ena dan blir kväll blir natt blir morgon
Ena dan i sängen klockan 06:57 helt hjärtkrossigt förtvivlad
(observera! boven i dramat: endast jag. offer i dramat: jag. eventuell biroll: jag. Allt är om min relation till mej och möjligen även andra. Men det är ju bara jag som gör mej ledsen hela tiden).
Augustigryningen som vaknar och sträcker in sina ljusa armar i rummet.
Viktigt att notera: Inget fågelkvitter. Bara just ljust. Några tidiga bilar någon avlägsen stans
och fan fan fan på grannhänsynsfullt låg volym men tillräckligt för att hjärtat ska höra reagera och fan fan FAN också.
Och dagen gryr utan hänsyn, blir ljus och vacker medan jag sover en förmiddagslur.
vaknar. finns till. i min kropp fast utanför den.
Packar pliktskyldigt och beger mej till en liten femtioårsfest. Trivs och smälter och glömmer i värmen framför confusions och nära fina människor med mycket hjärta i. Men o-sömnen snurrandes i hela huvudet. Men man måste brinna sa Christian, och det är sant. Hellre vara i en eld än.... ja... vad jag nu är... helt svart kol. Helt ogrillad. Man kan inte vara olevd hela sitt liv.
Smiter ovilligt därifrån över regnblanka gator till fullspäckad trång nattbuss. och däri ryms självfallet ingen sömn.
Framme på centralen 06:00 och som pålägg tre timmar till. Men där har jag lärt mej trivas bra, på min lilla fina t-central. I en röd soffa med varm choklad och andra människor isolerade som små öar i lilla tidigtöppna caféet. Att fantisera om.
och lagom till tiosnåret var jag mitt vackraste jag, såsom man brukar när man samlat på Osömn runt ögonen, trängts på varmt kalas och sen åkt buss natten lång. perfekt eftersom det var dags för en fin liten studiofotografering.
det är spännande, livet. hur olika det kan vara. från en timme till en annan. Från förtvivlade sängen i gryningen till en varm scen med halvnaken Thomas i taket till vit soffa i en våning i Stockholm och tusen fotoblixtar. underligt är ett bra ord.
Ytterligare några timmar senare satt jag och åt Berns efterrättsminiatyrbuffé som är det bästa jag vet. Knackade försiktiga hål på Crème Brûlée-skorpor och tänkte på fel fel fel person.
Och alldeles, alldeles nyss masserade min pappa mina fötter med stark kokoskräm, i takt med en fin David Bowie-dvd. Och han är så vacker i sin sceniska kraft att jag bara dör. Nu ler mina fötter och mitt hjärta vill ha vila. ingen dramatik. Fast jag gillar att förflytta mej. Jag är så trött på att stå still. Alla människor är passionerade; vissa bara bankar ner sin passion i botten av sej. Sa Christian till mej inatt...
Men man blir ju så jävla ledsen av att bli ledsen.
(observera! boven i dramat: endast jag. offer i dramat: jag. eventuell biroll: jag. Allt är om min relation till mej och möjligen även andra. Men det är ju bara jag som gör mej ledsen hela tiden).
Augustigryningen som vaknar och sträcker in sina ljusa armar i rummet.
Viktigt att notera: Inget fågelkvitter. Bara just ljust. Några tidiga bilar någon avlägsen stans
och fan fan fan på grannhänsynsfullt låg volym men tillräckligt för att hjärtat ska höra reagera och fan fan FAN också.
Och dagen gryr utan hänsyn, blir ljus och vacker medan jag sover en förmiddagslur.
vaknar. finns till. i min kropp fast utanför den.
Packar pliktskyldigt och beger mej till en liten femtioårsfest. Trivs och smälter och glömmer i värmen framför confusions och nära fina människor med mycket hjärta i. Men o-sömnen snurrandes i hela huvudet. Men man måste brinna sa Christian, och det är sant. Hellre vara i en eld än.... ja... vad jag nu är... helt svart kol. Helt ogrillad. Man kan inte vara olevd hela sitt liv.
Smiter ovilligt därifrån över regnblanka gator till fullspäckad trång nattbuss. och däri ryms självfallet ingen sömn.
Framme på centralen 06:00 och som pålägg tre timmar till. Men där har jag lärt mej trivas bra, på min lilla fina t-central. I en röd soffa med varm choklad och andra människor isolerade som små öar i lilla tidigtöppna caféet. Att fantisera om.
och lagom till tiosnåret var jag mitt vackraste jag, såsom man brukar när man samlat på Osömn runt ögonen, trängts på varmt kalas och sen åkt buss natten lång. perfekt eftersom det var dags för en fin liten studiofotografering.
det är spännande, livet. hur olika det kan vara. från en timme till en annan. Från förtvivlade sängen i gryningen till en varm scen med halvnaken Thomas i taket till vit soffa i en våning i Stockholm och tusen fotoblixtar. underligt är ett bra ord.
Ytterligare några timmar senare satt jag och åt Berns efterrättsminiatyrbuffé som är det bästa jag vet. Knackade försiktiga hål på Crème Brûlée-skorpor och tänkte på fel fel fel person.
Och alldeles, alldeles nyss masserade min pappa mina fötter med stark kokoskräm, i takt med en fin David Bowie-dvd. Och han är så vacker i sin sceniska kraft att jag bara dör. Nu ler mina fötter och mitt hjärta vill ha vila. ingen dramatik. Fast jag gillar att förflytta mej. Jag är så trött på att stå still. Alla människor är passionerade; vissa bara bankar ner sin passion i botten av sej. Sa Christian till mej inatt...
Men man blir ju så jävla ledsen av att bli ledsen.
hej:
skrivet av
du är min idol. jag har sagt det förut. inte för att jag vet om det hjälper. det hjälper säkert inget vidare. det är så det är iallafall.
skrivet av olivia
puss du är bäst
åh jag vet inte, kan du inte komma på onsdag?
det är en massa som jag måste fixa
eller
du
jag ska prata med mami
skrivet av julia
du skriver alltid så fruktansvärt vackert. jag vet inte hur många gånger jag har läst den här texten, dessutom läst den utan att kommentera, det är skamligt av mig.
underligt är verkligen ett ord som beskriver livet och måendet korrekt. man är så väldigt upp, ner, upp, upp, upp, upp, ner, svart, mörkt och allt blandat och lite på samma gång. fascinerande.
skrivet av t
ja vem skulle man vara utan bowie...?
Trackback