pussförsök
har världens finaste men också världens mest svårpussade lillebror.
Och världens fantasilösaste hjärna,
- Skriv krönika!
står det på ett papper här framför mig. Men är det vad jag gör?...
Sökes: käftsmäll.
bikten!
Nähej... jag fick en lysande Stjärnchans att skriva en krönika i Bon och jag ville så gärna men fingrarna ville inte, inget samarbete mellan knogarna och tangenterna och huvudet.
De fina glödlampiska idéerna vägrar uppstå i skoltempot som råder. Vad som också råder är en ganska kraftig självbesvikenhet. När de vill ha mej. Uppvisar uppriktigt intresse. Och så måste jag ändå bara visa mej vara kass och som Ingen att lita på.
jävla mej. ibland alltså. Varför inte bara ta sej i kragen, varför har jag ingen självdisciplin.
mjaauauauu
Att stänga in sej är inte bra, var det visst en vis gammal man som sa.
Sorgen växer inte av lite höstsyre. Så jag gick således ut idag. I grönskan som fortfarande är så grön.
Och träffade Lotta.
Vi åt glass och jag jamade järnet.
Vädret var soligt och det var angenämt att träffa Lotta, men nu känner jag mej ologiskt vissen iallafall.
Måste skriva krönika och plugga ikapp och städa innan helgen är över. Och sedan är det anstalt igen.
Känner mej besviken på livet just nu, men lite hämmad för besviken kan man aldrig vara utan dåligt samvete, jag har ingen besvikelserättighet för jag bor i ett tryggt demokratiSverige och det är SANT.
Jag är inte besviken på att jag inte får vara besviken för att mitt liv är för bra för det. Men jag skäms över att jag är besviken. Jag har det bra men ett stretande svart inre som (tydligen) inte vill känna av de svenska trygga vibbarna, som inte vill känna av Maten på bordet och Taket över huvudet.
kramig kram och mjau
/katten
Sorgen växer inte av lite höstsyre. Så jag gick således ut idag. I grönskan som fortfarande är så grön.
Och träffade Lotta.
Vi åt glass och jag jamade järnet.
Vädret var soligt och det var angenämt att träffa Lotta, men nu känner jag mej ologiskt vissen iallafall.
Måste skriva krönika och plugga ikapp och städa innan helgen är över. Och sedan är det anstalt igen.
Känner mej besviken på livet just nu, men lite hämmad för besviken kan man aldrig vara utan dåligt samvete, jag har ingen besvikelserättighet för jag bor i ett tryggt demokratiSverige och det är SANT.
Jag är inte besviken på att jag inte får vara besviken för att mitt liv är för bra för det. Men jag skäms över att jag är besviken. Jag har det bra men ett stretande svart inre som (tydligen) inte vill känna av de svenska trygga vibbarna, som inte vill känna av Maten på bordet och Taket över huvudet.
kramig kram och mjau
/katten
Fjorton suger. Sanningen.
Idag grät och spydde jag i skolan
jag märker gamla läskiga tendenser från gamla ledsna dar
och jag kan inte prata med nån annan innan jag känner mej själv.
Och jag vet ju inte hur.
marsipan
Längtar dödligt.
Quietland
Söndagshej!
Jag har ätit fisksoppa med saffran. det var gott.
Är upp över öronen förkyld och har därmed inte mycket att säga. Blir mest prosit. Utom en sak! Denna tjej, Matilda, är så fantastisk! Bygger smycken med sina gudabenådat begåvade händer och sin hejdlöst finurliga hjärna. Kolla in henne. Jag köpte ett halsband av henne för ett tag sedan.
Så håll i hatten för här kommer det finaste halsbandet ni sett: (obs! bilden är stulen av skaparen själv)
All kärlek!
/Björk.
imorgon går jorden under. Dags att ångra alla kramar ni inte kramades!
Namn: Björk!
Ögonfärg: svart som decembernatten
Passion: sfrukter är goda.
Bra på: att trolla bort min tumme på ett snyggt vis.
Läste senast: som bilden illustrerar: Lite klämkäcka Tagedikter.
Önskan: jag vill veta vad jag vill, känna hur det känns, jag förlorar mej själv här i vimlet. å vilken tonårsklyscha. Vill sparka sönder och vill reparera. Vill utvecklas och vill växa tillbaka.
Civilstatus: öken.
Sötast: Natalie Portman i Léon, fast snarare så VACKER att jag vill explodera.
Ett minus: att mina dagliga utbrott inte längre är på kontrollerbar nivå, jag sparkar sönder saker och MÄNNISKOR runtomkring mej...
Ett minus till: Justja! jag borde nog ha en krönika färdig just nu. Bara att gnugga igång tankeknölarna och skjuta upp sömnen ytterligare. Om jag var en dvärg i Snövit skulle jag heta Slarver. Eller bara Idiot.
Ett plus: min regnpromenad. Andas regndoftande luft i takt med the ark känns bra
En snilleblixt: jag ska bli marinbiolog! Svaret på frågan är funnet. Å marinbiologen Björk, helt perfekt, det är vad jag är född till. Det stora blå och jag tillsammans.
jag är så ostabil
jag vill ingenting
jag vill allt
kent hjälper mej med sinnesstämningen ikväll
Ja det kan jag iallafall av erfarenhet säja att äppelkaka är ett himmelskt påfund, mmmmmmm
Ej så himmelskt:
Idag grät jag nästan i skolan för jag blir så TRÖTT TRÖTT TRÖTT hela tiden på allt som händer där innanför väggarna - men för en gångs skull är det inte lärarna eller eleverna som är problemet, bara själva lektionerna och meningslösheten i att kämpa och hur ändå ingen bryr sej om insatserna som kräver mitt liv!!!!!1111 aaaaaoooaaa
Jag vill göra sånt jag tycker om, längtar efter lite hjärn-motstånd i socialare former, vill utvecklas på andra plan men jag hinner inte, jag kommer blekna bort denna höst bakom alla mattetal och kemi-idioti.
Fast jag har ganska mycket mej själv att skylla, har suttit från klockan tre till sju frivilligt med matten men det är för att jag aldrig kan va halvbra, jag måste vara bäst eller sämst - suck - jag och Olivia är så himla bra och siktar högt NU men vi kommer vara så ruttna och känslolösa i november om det fortsätter såhär, jag måste leva men det går inte i den här staden,
& jag vet inte ens vad jag menar att Leva, vad som skulle vara så mycket lättare i andra städer, men det känns så himla meningslöst och tanklöst, typ varje steg jag tar, och VARFÖR GÖR VI DETTA, jag menar,
Exakt Hur ska just denna körda ekvation hjälpa mej i mitt vuxna liv? - Om inlärningen av den ändå sker på bekostnad av mitt hjärta och mina tycken?
Vad ska jag göra för att ha roligt och utvecklas och vara människa samtidigt? Parallellt med jordens värsta plugghöst? Det går ju inte, detta blir min undergång. Fast NEJ. Jag får bygga mej lösningar och vardagspynt, Ensamtid. Det går alltid. Jag har alltid mej själv, jag är min början och mitt slut och mitt pågående ständiga. Det slutar alltid med att jag blir ensam med mej själv, så det är bara att vårda mej. Det måste jag minnas.
Aaaaa världens svåraste balansgång, det går ju inte att välja mellan Skola och MejSjälv, SKOLPLIKTEN tornar upp sej men det finns minsann ingen Människoplikt, att vara en tänkande glad medmänniska. ÅååÅåÅÅåÅÅ. Som min lärare sa "du är kanske bra i svenska men du måste PLUGGA nu för du kommer aldrig få jobb, det kommer finnas de som är bättre, du måste vara bra på fler saker, du kommer få det så jobbigt om du fortsätter såhär".
åttan har bara börjat och mina böcker är redan skrynkliga av frustationsutbrott.
INGEN PUSS Å INGEN NEDRANS KRAM, kanske möjligen ett HANDSLAG
/björk.
Ej så himmelskt:
Idag grät jag nästan i skolan för jag blir så TRÖTT TRÖTT TRÖTT hela tiden på allt som händer där innanför väggarna - men för en gångs skull är det inte lärarna eller eleverna som är problemet, bara själva lektionerna och meningslösheten i att kämpa och hur ändå ingen bryr sej om insatserna som kräver mitt liv!!!!!1111 aaaaaoooaaa
Jag vill göra sånt jag tycker om, längtar efter lite hjärn-motstånd i socialare former, vill utvecklas på andra plan men jag hinner inte, jag kommer blekna bort denna höst bakom alla mattetal och kemi-idioti.
Fast jag har ganska mycket mej själv att skylla, har suttit från klockan tre till sju frivilligt med matten men det är för att jag aldrig kan va halvbra, jag måste vara bäst eller sämst - suck - jag och Olivia är så himla bra och siktar högt NU men vi kommer vara så ruttna och känslolösa i november om det fortsätter såhär, jag måste leva men det går inte i den här staden,
& jag vet inte ens vad jag menar att Leva, vad som skulle vara så mycket lättare i andra städer, men det känns så himla meningslöst och tanklöst, typ varje steg jag tar, och VARFÖR GÖR VI DETTA, jag menar,
Exakt Hur ska just denna körda ekvation hjälpa mej i mitt vuxna liv? - Om inlärningen av den ändå sker på bekostnad av mitt hjärta och mina tycken?
Vad ska jag göra för att ha roligt och utvecklas och vara människa samtidigt? Parallellt med jordens värsta plugghöst? Det går ju inte, detta blir min undergång. Fast NEJ. Jag får bygga mej lösningar och vardagspynt, Ensamtid. Det går alltid. Jag har alltid mej själv, jag är min början och mitt slut och mitt pågående ständiga. Det slutar alltid med att jag blir ensam med mej själv, så det är bara att vårda mej. Det måste jag minnas.
Aaaaa världens svåraste balansgång, det går ju inte att välja mellan Skola och MejSjälv, SKOLPLIKTEN tornar upp sej men det finns minsann ingen Människoplikt, att vara en tänkande glad medmänniska. ÅååÅåÅÅåÅÅ. Som min lärare sa "du är kanske bra i svenska men du måste PLUGGA nu för du kommer aldrig få jobb, det kommer finnas de som är bättre, du måste vara bra på fler saker, du kommer få det så jobbigt om du fortsätter såhär".
åttan har bara börjat och mina böcker är redan skrynkliga av frustationsutbrott.
INGEN PUSS Å INGEN NEDRANS KRAM, kanske möjligen ett HANDSLAG
/björk.
Underbart
Just det, jag köpte så ypperligt fina steppskor i Berlin, det enda jag saknar nu är en steppkurs och möjligen lite taktkänsla.
puss.
Vem ska trösta knyttet med att säja: lilla vän, vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?
Å! en bemärkelsedag närmar sej med stormsteg. Olivia fyller fjorton imorgon. Citronpajen ligger ångande ny i frysen, min skjorta är hopplöst mjölstänkt och jag kan äntligen (äntligen?) ta itu med min läxhög.
Lilla rädda Knyttet bor numera intill mina skåpnycklar och tjohej vad mycket lättare det blev att hålla reda på nyckelrackarna. Vill bara titta på mitt fina knytt ständigt ständigt. Nycklarna är aldrig långt borta från min hands fina omsorg.
sov gott! johnblund-sand och godnattkram.
