den mörka natten är så mörk; jag måste...
Ja, vad ska man säga denna, i denna flitiga motvindshöst?
Igår var jag på en Larskonsert, förresten. Min tionde och onjutigaste.
Hade med mej: tom bröstkorg och en alldeles för varm spetsklänning.
Han spelade Brustna hjärtans höst och det var ju ärligt gjort och nära gråten.
hade varken ätit eller druckit innan, vilket kanske har lite skuld i svaghetsfrågan, men jag kände mej så fruktansvärt skitbräcklig hela konserten. Jag är annars alltid stadigast och drabbas av nyfödd, evig studs-spänst oavsett andra förutsättningar bara av blotta synen av hans böjda ögonbryn eller johan persson. Nu har jag kravallstaketsblåmärken på överarmarnas undersidor men inga danskänningar i benen.
Det är så känslosamt med Lars... jag tror jag ska göra slut. Det är ohållbart detta destruktiva. Är det värt det, är det värt det. När han tittade på mej höll jag för ansiktet. Vad är det för sinnessjuk grej att göra?
Det är nästan inget annat än en ögonjakt längre. Jag vill bara dela skratt eller rätt fras med hans ögon. Ändå är jag fortfarande så kär att jag ibland måste rodna och dö ner i staketet för att han ser på mej?
Allt rimmar så illa. Sluta känn.
Och när han i För dig inte tittade på mej en enda gång ville jag gråta rakt ut. & VAD ÄR DET. Vill döda mej. Vill döda hur jag känner. Mitt idiotiska hjärta känner: "åååh, han har ju tidigare alltid gjort det. Och pekat. Och sett sett sett. Och nu: osynligheten".
Aha..... bra. Tänk på: malignt melanom, sydafrikansk våldtäktsstatistik, pedofili. Och skärp dej därefter. Distans! Perspektiv!
Men hjärtat har ju inget himla förnuft, har en känsla av att dom tämligen ofta blandas ihop. JAG, Björk Mirjamsdotters hjärna, förstår ju naturligtvis mycket väl det provocerande idiotiska i att bli ledsen över att inte bli pekad på i rätt mening, eller bryta ihop över en femte konsert som visst inte blir av... Men, hallå, hjärtat känner som det vill. Styrs inte av någon hjärnlig fjärrkontroll. Och ögonen reagerar som dom vill. Och besvikelsen finns fastän den är dum och grundlös.
Önskar mig att känna annat. Önskar att jag inte var led av en så svår ögonsjuka och blev så hopplöst blickberoende - det måste väl vara mitt ocharmigaste drag. Men med det, - fastän dyraste -, allra allra FINASTE botemedlet. Som viker mina knän i dygn. Är det värt det. JA.
kram /Björk.
Kärleken är inte rationell. Även om man önskar att den vore.
du var i alla fall en fin konsertgranne, och även om vi inte pratade speciellt mycket, äh, nu när jag tänker efter var nog det enda du sa tack, du vet när jag lyfte på min fot så att du kom åt din blåa väska. du är fin björk och nu har vi något att tro på igen. i alla fall för ett tag.
love.
ja ganska läskigt faktiskt! Jag var väl ingen höjdare jag heller,blev sådär stum som man blir ibland när man inte vet om det är nu man ska gråta eller skratta. Jag var inte ett dugg klämd, tyckte själv att jag tog över hela din plats. förlåt för det! OCH jag lovar att säg hej nästa gång vi hamnar på samma konsert, för det lär vi nog göra. Om du inte gör slut det vill säga!
ps. jag tycker om att du fortfarande är så kär att du ibland måste rodna och dö ner i staketet för att han ser på dig! ds.
Precis så ju!
Shitshit, ögonen som man vill titta in i men inte vågar bara bränner för mycket och för lite varje gång man försöker att inte tänka på dem. Som sår nästan!
Besvikelse på sig själv, men en endaste liten uppskattande blick och vilken död del som helst av ens hjärta vaknar till liv igen.
Gud en så bra blogg du har.
