solrosland

Okej. Ni vill höra om Berlin.

1. Berlin är min bästa stad av alla jag mött.

Den är ju sedan några år helt tjatigt indie-hyllad och lovordad och besjungen, så att det känns svårt att säga något som ska tas på allvar, men detta eviga berlinupphöjande är ju helt befogat. Så vad ska man säga. Berlin är ljuvligt från första sekunden, det bor i luften. En känsla fälld som ett täcke över stan. Jag var ju där för ett år sedan också, och då skrev jag nästan ingenting fast ändå det här.

Det allra bästa med Berlin är att det vanliga är så knasigt ändå. Det finns inget höjt ögonbryn, men massor av insprängda gräsmattor och sandstränder mellan trasiga husen. Discokulor glittrandes under solen, längs floden, ackompanjerat av tusen solstolar uppfällda mitt i stan. Guldtorn varvat med rödsprejade kärleksväggar; så himla fina kontraster och tusen hemliga små bakgårdar och äventyr ifall man vill.

Dag 1 anlände vi på förmiddagen. Vi hade inget hotell så vi gick på upptäcksfärd hela dagen, med kofferten i släptåg, svidande solsken i nacken och tunga varma skavsår. Detta till trots hann det gå blott några meter innan nästa förtjusning. Över ett pastelligt café. En plötslig konstutställning. En fin affisch. En tjusig bakgård. En jättefontän.
Eller så bara stannade vi för att ta ett berlinskt andetag, insupa magin. Å gud vad himla klyschigt. Å gud vad himla, i all sin klyschighet, Sant.

Ett fik, där jag drack en alldeles helt himla gudomlig vaniljmilkshake som var hederligt svartprickig av vanilj och serverades på rosenfat. Toppen!


Det var, som skrivet, så okristligt varmt på ankomstdagen. Så vi blev så illa tvungna att ägna oss åt diverse generade, desperata park-liga ombyten. Fast. En sak kan jag säga. Det är inte så himla mycket skönare att parkera sina varma trötta fötter i ett par högklackade skor. Hm. hm. hm. Man lär så länge man lever. Tur att det går att ångra sej och byta om igen.

Annars ägnade vi mycket tid åt kaffepauser. Åt att skriva och rita vykort. Byta skor. Trivas.

Berlinskt som man ser på upptäcksfärd:

<--- vår gata!

Sedan snubblade vi över vårt älskade Cupake Bakery!
Ååh, såsom vi längtat. Förra året då vi var där var vi tyvärr väldigt kakmätta. Dagen efter då vi återigen laddat upp vårt muffinssug så var det stängt! En sådan förfärlig miss. I år gick det bättre. 

Cupcake Bakery är som ni kanske ser en fin plats att va på.
Och därför var det med stor sorg och bestörtning som vi mottog beskedet att det är Till Salu och slut! Att det ska dödens dö. Om ingen vänlig och rätt köpare får tag i det. Det finaste i historien är dock att det kostar 350 000÷ blott. Med inredning kassaapparat recept och namn... och lokal? Så snälla! Slå till om du inte är mindreårig som jag. Vem vill inte äga världens finaste fik mitt inne i Berlins vackraste jag? 

Och allt känns så generöst. När vi ätit våra morotskaks- respektive marshmallowcupakes så serverades vi varsin liten till med smultron på toppen och ljuvlig choklad i botten. Bara som bonus. På ett annat ställe kom servitören ut med en stor, alldeles nyvarm och seg cookie, chokladfullspäckad och jättegod. Efter att vi beställt en jättevräkig belgisk våffla med ben&jerry's ovanpå. Så vi var inte hejdlöst kaksugna precis. Och på ett tredje fick vi vårt glas jordnötter gratis. Så snällt överallt

Dag 2 var det så varmt att vi smälte och allt vi kunde ägna oss åt var detta: 

varvat med detta:

... hehe. På kvällen blev det svalare såklart, det bästa svala jag varit med om, för dagen var verkligen sanslös.
Vi hämtades upp av Peter och Robert som åkte med oss och åt pizza på en gigantisk och väldigt livlig restaurang där det sjöd av italienska tjut ur köket, blårutiga dukar och nya krossade glas varje minut. Väldigt trevligt och ljuvlig ljuvlig ljuvlig pizza. Med körsbärstomat mozzarella basilika och fint parmesanregn.

När vi var mätta och ramlade ut ur den italienska värmen var gatorna alldeles regnblanka.

Alltså, det här med berlins nattliv - det är säkert fantastiskt och extraordinärt på alla vis. Väldigt mycket har öppet till 08:00, även på söndagskvällen. Men jag är femton... visserligen verkade de inte så alkoholiskt stränga, men jag var ju dessutom i sällskap med min fader. Vi spatserade ändå runt i regnsvala kvällen i en timme innan vi åt sushi till efterrätt och la oss och sov på vårat laxrosa lilla familjära hotell. Norpade varsin eucalyptusgodis i receptionen. 

Dag 3 regnade det, och vi har aldrig blivit lyckligare över skyfall förr tror jag. Med kokande gårdagen i färskt minne (solen slukade en hel värdefull tredjedel av vår Berlintid; vi orkade ju inte göra ett smack) så fanns inget ont ord alls att säga om molnen. 


Jag fick ännu en jättefin klocka.

Mina drömskor! Drömska drömmiska fantastiska önskelists-ettor-skor!
För blott 1200 kronor. Jag lämnade dem kvar i affären men inte alls utan att återvända och klappa på dem, lämna dem igen och känna ett styng av Förlust i bröstet.

Min stilsäkre far däremot köpte dessa tjusiga skodon. Med fåglar och spännande tår.
... samt, efter min övertalning, denna vattenkanneskjorta: 

Jag var mera sparsam. Men köpte ändå ett litet munspel åt min hals att alltid ha tillgängligt


Pappa sprang runt och kände på trappuppgångar och lägenhetspriser, ty vi ville helst flytta dit på studs!

Annars tillbringades vår sista eftermiddag med att fnissandes springa fram och tillbaka till fotoautomaten, äta mastodontvåfflor, klämma på drömsneakers och upptäcka vackraste människan i världshistorien. 



Regnet var överallt hela måndagen. 

Sedan åkte vi hem i skymningen. jag spelade en avskedsmelodi på mitt munspel och sen flög vi hem genom miljoner rosa moln. Mycket troligt är att jag hade min tatuerade kärleksman i huvudet. 



förlåt min o-glöd, men det är så tråkigt att ladda upp tusen bilder. Berlin är i mitt hjärta ivarjefall, 
adios amigos!