt. Lugn i stormen. Och mamma har fixat läkartid... så det ordnar sig nog med den saken också.

puss. inget gör ju förresten något ändå eftersom jag kommer sucrer les fraises när jag är nitton. (erkänner, jag kan inte franska, men det ska stå sockra jordgubbarna. att sockra jordgubbarna är att DÖ och det är detta som ska ske kring min nittonårsdag... ville jag snitsigt skriva fast att sanningen är så otäck...)

Vi firar med en bild på mig. Mitt i det glimmande gröna naturreservatet Sundsvall.

Gråtlåt.

Jag vet att det är usel smak men till mitt försvar så är det inte min smak. Det är tioåriga Björks smak. Å vad jag lyssnade på Ted. Och lyssnade och lyssnade och lyssnade. Tills min samlingsskiva började hacka och min familj få skavsår i hörselgångarna och jag kunna alla låtar baklänges... Därför får jag särskilda känslor idag av denna låt. och minnen av när jag låg och grät under mitt turkosa överkast och hatade världen och ritade på mina armar med en morakniv. I takt till denna låt.  
hm...
Idag har mitt matintag bestått av... vatten... och ett digestivekex... och kladdkaka... och prinsesstårta... stopp där. Känner lite magont. Och en ånger. Bravo. Plus en väldig stress att ta itu med typ nu, vi fick utvärderingslappar i tjocka allvarliga buntar inför utvecklingssamtalet idag, ÄMNESRAPPORTER som det så fint heter. Överallt, i varje ämne, fanns att läsa att jag
1. har hög frånvaro och 2. inte sköter mina läxor.
Utöver det fanns det ärligt talat inte många muntra ord.
I svenska är jag ojämn, i matte är jag frånvarande, i fysik är jag VG, i kemi är jag oengagerad, i religion har jag gjort ett mycket dåligt beting, i biologi och engelska är jag anonym och går ej att bedöma, i idrott har jag gjort framsteg, i musik har jag skitmycket kvar för att ens vara godkänd, i bild har jag utvecklats (?), i slöjd suger jag.
Bra. Det enda positiva ordet var att jag är... sympatisk. Så kalla mej aldrig mer för pluggis... Halleluja och hejdå, nu ska jag göra läxor hela natten lång /sympatiskt åskmoln.

Inatt, den natt som är över nu pratar jag om, när jag inte kunde sova i mitt rum som är så nytt och tomt, så tog jag mej en promenad till de ynkliga böckerna jag hunnit packa upp i min bokhylla.
Spanade in dess skraltiga utbud och suckade lite. Men så föll min blick på Allis med is. Det var min älsklingsälsklingsälsklingsbok när jag var tio så jag beslöt mig för att testa om älsklingsälsklingsälsklingsheten satt i ännu. 
152 sidor senare så var svaret ett fett ja.
Å vad jag tycker om den boken. Den är skriven på ett sånt sällsynt sätt, aldrig några ord för mycket, aldrig fjäskande eller smörigt, den är bara konstig och fin. Jag förstår mig verkligen, att jag tyckte om den som tioåring. Tror jag och Allis ses inatt igen.

kram!

Fina Bon! Undra sa flundra, vem som medverkar i detta nummer...
 
Nämen! Det är ju jag! Där är jag ju. I Bon. Det var ett mycket stort ögonblick i mitt liv att låta ögonen möta denna sida. Först en liten hickande chock när jag såg rubriken som jag inte valt. Sedan en envist belåten stolthetssuck.
... sedan det sedvanliga avgrundsgnället när jag läste skiten och dödsångesten anföll...
Men det är stort. I vilket fall som helst. Att vara med, att bli tillfrågad. Den varma känslan när bekräftelsebehovet är stillat.

Idag var himlen rosa när jag gick hem från skolan. Jag är orolig. Men vill fästa mej vid himlen.
puss.

Den sjuttonde juli skrev jag följande:

Återträff 13/7-08.
Tio stycken Valla-humanister i Stockholm på Gröna Lund. Anordnat och arrangerat av: Hannah & Claes. tack!

---

Claes och Angelina tillmötesgående på perrongen
"Oj vilken fin hatt!" och så svaga kramar
"hur har ni haft det sedan lägret?" undrade jag blygt och fick två stycken "bra"-svar fast jag kände själv att nejnejnej, själv har jag haft det fruktansvärt SAKNIGT har inte ni det? hallå obesvarad längtan

Låsa in stor tung väska i skåp på Centralen
leta guldpengar att betala med
- hejdå hatten, in i skåpet för man KAN inte åka Fritt Fall med cylinderhatt! Och hej tåget med alla uppsalabor; Hannah och Rikard och Ellen och Gabbi och Henrik och Axel och Love i en klump, halva lägret återförenat men det blev så tydligt att hälften fattades. Fint ändå, nervösa kramiga hej och så SVISCH iväg mot svettig spårvagn, nostalgilinje, trängas på varandras lår och Vallakänslan framsmygande, kramar och närhet och stelheten som smälte i trängseln. Och så Gröna Lund som tornade upp sej och vi som anföll entrén och fick grönvitrandiga åkband och 
- tekopparna! Vi åker tekopparna!
- neeej men snälla vi åker Fritt fall
- men vi måste värma upp mjukt!
- ... okejrå, tekopparna.
- Vem snurrar fortast?!

Sedan blev det Fritt fall och så följde en oändlig räcka av katapultenuppskjut och och bergochdalbanefall och Extremesvängar utspätt med ett lustigt hus och en flygande matta och radiobilar och dåliga dåliga DÅLIGA lotterier där man aldrig fick vinna sin Polly.
I spökhuset klamrade sej två tioårspojkar vid min arm och kved "får vi gå med dej och er?" och mitt hjärta blev lyckligt och jag blev attackerad av en vit spökdam som höll mej fången på golvet och aldrig släppte iväg mej, bara pustade spökandetag på mej tills Axel räddade mej. 
Jag blev snurrig av allting, både åken och kärleken så plötsligt och saknaden och bristen och världens händigaste, som i händelserikaste, sommar 2008 och honom jag inte kan skriva om, och satte mej under mina solglasögon och försökte koppla undan. Efter ett tag kom Rikard och slog sej ner intill.
- Björk, hur är det? Varför sitter du här med ditt kaffe, varför åker du ingenting längre?
- Det är lite svårt att åka med en skvimpande het kaffemugg i handen.
- Sluta larva dej.
- Vadå. Vad vill du att jag ska säja.
- Hur mår du? Jag ser att det är något! 
- Men du ser i syne för jag mår som en fin fisk, dricker mitt kaffe här i lugn och ro, bara.
OGENOMTRÄNGLIG; jag vill ju inte men det blir alltid så.
- Men Björk sluta. Jag känner dej, det är någonting
(en sådan omtänksam envishet)
- du känner mej inte alls för man kan inte känna mej 
- nähä.. 
- Okej förlåt - men jag dricker ju bara mitt kaffe.

osv. Förbaskat.

Lite fler åk. Lite mer kaffe. En pussig ettåring som likt en hund först nosade på mej, var gullig och chokladbrun med enorma ögon och pratade sagospråk som jag inte hade svar på. Och så avfyrade han ett gult fyrverkeriskratt och POFF så var hans mun i mitt ansikte överallt tills han mamma på nervös förmanande men lite fnissig engelska släpade undan honom. Och våra ben blev karuselltrötta och vi sprang mot båten och åkte på vattnet ihopslingrade spejandes. Fina Stockholm, fina vi. Trötta. Låsa upp skåpet, hitta hatt, mmmmm min höga svarta trygghet. 
Tunnelbana till Stora mossen, stojig varm promenad till Claes, sju hembakade LJUVLIGA pizzor, vegetariskt åt mej!, värmeljus, 
Å VAD SVETTIGT VI GÅR UT
hannahs musikmobil spelade amelie och håkan hellström och det var dans dans dans, det var gatlyktesken och klätterställning, det var fnissigt genom skogen
rötterna under fötterna
granarna mellan himlen och oss
hoppa armkrok mellan alla och den där tänkiga sorgsenheten bortblåst, jag hann inte med den
gömma sej bakom tallstammen med hannah och BU! hoppa fram och skrämmas
kvistarna lukterna stigen värmen mörkret, Vi!

Bryggan
Sanden
Ljusen från husen, andra sidan vattnet, speglingen och glittret, glansen, dansen!
Av med hängselbyxor, av med jacka, av med skor. Blommiga strumpbyxor och randig body, ska vi bada? ja!
00:20
plums efter plums och NEJ NEJ NEJ HAJARNA!
ljuvlig värme i vattnet, vi ville bada föralltid och luften ovanför var isande kall och kläderna var blöta och klibbiga och sanden som fastnade överallt men jag och Henrik fick äntligen vårat tak! Eller nej, en cafébalkong som fick fungera som substitut för mitt efterlängtade tak. Ganska internt mellan mej och Henrik men de andra kände ingen förståelse, bara frusenhet
- Men varför ska ni hålla på, kan ni inte bara klättra ner nu, nu går vi! 
och så hoppade vi stukfotade ner genom spindelnät och trasiga trappsteg. 
Snabba som blixtar på hemvägen, sjungandes Nu är det jul igen och Det var en kyckling som hette gullefjun som skulle gå på promenaaaad. Komma hem, bädda ett källarrum med madrasser & täcken & kuddar, burr. 
- oj klockan är 04:27.

Rikards andetag och kittlande och någons snarkningar och A song to Björk på youtube, Hannahs karamellburk, Ellens lockar, nattlinne. Och klockorna tickade på och jag blev frånvarande och satt i mitt sänghörn under ett lånat mumintäcke och lyssnade på Gårdakvarnar & Skit och ville gråta och betraktade mina fina kompisar. Nånstans somnade jag och många gånger vaknade jag med Håkan svagt sjungandes i öronen och morgonljuset genom fönstret

EN SURRANDE FLUGA SOM STÖRDE OSS (hihihihihi)

och efter cirkus en timme sömn så släpade vi oss upp till måndagsmorgonen. Morgonsysslor på ett morgonsnabbt sätt och 
- nej, suck, kläderna är blöta fortfarande. Då är mina kläder slut. Jag får ha nattlinne idag å suuuuuck

Ut i solen, fort mot tunnelbanan, Hannah på Claes moppe och VIPS så välte den
repig men Claes och Hannah klarade sej välmående ur dramat utom Claes som väl var ledsen för moppens skull

Tunnelbana många stationer och jag kände en sån stolthet
- att jag har så här fina kompisar! Att de vill vara med mej.

avskeda alla på ett fort sätt, sedan splittras mot olika tunnelbaniga håll, hejdå hejdå hejdå. 
Jag tycker om alla så mycket. All min kärlek till Claes, Hannah, Henrik, Angelina, Ellen, Gabbi, Rikard, Axel, Love. Och all min saknad till Klara, John, Hannes, Theresia, Adrian, Lisa, Amanda, Tore, Crisse, Wille, Peter, Jakob, Anna och Frej som inte kunde (öh, eller inte hade någon lust att) infinna sej men som infann sej ändå i våra hjääääärtan. 

ps. förlåt för att jag är så intern.

---

Och här är bilderna som hör till! De kanske inte faller allmänheten i smaken men riktas till minst 2 stycken som jag vet vill se dem. Varsågoda, I love you. 

jävla saknadsbank och bröstkorgar och avlånga avlånga sverige och dyra jävla SJ och
saknaden. Saknar er. Puss.

Jag rymde igår. Från skolkrav, - de består förstås, men jag tog tydligt avstånd. Från blod, svett och tårar, från färgburkar och slit. Tänkte bittert att nåt skoj ska väl detta lov få innehålla.