ett fordon som går på trampkraft med styre pedaler sadel pakethållare
Jag orkar inte må såhär JUST NU, hela världen förvandlas till en hånfull, spränggul sol som bara gnistrar picknickrutigt,
som bländar med sin pepsodentvita tandrad,
blåser en ljusrosa bubbla redo att spricka i mitt snopna ansikte. Är ett fönster emellan.
Fastän jag så innerligt vill smittas av euforin av körsbärsblommorna av skimret av det ljusblåa i himlen av ruset i allas kroppar utom min.
Idag så har jag vaknat, ätit kanelhallon, bussat mig till bup och utfört två timmars tappra utredningstest - så nåde dem om detta inte leder till något bra - det är så fruktansvärt förnedrande att svara på de där frågorna om vad en cykel egentligen är, att lägga enkla pussel och ändå misslyckas. Näe, det är ju frivilligt, det är mitt initiativ, jag vill... Sen åkte jag till min pappa, har firat Valborg ikväll med honom och Bente. Vi gick till en båt, satte oss i den, köpte lite mat i den. Jag valde färska rödbetor med getost och honung. Snyltande därtill på pappas fetaost-vårrulle. så ljuvliga smaker. som jag lyckades känna. Mmmm. Sen lite vaniljpannacotta med nyfrusen färsk hallonig hallonsorbet och tunna jordgubbsskivor och jag lyftes till himlen. Man ska pyssla om sina smaklökar och ikväll mådde mina mycket bra. alltid nåt, va.
Sedan såg vi Sigtunas sprakande gemensamma brasa i vattnet, hela Sigtuna trängdes i den jeansblå ljusa kvällen, fyrverkerierna sköts upp men mitt fyrverkerisinne drabbades inte. jag bara stod som en pensionär. Trött i varje kroppsvrå, mest hjärtat och leendemusklerna. Jag har ganska svårt att fira vad det nu är man firar, Våren, eller Sommaren, när den endast känns som en stor klump av förväntan och ansvar. Nu ska man ha roligt, nu är det vår, halleluja, nu ska det spritta i benen, nu ska det cyklas, picknickas, tas till vara på varje solsekund, nu ska det resas och planeras, festivalbokas och parkhängas.
Jag känner mej främmande långt ifrån allt sådant nu.
ps. cykeln har hjul också men det glömde jag visst. Ja. Ni ser. Typisk utvecklingsstörning.
medicin
Mitt liv är ledset men somliga sötnosar gör sitt tappra bästa för att få det i en annan riktning.
Mamma bakar pizza med mozzarelladrivor, häller upp gurkiga doftljuskantade bad, klappar mig på håret, pappa skickar små kram-vykort med fina rader och en mulen kväll tog min mormor med mig ut på en åktur vartsomhelst bara, köpte mjukglass på vägen, så landade vi vid havet.
Idag ringde tussilago och pratade i en timme och det kändes så lättat i hjärtat och fint i örat med lite skånska igen. Jag har fått en ny psykolog som känns bra och imorgon ska vi påbörja en ny utredning, för att tvätta bort asperger som är så fel från början till slut. Det kanske blir något nytt eller inget alls. Det spelar ingen roll känns det som, fast just det att inget spelar roll längre, oroar mej aningens. Jag vill ju vilja och veta och streta och inte vara lealös likgiltig klump för jämnan. Nu ska jag klä på mej en klänning, försöka mej till någon slags annan färg än osynligt genomskinlig. all kärlek /Björk.
påsklovsdag 5 och 6
Där fanns april i sin finaste skepnad. Jag vill vara närmare oftare.
Men igår, ändå, trots allt. den här fin-fokuseringen behöver övas upp. Fint var:
En mycket liten chokladboll på ett torg nånstans, ljusrosa körsbärsblommor i försiktigt nybliven blom, alla människor som plötsligt i ett vindslag - gemensamt och samtidigt - bara släpper sina sura masker, vågar le och skratta och köpa stora fluffiga glassar och pussas och kramas i varje gathörn och äta vindruvor i varje park, och lägger sej på rygg och visar magarna för solen, lossar sin stelhet och skrattar. Alla bara smälter. Får vår i ögonen.
Det hade trillat ner körsbärsblommor här och där som Edgar tyckte jag skulle ha i håret.
De fastnade inte riktigt så pappa fick dem istället, Edgar petade fnissigt och förtjust dit några, "han har ju så mycket hårvax i, som blir till rena rama limmet".
Annars var Edgar mest otålig som vanligt, han gillar inte affärer med klänningar i, gillar inte solstrosande och fikor. Så honom skickade vi hem. Jag blev fotad av en streetstylefotograf för jag är ju en sån pingla, men kissade på mej av nervositet... i blicken iallafall.. för innerst inne, under lager av pingelkläder, är jag bara ett asplöv.
Sen köpte jag två kalasiga väskor och en kalasig klänning. Pappa blev snabbt även han trött i ögonen av alla strumpbyxiga baddräktiga klänningiga syner så vi beslöt att gå hem (dvs gå till södra station).
På vägen spred sej doften av vitlöksnan och en indisk restaurang blottade sej. Dit smet vi in och köpte färdkosts-nan och solen och min långa lugg turades om att vara i mina ögon. och det var min gårdag ungefär. Vi kom hem och Bente hade sin vana trogen lagat en liten festmåltid. Sedan så somnade jag väl.
Idag har jag ätit en citronlakritspralin och en hallontryffel på Chokladhuset i Sigtuna. Sedan skrivit önskelistor på önskelista.nu till alla mina vänner! Näe, bara den närmast sörjande släkten. Och sen, hoppsan ingenting annat, näe. Ska ta och laga en fantastisk efterrätt nu.
- & tja, påsklovet fortskrider... vettigheten... skulden och skammen... men GÖR någonting då! Av tiden! Någonting vettigt och viktigt och klokt. Men mitt i allt kan man väl säga att på skalan är det lite högre poäng att lapa sol i stockholm än att ligga sörjande under ett täcke i Sundsvall. Åtminstone.
kram och hej /en som fyller femton om mindre än en månad. knasigt.
"Men sluta skratta då, det är faktiskt jättesorgligt det här!"
hon klurade länge med pannan i djupa veck; - för att banka in mycket vettigt på 60 sekunder som man dessutom är ensam och cool om att säga, är förstås ganska svårt, men Edgar hjälpte henne på traven och gav den eminenta idén;
"Låt din minut vara en Tyst Minut för honom!".
I mina ögon ett sanslöst finurligt och skojigt förslag, som ändå inte föll i mammas smak. Då sa Edgar ändå att
"För så gjorde jag i skolan, när jag höll föredrag om Kiss, man var tvungen att prata i minst 4 minuter, men jag lät den fjärde vara en Tyst Minut för Eric Carr som dog på scenen".
han är så smart och fin.
citronkolor den trettonde april. påsklovsdag nummer 4.
fullpackad buss i fem timmar.
den svettigt ljusgula solen rakt igenom de dammiga rutorna, omöjlig att värja sig för. precis varenda säte upptaget, uppfyllt, varje passagerares prickigkorvmackor och kaffetermosar och matsäckar och matsäckarnas odörer vilandes, spridandes i luften. maka in er för här kommer fler. nej. kroppar överallt, ögon blickar & matsäckar. en klibbig söt hinna av festis i hela bussen. prassliga, delicatomärkta papper med mosiga smältvarma chokladbollar inuti. varje millimeter innanför bussens väggar befläckade av socker, trängsel, andnöd, värme, svett, prickig korv och saknar toaletten dörr eller vad är det som..
tja - vanligtvis är jag inte så gnällig, vill jag väl inte tro, för vanligtvis rent ut sagt älskar jag att åka buss, att åka på alla vis, men idag var det en lidelsefull färd. jag läste sen tar vi berlin av moa-lina croall för att sjunka in i något bättre, men i den gömde sig en sån sinnessjuk grov och greppande ren ångest, och jag hade den otacksamma ruttenplatsen i gången, inget fönster att luta sej mot ens en gång, så illa tvungen att sitta käpprak i luften och bara andas in allas svettiga, klibbiga prickigkorv-ångor.
inte våga dricka Loka av rädsla att bli kissnödig och tvingas pressa sej fram genom den fulla gången med allas ögon i ryggen och en sån opålitlig alltid lite trasig, äcklig busstoalett. de där utanför som säkerligen räknar sekunder man stannar där inne, för statistik på det. törsten i hela halsen. hungern. äcklet. ångesten. mitt i bussen.
Ge mej en andningspaus, ge mej andrum, ge mej andetag, andas åt mej för här går det inte. paniken så nära att få fäste och slå ut i blom, särskilt när den förbannade högtalarstämman meddelade en halvtimmesförsening då jag satt på helspänn, jackan redo och hoppfull att få hoppa av, dra luft i lungorna, men så äntligen till slut fick jag ändå stånga mej ut, frisk luft, sval luft och en bautastor pappakram i räddnings-upplands-fina-väsby.
sedan dess är allt ljusare och pappigare, paniken bortblåst.
istället gör vi rostade nattmackor med specialarpålägg i köket, pappa har vuxit till rena rama kocken.
vi dricker brämhults hallondryck och tävlar i snabb-tangentbordsskrivning. pappa fixar 20 ord, jag är uppe i 63 men vänta bara, snart slår jag emanuels 80. på affären köpte vi ananas, mango, torkad mango, knallröda körsbärstomater, lemon curd-glass och donuts som just nu väl ligger och blir torra i köket. pappa har tänt ljus överallt och bente har kommit hem från jobbet, fått den specialarmacka alla borde välkomnas hem med. olle ljungström har sjungit för oss, det är väldigt avslappnat, frid och fröjd och - påsklov! ännu. njut njut njut.
jag fungerar på min femtonårsdag varje dag. det blir alltid så på våren. åldersångesten, och skratta ni bara; men jag är bara fjorton en månad till - sen aldrig mer särskilt liten i hela mitt liv. Femton, sexton, sjutton, bara utför. O nej! och samtidigt, ja hurra, äntligen. har ju aldrig varit vidare bra på att vara elva tolv tretton fjorton ändå.
antal gångna påsklovsdagar: 1, 2, 3.
Igår var jag med min farmor, promenerade till stan och: köpte förfärligt finfulknasig mintgrön spetsklänning,
spejade, klämde och kände på spetsgardiner,
köpte mig ett mjukblommigt glasögonfodral som ska skydda mina fina Lennon mot allt ont och vasst här i världen (eller i min väska), farmor köpte tyll och fint band och vem vet vad den pysselmästaren ska hitta på... jo det vet jag, fniss fniss. Sedan gick vi hem till hennes gula boning och jag ombads att vraka och välja i hennes enorma skärpförråd, hon är en skärpfantast av stora mått "oj, blott 200 kronor, måste ha varit på rea" utbrast hon när hon såg en prislapp på ett av sina trehundra stycken skärp. Min känsla är mest ett litet vilset hjälp. Men nu har även jag många skärp i en påse märkt Hälsokraft - källan till ett bättre liv, och de ljusblå, röda och marinrandiga skärpen kanske är just Källan till ett bättre liv åt mej, tänker jag hoppfullt.
Efter skärpig skattjakt ramlade vi ner i fotoalbum, det ljuva sextiotalet uppslukade mej och sådde lite längtan och vemod, jag fastnade i de fina frisyrerna gulnade tonerna och kalasklänningarna. Nedan skådar ni farmor och farmor i unga förlovningsdar.
nå, så föll skymningen och jag slussades, skjutsades, lyxigt hem och föll skymningslikt jag också. Väcktes plötsligt av en hetsig mobilsignal. Isabella ringde! ja justja... minnet återvändande; en fin Isabellatimme, hjälpa henne mellan buss-station och tåg-station - finfint och fantastiskt trevligt men ändå paniken i halsen, den där totala himla glömskan, varifrån kom den? Hade ju för guds skull aldrig förut mött henne och typiskt ovärdigt första möte att komma försenad och nysövd, oförberedd på alla vis.
Tio minuter kvar till busstationen sa hon, och jag snörade plikttroget skorna i rekordfart, rusade genom ett nattsuddigt Sundsvall, förbi skumma gatuhörn, svarta huvor, ett lysande tryggt videotek,
så fort benen bar mej,
och anlände, försenad givetvis, till busstationen där Isabella väntade tålmodigt och strålande vacker, leende och kramig intill sina bergtunga väskor. Jag blev prickad i hjärtat av hennes skönhet och skulle förstås va gentleman och ta den stora väskan men den vägde - bokstavligen - bly. Så tung och otympligt vinglig i en kombination som min arm bara inte klarade av trots all världsgod och stark vilja. Så jag stånkade och flåsade tre steg efter i min nyvakna takt. Vilket romantiskt första möte va. Bar den där önskan som alla pinsamma bär, att vilja försvinna genom marken fast helst av allt vara starkare och imponera och klara av att ta en tung väska.
Till slut enades vi om nåt lysande, Det magiska samarbetet, och väskan gick lättare och jag gick lättare och Isabella berättade och pratade och glittrade och var nästan självlysande fin där i dimman. Gnällde på sitt hår som lockade sig arablockigt när jag hela tiden bara tittade på det och önskade mej samma. Allt varmt var påskastängt så vi landade på den kanske inte mysigaste i världen tågstationen, köpte jordgubbspajer av en kille med så busigt snett fint leende på mcdonalds, han blev den nattens kärlek när han varnade för hettan i pajen, ville skona oss från brännskador och sånt får mej på fall, ja så hopplöst himla lite krävs för att få mej på fall. Små små rörelser och miner i honom.
När Isabella sedan mellan jordgubbspaj och tågstationsgolv fällde upp sin stora blyväska gömde sig kilovis av arabiska piroger, fin tejp, krydda som doftade paradisiskt, fina kameror och presenter däri och tyngden blev genast förståelig. Och förlåten. Jag fick ett fantastiskt fint påskägg, tre ljuvliga arabiska små piroger och mycket Isabella i mej och när hennes tåg vinkades av var jag uppfylld och strålande klarvaken plötsligt.
Det klarvakna sitter i ännu.
Idag har jag ätit en sen och solig frukost på balkongen med min flanellrandiga mamma.
punkt slut just nu, puss och kram.
en liten påskfågel i påskhåret
Idag:
så bär mina ben jeans för första gången på sisådär två år, sensationell känsla men ganska obehaglig, jag känner mej fången, fast och formad. I strumpbyxor kan jag leka, flaxa, böja mig och splita och spagata hejvilt.
Så är mitt påsklov pinfärskt och framtidiskt,
så ser jag en ljusning,
så har jag ätit fyra kanelbullar,
så har solen strålat fram ett solglasögonbehov,
så har jag flitigt låtit bli att städa! Påskaftonen har mycket i sin famn. Typ städning.
Ha nu en frigående ekologisk ägghelg och pussas och kramas och stråla i solen! /påsklovs-Björk.
Kalasfilmen
titta-titta-titta vilken hejare jag är på att fånga hallonbåtar. det är dessutom pimpim, så dom är pyttepyttesmå och därmed extra kluriga, men jag fångar dom ändå på det pricksäkra sätt bara en hallonbåts-fångarmästare kan göra. hurra hurra.
psst
... och trots att recensenten inte tycker att mina bilder når upp till proffsnivå (säg mig VARFÖR de skulle göra det? Jag är bara ett litet barn) så kommer här iallafall en bunt suddiga, skrattiga bilder av, observera!, LÅG KVALITET från ett visst litet kak-kalas som gick av stapeln igår kväll:
Jag och Olivia stod som bagare bakom kalaset.
Fast vi bakade förstås varken hallonbåtar, ballerina eller dammsugare, det blev ju fel nu. Men frusen fluffig polkapaj och smältande seg pollypaj knådade vi ihop! De smakerna är inte att leka med. Men skymningen föll innan de mästerverken var ute ur ugnar och frysar, och eftersom min kameras mörkerförmåga inte är den bästa så saknas goda bilder som bevisar våra lysande konditor-framtider.
mmmm spröd lemoncurdglass med maräng, pollypaj och polkapaj. och på det den sövande, bedövande mättheten.
fotoskygga klassväninnor och en kamera utan oblixtiga egenskaper resulterar i Inget Roligare Än Detta, men det var ju trevligt, vi blev ju mätta. nu ska jag åka till blåkulla, glad påsk!
ps. "men varför har du bara bilder jämt nu för tiden? Skriiiv istället då". näe... för jag kan inte. måste vara försiktig med sanningen, den vill inte synas på en blogg, och att ljuga är ju fult.
tisdag den sjunde; jag har fått sparken och vattnat blommor
Jag har ägnat dagen åt att hålla Den stora depressionen på avstånd. Blir så studsig jag aldrig annars är för att slippa vara stilla en sekund, kroppens egna vis att hantera på, den gör såhär:
- ägnar åtskilliga minuter åt att ligga på golvet och göra plankan
- gör miljoner armhävningar
- bygger det fågeldiadem som tog fem minuter och kunde byggts för fem månader sen
- bakar frusen fluffig polkapaj och morotskaka
- skriver två försenade brev (och ändå återstår tusen! å puh)
- vattnar mina blivande solrosor, pratar med jorden, ber fröna växa fort
- pratar bort timmar i telefonen
- lyssnar på musik hög nog att överrösta varje röst i huvudet.
- skickar mejl åt pappa, farmor, chefen.
- tänder ljus, viker varje plagg i garderoben, staplar stökigheterna i rummet i högar
Sådana saker som aldrig blir av, ni kanske inte vet det men jag är aningens adhd-skadad, och utför eller gör därför aldrig saker. Eller sällan. En sak i taget, bara det att vika kläderna i garderoben skulle i vanliga fall tagit en hel dag av stirreri, hjärtpick och stress innan utförandet av sysslan (för det kan jag ju! Det är inte vikarförmågan som sviktar).
Är så sävlig och lat utan att vara vare sig sävlig eller lat egentligen, men jag kan sitta och stirra i timtal. Kaos i huvudet som yttrar sej i Ingenting.
och så blir folk lite så, när jag ligger på golvet och rödkindat, fnissigt vrider kroppen i rastlösa attacker, att "Men Björk du ser ut som en pigg kanin, kryare än på tusen långa år", muttrar lite och rynkar näsorna skolk-ogillande.
Och det är aldrig så.
Det är en sekunds skolpromenad och tårarna dunkande. Det är en minut i skolbänken och en klösande ångest och det är... ja, det är inte sådär enkelt som att de röda kinderna och rastlösheten hade funnits även innanför skolans väggar. Det är heller inte så att röda kinder nödvändigtvis är ett friskhetstecken, det är kanske ett reparationstecken, ett stretande försök att INTE ramla ner i någon grop. Försöka hålla sig undan, sysselsätta sig, tänka på annat än allt nattsvart - för jag kan inte bli ledsen för då blir jag aldrig mer glad. känns det som nu i varje fall även om den förnuftiga sanningshalten i det kanske är låg. Men den där rädslan. Jag blir alltid så bottenledsen om våren, i april och maj, i takt med fågelkvittret, det har stämt väl varenda år sedan i fyran. Och det är så nära mig, och jag har inte tid till det. Det skulle vara en befrielse att bryta ihop istället för att samla, gömma och försöka glömma i någon dimma, men jag kan ju inte vara ledsen inför någon. Och jag saknar kraft till den där fasadputsningen.
hmm ... En till grej jag gjort denna göriga dag, är att mista krönikörjobbet en gång för alla. ödesdigert men det var ju så vi visste att det skulle sluta. Men pengarna, lönen, sommaren är nu dömd till att spenderas fången i mitt rum. bra hurra för jag vill ändå inte dansa jag vill ändå dödens dö.
hejdå.
en liten mangohyllning
Jag kanske inte har nämnt det så ofta, men mango är min största passion.
Mangosmoothie är frukosten i alla väder (utom de fattiga... ganska dyrt dessvärre). En dag som inleds med mangosmoothie kan... tja, kanske visserligen vika av åt något annat håll, men en laddning mango i mej innebär en laddning grundglädje när jag försenad halkar iväg till skolan med halsduken slängande, tårna klämda, himlen grå ovanför.
Den dagen då jag upptäckte färdiga, portionsförpackade mango-, papaya- och ananasbitar i Icas frysdisk att bara mixa samman med juice, var det ungefär som att upptäcka paradiset. Så lätt att fylla frysen med guldkanter och plocka fram åt gråa dagar. Hör ni? så bekvämt så jag vill vissla åt det. Mmmm... och när jag är hos pappa och Bente får mina mangosmaklökar skratta sig trötta, för Bente förstår min mangokärlek till fullo, laddar alltid en skål med torkade små mangobitar och är alltid redo att klyva en färsk mango itu till efterrätt...
Det är verkligen så knäsvagigt gott. Sådär så benen darrar och man inte kan säga annat än mmmmmmmmmm - hur mycket andra än höjer sina ögonbryn och påstår att allt är Överdrift.
Och sias mangosorbet! Även den från himlen sänd. Och näe, det är väl möjligen inte min mest ekologiska passion, borde vara fäst i min mormors trädgårdsäpplen hellre än sånt här exotiskt, men det ska jag inte ens försöka försvara eftersom att, Nä, så är det bara ändå.
Dagens fönsterfrukost.
adjöken /mangoklubbens ordförande.
vänligheten
igår när jag och mamma köpte lys melk på vår lilla fina lokala mack så fick jag vid kassan syn på en mjukglass-affisch som lyste lockande bakom kassörskans rygg. - blev glad av den tanken att det kanske fanns mjukglass att köpa, jag har drömt om det i flera dagar, överallt har ju alla bara skrivit om Våren och Första mjukglassen, och jag sa drömskt att "åå mjukglass... wow".
Och tjejen i kassan, den galna, utbrast att jag kunde ju föralldel få smaka så jag visste om den var köpvärd och god, och så gjorde hon i ordning glass till mej. Inte ens en smakbit utan väldigt generöst med vit fluffig himmel. dessvärre smakade den ju sådär maskinpulversyntetiskt som de flesta mjukglassar gör, men den där gärningen: Att bara utan vidare lite spontant erbjuda mej en gratis smakglass under lördagskvällen. tack och hurra.
april
med några enkla tulipaner
Fredag betyder förstås fredagsfrukost. Fredagsfrukosten idag bestod av: en ljuvlig mangosmoothie, en misslyckad omelett som blev till misslyckad pepprig äggröra, en C-vitaminsprängfylld apelsin, ett vaniljljus och tulpaner att vila blicken på.
en bra start på en usel dag - den fortsatte inte precis i den tulpaniga takten.
punkt slut där. Men ha en fin helg nu, kram, adjö.
Lura mej, snälla!
Första april och jag kan lura er vart ni vill. Näe, än så länge en ganska misslyckad första april i det där lurendrejeri:iga avseendet, måste jag säga. Jag har varken lurats eller blivit lurad (-vad jag vet..). typisk otajmad lågfantasi.
Men mera lyckad i det där soliga avseendet:
solsken, olivias ljusrosa kronans årspremiär (det vimlar ju av premiärer för såväl vårjackor och vespaturer som kulglass och cyklar nu), en wienerbrödspaus, lite torra gruskorn i sikte, trotsiga lackskor i slasket, en cykelmatchad basker, ett nougatägg av högsta klass.... vädret är så älskvärt just nu.
Stans ljusrosaste cykel, stans sprödaste wienerbröd och stans bästa Olivia.
Solen lyser ännu och mamma kokar bulgur. kärlek /Björk.
