Du får gärna avsky mig, om det gör mig synlig igen.

hej kära ni,
mitt liv består utav att lyssna på kärlekens tunga till förbannelse, famla mej genom dagarna, vara ängsligt vaken vareviga natt; Jag vet varenda fönster på min gata utantill nu,
innanför vilka det bor fler som vankar,
fler lampor som lever fastän klockan är 04:23.


Morgonstund har guld i mun brukar det heta på broderade bonader, men mina morgonstunder är mest trassliga lakan, färskt varma av mardrömmar. Livsfarlig puls genom nattlinnet och En dag till dunkande i huvudet. Bara en dag till.
Och jag tänker väldigt sällan nu, snubblar mellan plikter, det är så lite Jag i allt jag utför,
jag är en: dotter, syster, elev, klasskamrat.
Så sällan känner jag Björk, och så ofta kallar dom mej blek. Ett filter mellan mej och världen, en ofrivillig distans i vägen för alla slags känslor. Min närvaro är frånvarande.
Jag vill växa och bli! Vilja är det enda jag har i behåll, vilja pumpar runt mitt blod (en dag till...).
Behöver sånt som Färgar, som smäller så det Känns, för nån-förbannad-gångs skull, i mej.
Men som en klok man en gång sa; man skapar sej sin egen vardag/verklighet/lycka och får resultat därefter. Jag skapar isåfall ganska illa. Är så tröttsamt flitig på att skylla ifrån mej, inte på någon särskild förvisso, utan på det allra mesta - Det är skolan. Det är Sundsvall. Det är livet. Det är vadsomhelst, men dåliga omständigheter som omringar mej.
Och det är ju egentligen inte så, det är JAG som är felet i mitt liv och man kan inte byta ut sej själv,
jag är innerligt trött på detta förakt, att hata mej, att gå och gå och gå tills allt är ett skavsår, och aldrig komma ens en meter. Trött också på: att vara mej, Att vara alls.
Och jag kan så ofta sakna förra våren. Inte våren i sej, men mej i den. Jag var solen själv (kan ju föralldel verka som en efterkonstruktion, men faktiskt så nej!). Jag sken och lyste, spridde kakor, brev för vinden, flaskpost, solrosfrön i varje dike, jag älskade mänskligheten med en så envis frenesi. Orkade älska den. Människor var det bästa jag visste, alla slags men helst kantstötta. Skrev hyllande krönikor om fina alkoholister och samtal på bussar, nånslags magi,
var är den nu?
Och jag beundrar min ork och lust, undrar var den tog vägen. Jag vill inte bli stor på det här mycket skrämmande sättet, se världen med dessa ögon. Jag vill vara tretton år den här våren också. Och dom fick väl kalla mej naiv, att känna kärlek är - vad dom än säger - så mycket lenare för både sej själv och mänskor runtikring, än att gå runt i cirklar och se sorg åt varje håll, alternativt Ingenting alls. Att förblindas och plötsligt bara se sig själv (och sin innehållslöshet, allt slutar i en fokusering vid yta och ett putsande av en fasad. För att dölja bristen på något annat därunder. Måste det bli så?). Jag tror att synfältet krymper mer än vad det växer, allt annat är vuxnas önskeinbillning.
Ååå! Ge mej en saftig smäll på käften, sparka mej tills jag blöder, hata mej, misshandla mej.
Allt känns så låtsas, inget lyckas skaka om. Inte ens en liten bävning, ett skalv.
Hela världen är fångad i en dimmig, dammig säck. Fram och tillbaka. In i varann. Som äckliga gråa havregryn i en klumpig äcklig gröt. Jag tyckte att det var fint (Görans kommunistiska lilla grötutläggning i Tillsammans) förut men nu tycker jag att det är ren smörja... ett grötigt citat... Jag vill inte vara ett grått ihopklibbat havregryn. Vill inte vara i en smetig gröt, kan för mitt liv inte tycka att gröt är vacker. Tusen identiska människor i en smet kan bara vara otäckt.
Fast jag vet ingenting, och alla Förståndiga Långa Vuxenpellar måste i kör skylla på: Tonåren/hormoner, säga: Allt är som det ska/ allt är som för alla andra/ allt är tonår/ alla problem är tonår/ alla känslor är tonår/ allt som är fel är tonår/ allt som är rätt är... ja, precis, dessa tonår; roten till allt ont.
Jaså-jaha, tack för det, vad är Jag då, jag råkar vara fjorTON år, det stämmer, men det är väl inte Allt jag är heller! ... eller så är det just det. Alla vill förvirra mej. Och det är en jädrans bekväm diagnos att ställa, inte ens lyssna på vad jag säger! Bara låta mej mala för inga öron och så lagom i slutet av mina ord avlägga ett förklarande, tröstande "tonåren! Allt blir bättre med tiden. Tonåren går över".
Jag vill inte vara en ålder. Ha tonår som ursäkt till allt. Jag vill så gärna vara en människa. En egen. Men hur man än ropar i mej, hur noga man än tittar, så har jag ändå ingenting att svara,
så är jag ändå bara så bråddjupt, ekande tom.

februarispänning




RSS 2.0