solrosland

Lovdagar har för (o)vana att rusa förbi mig.

Igår var jag med min farmor, promenerade till stan och: köpte förfärligt finfulknasig mintgrön spetsklänning,
spejade, klämde och kände på spetsgardiner,
köpte mig ett mjukblommigt glasögonfodral som ska skydda mina fina Lennon mot allt ont och vasst här i världen (eller i min väska), farmor köpte tyll och fint band och vem vet vad den pysselmästaren ska hitta på... jo det vet jag, fniss fniss. Sedan gick vi hem till hennes gula boning och jag ombads att vraka och välja i hennes enorma skärpförråd, hon är en skärpfantast av stora mått "oj, blott 200 kronor, måste ha varit på rea" utbrast hon när hon såg en prislapp på ett av sina trehundra stycken skärp. Min känsla är mest ett litet vilset hjälp. Men nu har även jag många skärp i en påse märkt Hälsokraft - källan till ett bättre liv, och de ljusblå, röda och marinrandiga skärpen kanske är just Källan till ett bättre liv åt mej, tänker jag hoppfullt.
Efter skärpig skattjakt ramlade vi ner i fotoalbum, det ljuva sextiotalet uppslukade mej och sådde lite längtan och vemod, jag fastnade i de fina frisyrerna gulnade tonerna och kalasklänningarna. Nedan skådar ni farmor och farmor i unga förlovningsdar.

nå, så föll skymningen och jag slussades, skjutsades, lyxigt hem och föll skymningslikt jag också. Väcktes plötsligt av en hetsig mobilsignal. Isabella ringde! ja justja... minnet återvändande; en fin Isabellatimme, hjälpa henne mellan buss-station och tåg-station - finfint och fantastiskt trevligt men ändå paniken i halsen, den där totala himla glömskan, varifrån kom den? Hade ju för guds skull aldrig förut mött henne och typiskt ovärdigt första möte att komma försenad och nysövd, oförberedd på alla vis.
Tio minuter kvar till busstationen sa hon, och jag snörade plikttroget skorna i rekordfart, rusade genom ett nattsuddigt Sundsvall, förbi skumma gatuhörn, svarta huvor, ett lysande tryggt videotek,
så fort benen bar mej,
och anlände, försenad givetvis, till busstationen där Isabella väntade tålmodigt och strålande vacker, leende och kramig intill sina bergtunga väskor. Jag blev prickad i hjärtat av hennes skönhet och skulle förstås va gentleman och ta den stora väskan men den vägde - bokstavligen - bly. Så tung och otympligt vinglig i en kombination som min arm bara inte klarade av trots all världsgod och stark vilja. Så jag stånkade och flåsade tre steg efter i min nyvakna takt. Vilket romantiskt första möte va. Bar den där önskan som alla pinsamma bär, att vilja försvinna genom marken fast helst av allt vara starkare och imponera och klara av att ta en tung väska.
Till slut enades vi om nåt lysande, Det magiska samarbetet, och väskan gick lättare och jag gick lättare och Isabella berättade och pratade och glittrade och var nästan självlysande fin där i dimman. Gnällde på sitt hår som lockade sig arablockigt när jag hela tiden bara tittade på det och önskade mej samma. Allt varmt var påskastängt så vi landade på den kanske inte mysigaste i världen tågstationen, köpte jordgubbspajer av en kille med så busigt snett fint leende på mcdonalds, han blev den nattens kärlek när han varnade för hettan i pajen, ville skona oss från brännskador och sånt får mej på fall, ja så hopplöst himla lite krävs för att få mej på fall. Små små rörelser och miner i honom.
När Isabella sedan mellan jordgubbspaj och tågstationsgolv fällde upp sin stora blyväska gömde sig kilovis av arabiska piroger, fin tejp, krydda som doftade paradisiskt, fina kameror och presenter däri och tyngden blev genast förståelig. Och förlåten. Jag fick ett fantastiskt fint påskägg, tre ljuvliga arabiska små piroger och mycket Isabella i mej och när hennes tåg vinkades av var jag uppfylld och strålande klarvaken plötsligt.
Det klarvakna sitter i ännu.
Idag har jag ätit en sen och solig frukost på balkongen med min flanellrandiga mamma.


punkt slut just nu, puss och kram.