solrosland

Somliga av er kanske minns detta. Sedan dess har den utlovade uppföljaren och finalen lyst med sin lata frånvaro. Men alldeles åt skogen förljugen är jag inte. För precis här och nu, mina kära vänner, är det auktion på de rättvisaste av vis.

Bumps poesi ska ut ur mitt hus. En svartvit, nätt liten sak på ynka femtio sidor. Späckad av dikter som jag skrev för ganska precis tre år sedan. Elva och tolv år gammal. Jag är föga stolt men tiden läker åtminstone en del skam. Känner mej mest trött när jag ser på... den fina... och konstnärliga.. framsidan. ha ha ha. Om någon med mindre rost i sitt skratt vill ta över den lilla boken så är tiden inne nu.

 

Vi börjar nu och jag smäller min osynliga men mycket beslutsamma klubba i bordet
klockan 20:00 på onsdag den 2:a september.
Utropspris: gratis. 
HAPPY BIDDING, som vi säger på tradera /Björk. 

21 augusti 12:30
De sista skälvande sommarlovsdagarna är nu.  fast vad är skälvande för ord? de skälver inte i mej.
"Lugnet före stormen" beskrev nån, i min version redigerar jag snabbt till stormen före stormen. det som händer är inget som skälver, smyger eller håller sig lugnt.
det snarare exploderar! jag vill allt samtidigt. ta tillvara på dagarna. spara på burk. leva om sommaren. göra om, göra rätt. rymma till bahamas. hjärtat som bankar, huvudet som minns förhatliga åttan, paniken när klassrummen och skolbyggnaden åter får konturer och blir verkliga. 
jag. klarar. det. inte. Jag är inte redo. har visst glömt bort hur man gör:
hur man har tio prov i kalendern. hur man överlever utan att dö frustrationsdöden över sin oförmåga att koncentrera sig. hur man stiger upp sju. hur man väljer kläder fast man inte har några, fast man inte vill visa sig alls. hur man syns inför människor. hur man bedöms. hur man står ut med att låta sig formas, sakta sakta, bli gråare, tappa sina tycken. förlora sitt hjärta. bli genomskinlig. smälta in. förlora sig. FÖRLORA SIG. Förlora mig! jag har inte tid att spilla år på att vara en skugga. Ge mej färg. jag skulle vilja finnas. se mej i spegeln utan skam.

 

22 augusti, 11:13
Två dagar. Jag vill så mycket att jag bara förmår skaka. I mitten. Med allt vettigt som ska göras kvar i sina vrår. 

 

23 augusti, 17:18
jag har köpt nya sänggavlar, och jag älskar dem.
Jag vill klamra mej fast vid det fina svarta järnet och aldrig nånsin släppa.
Goda egenskapet hos min sängstomme:
From och tyst. omänsklig = ett mycket pålitligt sällskap. stannar kvar hos mej. kan inte prata, och således ej heller strunta i att prata. hög som en skyddande mur, en trygg liten bur. 

 

24 augusti, 07:16.
om en timme smäller det. 

Ingredienser: Hannah, Fann, Angelina, Claes, Mia, Ellen, Henrik och Tess. Långa farbrorn cola. En tjusig Strindbergsk staty. En halvpersisk kompis. Ett backpackercafé, en gräsmatta, världens största sol. Bra!

Okej. Ni vill höra om Berlin.

1. Berlin är min bästa stad av alla jag mött.

Den är ju sedan några år helt tjatigt indie-hyllad och lovordad och besjungen, så att det känns svårt att säga något som ska tas på allvar, men detta eviga berlinupphöjande är ju helt befogat. Så vad ska man säga. Berlin är ljuvligt från första sekunden, det bor i luften. En känsla fälld som ett täcke över stan. Jag var ju där för ett år sedan också, och då skrev jag nästan ingenting fast ändå det här.

Det allra bästa med Berlin är att det vanliga är så knasigt ändå. Det finns inget höjt ögonbryn, men massor av insprängda gräsmattor och sandstränder mellan trasiga husen. Discokulor glittrandes under solen, längs floden, ackompanjerat av tusen solstolar uppfällda mitt i stan. Guldtorn varvat med rödsprejade kärleksväggar; så himla fina kontraster och tusen hemliga små bakgårdar och äventyr ifall man vill.

Dag 1 anlände vi på förmiddagen. Vi hade inget hotell så vi gick på upptäcksfärd hela dagen, med kofferten i släptåg, svidande solsken i nacken och tunga varma skavsår. Detta till trots hann det gå blott några meter innan nästa förtjusning. Över ett pastelligt café. En plötslig konstutställning. En fin affisch. En tjusig bakgård. En jättefontän.
Eller så bara stannade vi för att ta ett berlinskt andetag, insupa magin. Å gud vad himla klyschigt. Å gud vad himla, i all sin klyschighet, Sant.

Ett fik, där jag drack en alldeles helt himla gudomlig vaniljmilkshake som var hederligt svartprickig av vanilj och serverades på rosenfat. Toppen!


Det var, som skrivet, så okristligt varmt på ankomstdagen. Så vi blev så illa tvungna att ägna oss åt diverse generade, desperata park-liga ombyten. Fast. En sak kan jag säga. Det är inte så himla mycket skönare att parkera sina varma trötta fötter i ett par högklackade skor. Hm. hm. hm. Man lär så länge man lever. Tur att det går att ångra sej och byta om igen.

Annars ägnade vi mycket tid åt kaffepauser. Åt att skriva och rita vykort. Byta skor. Trivas.

Berlinskt som man ser på upptäcksfärd:

<--- vår gata!

Sedan snubblade vi över vårt älskade Cupake Bakery!
Ååh, såsom vi längtat. Förra året då vi var där var vi tyvärr väldigt kakmätta. Dagen efter då vi återigen laddat upp vårt muffinssug så var det stängt! En sådan förfärlig miss. I år gick det bättre. 

Cupcake Bakery är som ni kanske ser en fin plats att va på.
Och därför var det med stor sorg och bestörtning som vi mottog beskedet att det är Till Salu och slut! Att det ska dödens dö. Om ingen vänlig och rätt köpare får tag i det. Det finaste i historien är dock att det kostar 350 000÷ blott. Med inredning kassaapparat recept och namn... och lokal? Så snälla! Slå till om du inte är mindreårig som jag. Vem vill inte äga världens finaste fik mitt inne i Berlins vackraste jag? 

Och allt känns så generöst. När vi ätit våra morotskaks- respektive marshmallowcupakes så serverades vi varsin liten till med smultron på toppen och ljuvlig choklad i botten. Bara som bonus. På ett annat ställe kom servitören ut med en stor, alldeles nyvarm och seg cookie, chokladfullspäckad och jättegod. Efter att vi beställt en jättevräkig belgisk våffla med ben&jerry's ovanpå. Så vi var inte hejdlöst kaksugna precis. Och på ett tredje fick vi vårt glas jordnötter gratis. Så snällt överallt

Dag 2 var det så varmt att vi smälte och allt vi kunde ägna oss åt var detta: 

varvat med detta:

... hehe. På kvällen blev det svalare såklart, det bästa svala jag varit med om, för dagen var verkligen sanslös.
Vi hämtades upp av Peter och Robert som åkte med oss och åt pizza på en gigantisk och väldigt livlig restaurang där det sjöd av italienska tjut ur köket, blårutiga dukar och nya krossade glas varje minut. Väldigt trevligt och ljuvlig ljuvlig ljuvlig pizza. Med körsbärstomat mozzarella basilika och fint parmesanregn.

När vi var mätta och ramlade ut ur den italienska värmen var gatorna alldeles regnblanka.

Alltså, det här med berlins nattliv - det är säkert fantastiskt och extraordinärt på alla vis. Väldigt mycket har öppet till 08:00, även på söndagskvällen. Men jag är femton... visserligen verkade de inte så alkoholiskt stränga, men jag var ju dessutom i sällskap med min fader. Vi spatserade ändå runt i regnsvala kvällen i en timme innan vi åt sushi till efterrätt och la oss och sov på vårat laxrosa lilla familjära hotell. Norpade varsin eucalyptusgodis i receptionen. 

Dag 3 regnade det, och vi har aldrig blivit lyckligare över skyfall förr tror jag. Med kokande gårdagen i färskt minne (solen slukade en hel värdefull tredjedel av vår Berlintid; vi orkade ju inte göra ett smack) så fanns inget ont ord alls att säga om molnen. 


Jag fick ännu en jättefin klocka.

Mina drömskor! Drömska drömmiska fantastiska önskelists-ettor-skor!
För blott 1200 kronor. Jag lämnade dem kvar i affären men inte alls utan att återvända och klappa på dem, lämna dem igen och känna ett styng av Förlust i bröstet.

Min stilsäkre far däremot köpte dessa tjusiga skodon. Med fåglar och spännande tår.
... samt, efter min övertalning, denna vattenkanneskjorta: 

Jag var mera sparsam. Men köpte ändå ett litet munspel åt min hals att alltid ha tillgängligt


Pappa sprang runt och kände på trappuppgångar och lägenhetspriser, ty vi ville helst flytta dit på studs!

Annars tillbringades vår sista eftermiddag med att fnissandes springa fram och tillbaka till fotoautomaten, äta mastodontvåfflor, klämma på drömsneakers och upptäcka vackraste människan i världshistorien. 



Regnet var överallt hela måndagen. 

Sedan åkte vi hem i skymningen. jag spelade en avskedsmelodi på mitt munspel och sen flög vi hem genom miljoner rosa moln. Mycket troligt är att jag hade min tatuerade kärleksman i huvudet. 



förlåt min o-glöd, men det är så tråkigt att ladda upp tusen bilder. Berlin är i mitt hjärta ivarjefall, 
adios amigos!

Vad min gårdag bestod av. tipstack till sandra.

Ena dan i sängen klockan 06:57 helt hjärtkrossigt förtvivlad
(observera! boven i dramat: endast jag. offer i dramat: jag. eventuell biroll: jag. Allt är om min relation till mej och möjligen även andra. Men det är ju bara jag som gör mej ledsen hela tiden).

Augustigryningen som vaknar och sträcker in sina ljusa armar i rummet.
Viktigt att notera: Inget fågelkvitter. Bara just ljust. Några tidiga bilar någon avlägsen stans
och fan fan fan på grannhänsynsfullt låg volym men tillräckligt för att hjärtat ska höra reagera och fan fan FAN också.

Och dagen gryr utan hänsyn, blir ljus och vacker medan jag sover en förmiddagslur.
vaknar. finns till. i min kropp fast utanför den.
Packar pliktskyldigt och beger mej till en liten femtioårsfest. Trivs och smälter och glömmer i värmen framför confusions och nära fina människor med mycket hjärta i. Men o-sömnen snurrandes i hela huvudet. Men man måste brinna sa Christian, och det är sant. Hellre vara i en eld än.... ja... vad jag nu är... helt svart kol. Helt ogrillad. Man kan inte vara olevd hela sitt liv.
Smiter ovilligt därifrån över regnblanka gator till fullspäckad trång nattbuss. och däri ryms självfallet ingen sömn.
Framme på centralen 06:00 och som pålägg tre timmar till. Men där har jag lärt mej trivas bra, på min lilla fina t-central. I en röd soffa med varm choklad och andra människor isolerade som små öar i lilla tidigtöppna caféet. Att fantisera om.
och lagom till tiosnåret var jag mitt vackraste jag, såsom man brukar när man samlat på Osömn runt ögonen, trängts på varmt kalas och sen åkt buss natten lång. perfekt eftersom det var dags för en fin liten studiofotografering.
det är spännande, livet. hur olika det kan vara. från en timme till en annan. Från förtvivlade sängen i gryningen till en varm scen med halvnaken Thomas i taket till vit soffa i en våning i Stockholm och tusen fotoblixtar. underligt är ett bra ord.
Ytterligare några timmar senare satt jag och åt Berns efterrättsminiatyrbuffé som är det bästa jag vet. Knackade försiktiga hål på Crème Brûlée-skorpor och tänkte på fel fel fel person.
Och alldeles, alldeles nyss masserade min pappa mina fötter med stark kokoskräm, i takt med en fin David Bowie-dvd. Och han är så vacker i sin sceniska kraft att jag bara dör. Nu ler mina fötter och mitt hjärta vill ha vila. ingen dramatik. Fast jag gillar att förflytta mej. Jag är så trött på att stå still. Alla människor är passionerade; vissa bara bankar ner sin passion i botten av sej. Sa Christian till mej inatt...
Men man blir ju så jävla ledsen av att bli ledsen.

hej i natten. fick våffelgräddarbehovet. 
ett behov som inte föds ur hunger utan ur Den stora rastlösheten, den som kan resultera i tiomils-löpningslopp, hjärnlösa brev eller hetsätning av en låda smultronglass. man vet aldrig så noga. jag önskar mej mera sans.

Jag satt och bläddrade i någon av mina tusen röriga högar av små lappar och rivna anteckningar. Och bland alla arga "skärp dej Björk, bli lite smart nån gång, lite smal och lite cool". Bland alla såna tramslappar. Så hittade jag en Att Göra-lista. Där det stod ungefär; Att göra: städa. Byta telefonnummer. Kamma håret. Respektera mej. (!!!).
Respektera mej! Det var väl en fin order. Åh. Jag är rörd. Att jag kan vara så full av... självrespekt.. 

goddag alla vänner och ovänner. 

jag har varit i berlin igen. Mitt huvud känns som en betongvägg, det enda jag har däri är den vackraste människan i mitt liv, mitt livs kärlek. Vi möttes helt romantiskt på en berlinsk sopprestaurang och det var stora hjärtan i luften emellan. fysiska synliga ljudliga! Som dunkade.
... men möttes och möttes förresten, jag sa inte ens hej. Bara var i hans ögon i en minut, i hans uthålliga elektriska nära blick. Hans försiktiga lilla leende, och tatueringar över halva halsen, varje handrygg. han känns ganska svår att få tag i med blott det signalementet; lite fina stjärnor under örat. Fast leendet! det lyste. Han borde finnas att finna. Han var inte en som det vimlar av. Så lång och gammal och vassa ögonbryn och tatuerad hård rygg, och sen smältande soligt leende! den fina kontrasten i det. - Gud vad jag är bra på kärlek. Borde få medalj för klumpigt hjärta.

Tja, berlin var fint utöver honom också.
Lika fint som sist, fast finare. Vi brast ut i glädjeskutt av att va' tillbaks i den varma famnen

Mitt finaste Berlinska köp (det är en brosch, fastän det inte syns så väl). Den är menad att påminna mej.

Skojade bara. Det här var mitt finaste köp. Fem fina fotoautomatiska remsor. Jag skrattade så jag dog (- eller ja, bevisligen inte, men det var så roligt så roligt) och ville aldrig nånsin slita mej därifrån. Bästa nöjet och till skillnad från ovan visade 23 euros-brosch dessutom så skonsamt billigt.

Och nu ska jag visst på en liten kvällssolig forsränning, baddräkt på, adjöken