tisdagsynk
Jag har aldrig förut känt mej så himla himla otillräcklig och betydelselös som när jag stod inför den uppgivenheten och allas släckta ögon och värkande, små små rop i matrummet.
Den som både kan prata, se och röra sig finns inte. Uttryckningsförmågan är kraftigt nedsatt hos samtliga, samtidigt som krämporna som finns att uttrycka är många. Det matchar illa.
Personalen har fäst en urklippt tidningsartikel på en tavla, artikeln handlar om detta äldreboende och där framgår: att tiden inte räcker till,
att de boende finner dagarna händelsefattiga
och att personalen ej hinner annat än det nödvändigaste såsom matning, medicinering osv.
Men förklara dessa ständiga fikapauser för mig! Jag har tillbringat TIMMAR på en förbaskad träpall i köket, för guds skull. Det är rapporteringar och lunch och kafferast, alltid ska personalen samlas och dricka kaffe medan de gamla sitter i sina hörn och vinkar med sina skrynkliga händer och försöker höja sina svaga röster men de ignoreras för att det ska drickas personalkaffe. Prioriteringen är så märklig.
De som jobbar där är vänliga, stämningen är väldigt skämtig men jag känner mej ändå ledsen till mods när jag tänker på det. Personalen tror att jag vill bli sjuksköterska. Aldrig i livet.
Men jag vill, som Thyra Frank i Danmark, skapa ett humanistiskt äldreboende. Med mer betoning på hem än "boende". Läs och njut:
"För Thyra Frank handlade det om ren medmänsklighet när hon förändrade äldreboendet Lotte i Köpenhamn.
– Vi föds som original men ska dö som kopior, säger hon med avsky".
"För här är filosofin att detta inte är en institution utan ett hem. Och i sitt hem bestämmer man själv. När man vill äta, sova, klä på sig, gå i affärer, på Tivoli eller till biblioteket. Eller ha röda naglar".
Fint för Thyras vänner men det här är hela motsatsen och jag blir så förtvivlad.
Hjälplösheten och det ovärdiga i att spendera sina sista år på detta vis. Och ingen skuld på personalen trots alla kafferaster, man kanske måste för att stå ut, jag vet inte, de ska väl inte växa fast som vänner i sina "hyresgäster" utan just, ja, sköta om. Men aaaaaaaah vad det är jobbigt att se på.
Varför är jag fjorton och så maktlös och ostadig?
adjöss
Hmm. Det där var bra hörru. Inte situationen på ålderdomshemmet, men din beskrivning av den. Jag vill inte bli gammal om det ska vara sådär.
Med den inställningen finns den hopp om att det kan bli bättre framöver. Och jag är hoppfull. Tack för dina tankar.
Tyvärr hade jag samma upplevelse de somrar jag jobbade på äldreboende och inom psykvården. Var det inte kafferast så var det rökpaus eller någon form av personalsamling. Har inte den minsta lust att bli gammal och vårdberoende. Nä ett HEM låter trevligare, mysigare och definitivt humanare.
Som vanligt mycket bra formulerat av dig. Lycka med skoluppgifterna.
En liten insats alla kan göra är att gå in på aftonbladet.se och skriva på en namnlista för bättre äldrevård.
puss Björk.
Har jobbat mycket inom vården och som vikarie blev jag provocerad av alla dessa fikaraster och rökpauser. Men till slut förstod jag. Det ÄR tungt psykiskt att jobba med gamla. Man blir så involverad och jobbar man för länge blir man så sjukt bitter. Jag har märkt de tendenserna hos mig redan nu och jag är bara 24. Man måste ha paus i sitt jobb, man måste andas för att kunna ta itu med resten av dagen. Sen är problemet mycket att man nästan inte får förmånder alls, en mycket dålig lön, som om man jobbar med gamla enbart av barmhärtighetsskäl. Det kan göra en nog så bitter. Men som sagt, det är lite chockartat när man kommer in som ny och jag tycker så synd om alla dessa gamla som söker lite förståelse och lite sällskap och tröst och ingen har tid...Jag tycker om gamla människor, men jag orkar inte jobba med det. Det är frustrerande.
Oh vad bra du berättar!
Mitt i prick!
Åh, jag blir ju verkligen ledsen på riktigt. Det är så hemskt. Min mamma jobbar på ålderdomshem och jag förstår inte hur hon klarar av det. För det skulle jag aldrig göra. Kanske är jag bara gjort av svagt virke?
Det borde finnas fler bland äldrepersonalen som tänkte som du.
Du skriver väldigt bra. Det har du förstås hört förut. Jag har sommarjobbat lite inom äldrevården och håller med dig om att det inte bara är resurser som saknas, utan även engagemang från vissa i personalen. Jag tror att mer eget ansvar och bättre lön( och därmed högre status) skulle hjälpa.