Ellen, några bilder! Bara till dej!
Återträff 13/7-08.
Tio stycken Valla-humanister i Stockholm på Gröna Lund. Anordnat och arrangerat av: Hannah & Claes. tack!
Claes och Angelina tillmötesgående på perrongen
"Oj vilken fin hatt!" och så svaga kramar
"hur har ni haft det sedan lägret?" undrade jag blygt och fick två stycken "bra"-svar fast jag kände själv att nejnejnej, själv har jag haft det fruktansvärt SAKNIGT har inte ni det? hallå obesvarad längtan
Låsa in stor tung väska i skåp på Centralen
leta guldpengar att betala med
- hejdå hatten, in i skåpet för man KAN inte åka Fritt Fall med cylinderhatt! Och hej tåget med alla uppsalabor; Hannah och Rikard och Ellen och Gabbi och Henrik och Axel och Love i en klump, halva lägret återförenat men det blev så tydligt att hälften fattades. Fint ändå, nervösa kramiga hej och så SVISCH iväg mot svettig spårvagn, nostalgilinje, trängas på varandras lår och Vallakänslan framsmygande, kramar och närhet och stelheten som smälte i trängseln. Och så Gröna Lund som tornade upp sej och vi som anföll entrén och fick grönvitrandiga åkband och
- tekopparna! Vi åker tekopparna!
- neeej men snälla vi åker Fritt fall
- men vi måste värma upp mjukt!
- ... okejrå, tekopparna.
- Vem snurrar fortast?!
Sedan blev det Fritt fall och så följde en oändlig räcka av katapultenuppskjut och och bergochdalbanefall och Extremesvängar utspätt med ett lustigt hus och en flygande matta och radiobilar och dåliga dåliga DÅLIGA lotterier där man aldrig fick vinna sin Polly.
I spökhuset klamrade sej två tioårspojkar vid min arm och kved "får vi gå med dej och er?" och mitt hjärta blev lyckligt och jag blev attackerad av en vit spökdam som höll mej fången på golvet och aldrig släppte iväg mej, bara pustade spökandetag på mej tills Axel räddade mej.
Jag blev snurrig av allting, både åken och kärleken så plötsligt och saknaden och bristen och världens händigaste, som i händelserikaste, sommar 2008 och honom jag inte kan skriva om, och satte mej under mina solglasögon och försökte koppla undan. Efter ett tag kom Rikard och slog sej ner intill.
- Björk, hur är det? Varför sitter du här med ditt kaffe, varför åker du ingenting längre?
- Det är lite svårt att åka med en skvimpande het kaffemugg i handen.
- Sluta larva dej.
- Vadå. Vad vill du att jag ska säja.
- Hur mår du? Jag ser att det är något!
- Men du ser i syne för jag mår som en fin fisk, dricker mitt kaffe här i lugn och ro, bara.
OGENOMTRÄNGLIG; jag vill ju inte men det blir alltid så.
- Men Björk sluta. Jag känner dej, det är någonting
(en sådan omtänksam envishet)
- du känner mej inte alls för man kan inte känna mej
- nähä..
- Okej förlåt - men jag dricker ju bara mitt kaffe.
osv. Förbaskat.
Lite fler åk. Lite mer kaffe. En pussig ettåring som likt en hund först nosade på mej, var gullig och chokladbrun med enorma ögon och pratade sagospråk som jag inte hade svar på. Och så avfyrade han ett gult fyrverkeriskratt och POFF så var hans mun i mitt ansikte överallt tills han mamma på nervös förmanande men lite fnissig engelska släpade undan honom. Och våra ben blev karuselltrötta och vi sprang mot båten och åkte på vattnet ihopslingrade spejandes. Fina Stockholm, fina vi. Trötta. Låsa upp skåpet, hitta hatt, mmmmm min höga svarta trygghet.
Tunnelbana till Stora mossen, stojig varm promenad till Claes, sju hembakade LJUVLIGA pizzor, vegetariskt åt mej!, värmeljus,
Å VAD SVETTIGT VI GÅR UT
hannahs musikmobil spelade amelie och håkan hellström och det var dans dans dans, det var gatlyktesken och klätterställning, det var fnissigt genom skogen
rötterna under fötterna
granarna mellan himlen och oss
hoppa armkrok mellan alla och den där tänkiga sorgsenheten bortblåst, jag hann inte med den
gömma sej bakom tallstammen med hannah och BU! hoppa fram och skrämmas
kvistarna lukterna stigen värmen mörkret, Vi!
Bryggan
Sanden
Ljusen från husen, andra sidan vattnet, speglingen och glittret, glansen, dansen!
Av med hängselbyxor, av med jacka, av med skor. Blommiga strumpbyxor och randig body, ska vi bada? ja!
00:20
plums efter plums och NEJ NEJ NEJ HAJARNA!
ljuvlig värme i vattnet, vi ville bada föralltid och luften ovanför var isande kall och kläderna var blöta och klibbiga och sanden som fastnade överallt men jag och Henrik fick äntligen vårat tak! Eller nej, en cafébalkong som fick fungera som substitut för mitt efterlängtade tak. Ganska internt mellan mej och Henrik men de andra kände ingen förståelse, bara frusenhet
- Men varför ska ni hålla på, kan ni inte bara klättra ner nu, nu går vi!
och så hoppade vi stukfotade ner genom spindelnät och trasiga trappsteg.
Snabba som blixtar på hemvägen, sjungandes Nu är det jul igen och Det var en kyckling som hette gullefjun som skulle gå på promenaaaad. Komma hem, bädda ett källarrum med madrasser & täcken & kuddar, burr.
- oj klockan är 04:27.
Rikards andetag och kittlande och någons snarkningar och A song to Björk på youtube, Hannahs karamellburk, Ellens lockar, nattlinne. Och klockorna tickade på och jag blev frånvarande och satt i mitt sänghörn under ett lånat mumintäcke och lyssnade på Gårdakvarnar & Skit och ville gråta och betraktade mina fina kompisar. Nånstans somnade jag och många gånger vaknade jag med Håkan svagt sjungandes i öronen och morgonljuset genom fönstret
EN SURRANDE FLUGA SOM STÖRDE OSS (hihihihihi)
och efter cirkus en timme sömn så släpade vi oss upp till måndagsmorgonen. Morgonsysslor på ett morgonsnabbt sätt och
- nej, suck, kläderna är blöta fortfarande. Då är mina kläder slut. Jag får ha nattlinne idag å suuuuuck
Ut i solen, fort mot tunnelbanan, Hannah på Claes moppe och VIPS så välte den
repig men Claes och Hannah klarade sej välmående ur dramat utom Claes som väl var ledsen för moppens skull
Tunnelbana många stationer och jag kände en sån stolthet
- att jag har så här fina kompisar! Att de vill vara med mej.
avskeda alla på ett fort sätt, sedan splittras mot olika tunnelbaniga håll, hejdå hejdå hejdå.
Jag tycker om alla så mycket. All min kärlek till Claes, Hannah, Henrik, Angelina, Ellen, Gabbi, Rikard, Axel, Love. Och all min saknad till Klara, John, Hannes, Theresia, Adrian, Lisa, Amanda, Tore, Crisse, Wille, Peter, Jakob, Anna och Frej som inte kunde (öh, eller inte hade någon lust att) infinna sej men som infann sej ändå i våra hjääääärtan.
ps. förlåt för att jag är så intern.
Och här är bilderna som hör till! De kanske inte faller allmänheten i smaken men riktas till minst 2 stycken som jag vet vill se dem. Varsågoda, I love you. 
jävla saknadsbank och bröstkorgar och avlånga avlånga sverige och dyra jävla SJ och
saknaden. Saknar er. Puss.
åhh jag undrar om det är någon mer än jag som sitter och önskar att jag/den var med på det lägret. det är något så speciellt med läger alltså. jag hörde någon som sa att om man har borstat tänderna tillsammans är mannästan syskon. ha. jag tror att det stämmer lite. poängen var alltså att jag vill åka på läger. och det var fina bilder.
åh. kom och bär på mig igen.
Tacktacktack Björk!
jag vill träffa dig. usch och fy och blä att det inte gick på höstlovet. Men vi får ses snart, lova mig det?
nu blir jag alldeles nostalgisk och så jävla bajs att vi inte sågs på lovet. jag känner mig ändå tillräckligt glad för att kunna förlåta dig för bilden på mig. värsta närbilden, hahaha.
kramar till dig bjoeeerk bjurk
vilka fina bilder.
speciellt den på slänggungan.
blir nästan lite nostalgisk även fast jag inte varit med om det. eller så har jag inte förstått innebörden i ordet "nostalgi" riktigt. man kanske måste ha upplevt det trots allt.
nåväl, ett annat ord som dock inte riktigt har samma betydelse men som kanske passar bättre in på mina känslor: bilderna ser drömlika ut.
kram.
Det här inlägget hör förstås hemma hos förra bloggavdelningen, men lägger jag det där så läser ingen det längre.
Måste ju svara josefin, som skrev så himla bra. Och fick mig att fundera. Och ... visst ... hjärtat är bara en muskel, om än en rätt viktig muskel. Så vad menar man med att följa sitt hjärta egentligen?
Stor fråga.
Vad jag menar, tror jag, är att man vet inuti sig vad som är rätt, vilken väg man ska ta, vad man själv och förhoppningsvis andra mår bra av. Just i stunden.
Vad som är rätt långt framöver, det vet man ju aldrig. Och sen finns massor att ta hänsyn till sådär praktiskt.
Livet är knepigt. Minst sagt.
Men ... jo ... jag håller nog fast vid att man ska följa sitt hjärta. Det där inre rättesnöret. Typ. Och för mig har det inte att göra med kortsiktig lust, eller så.
Ojoj, svåra och viktiga tankar ...
Åhh jag ville så gärna komma!!! Saknar dej jättemycket!!! Kan vi inte försöka ha nästa återträff lite närmare Borås/Göteborg så jag också kan komma? Hihi. Puss på dej!
det gör lite ont i mig att veta att du var i Stockholm utan att säga till mig, särskilt när jag tittar på den sista bilden och ser att men oj, jag bor 10 meter ifrån där den bilden togs. känns konstigt. pusspuss.