solrosland

Hej, här kommer en traumatisk liten historia:

det ringde i telefonen, och jag gjorde plikttroget det jag var tvungen till; svarade.
- Hallå där!
- Hej... jag söker Björk mirjamsdotter, sa någon med mycket viktig, pappersbläddrig röst.
- ja-a, det är jag. I stammande takt nu. Avskyr avskyr avskyr telefoner.

... vettskrämd tystnad...

- okej, du, för det står här att du har aids...



Åhå, vilket oemotståndligt, festligt skämt!
Hälsat från min käraste broder. Den äldre av dem. 

Allt detta för att:
min läkare ringde upp igår, med djuuupt bekymrad röst och vacklade i rösten när han frågade efter mej,
och sedan efter snarare föräldrar,
och sedan "hmm, mummel mummel, när kommer hon hem då?".
Där slutade samtalet men sedan dess bor det i mej, växer och strör tumörer i hela kroppen.
- Jag har nämligen varit på undersökningar för röda halsprickar, en ständigt värkande mage och alla möjliga krämpor. Inte fått några särskilda provresultat, utom jordnötsallergi, och väntat och väntat.
Detta lilla samtal väckte sannerligen hypokondrikern i mig till liv. Sanna mina ord, det är som jag alltid sagt, jag har cancer! Nu är det dödsbesked på gång! Kanske okänsligt skämtat, men det ÄR inte skämtat, det kändes verkligen, verkligen så. Men jag har bett envisa böner och hoppas nu på det bästa.

Min hånande bror kunde dock inte låta bli att reta mej för detta ännu idag, genom ett sånt himla kärvänligt aids-telefonsamtal. Mitt hjärta stannade i två sekunder innan jag hörde målbrottsskrattet rasa genom väggarna. Bröder, bröder. Ungefär som när jag sett Psycho första gången och började gråta varje gång det var duschdags. Så fruktansvärt rädd. Förutom att jag inte kunde ha något draperi fördraget, så var jag tvungen att ha dörren dubbelt låst och blicken fäst bara på den under hela duscheriet. kroppen på helspänn. Redo för en match med Norman Bates.
Under kanske tredje duschen efter filmen.
Som fortfarande innebar samma förtvivat gråtiga procedur.
Skräckslagen och tio år.
Blicken spejandes mot låset.
Men så en kort sekund av borttittande, ner på tvålflaskan, och exakt precis DÅ
- så lirkade en listig bror upp dörren, snabbt och knäpptyst,
släckte lyset innan jag hann uppfatta nånting, imiterade begåvat det berömda psycholjudet och viftade med en machete... Eller om det var en mindre slags kökskniv. Men haja hjärtstanningen, och nästkommande duschars trygghetsgrad...

Ja sådan är han, min käre storebror. En sann livsförgyllare.
Min slutgiltiga, dödande hjärtattack kommer att vara på grund av honom. Lovar.
(Fast lite, lite söt. ibland).

Det är inte helt orsakslöst som jag inte äger en modeblogg. Kläder är som kläder är, roligt men mest besvärligt, men smycken däremot, är min största passion och därför ska vi zooma in på några av mina tjusigaste ädelstenar. Håll i hatten!









Det ni ser, är uppifrån och ner; (i sann modebloggsanda; som  jag längtat!)
Mitt älskade hjärta som jag skrivit om tidigare, en knasig spetsdukshäst från tjallamalla och ett litet glasögonpar från h&m, eiffeltorn och solfjäder-berlocker från glitter, världens finaste minsta fågelbursberlock - men där tog lagret av kedjor slut,
Silverkedjogram, var är ni när jag behöver er som bäst?
Nå, vi fortsätter nedåt och finner där en mycket tjusig påfågelring som även den kommer från tjallamallas smyckestäta lilla hylla, och ett jordglobshalsband som jag knåpat ihop själv men inte ska ha någon som helst cred för - för det är en exakt kopia av ett halsband som oändligt duktiga Matilda gjort. Men som jag inte hann knipa i tid. Då malde min jordglobsbitterhet och jag gjorde till slut ett eget.
... Och så glider vi in i guldbroschernas förlovade land! Snäcka från erikshjälpen, rosett från Olivia och hatt från quietland. Därifrån kommer också världens finaste guldenhörning, fångad i en liten flaska.
Och det var nog inte ens hälften av alla mina skatter, men det får räcka för nu, mina läsare läser ju faktiskt ingen modeblogg och vill kanske inte heller göra så. Det finns andra till sådant. Nåväl, ett mer textigt inlägg kommer när tid finnes. Nu: kemi intill tidens slut. Knega streta tjänstgöra. Men det är ju för miiiin skull, måste jag minnas. Miiiin himla förbaskade framtid som kan gå i stöpet.



pust, och puss!

Fin pepp är:


♣ Crispig mjölkchoklad och framtida tulpaner på hallmattan


♣ Hemlig kundhälsning från ST's kundcenter



♣ En liten marängask med fem knappar inuti. En silversnäcka, ett gyllene B och tre guldröda ankare.
(- för att jag heter Björk, älskar snäckor och är en sjöman i min själ). Från Olivia som vet min smak.


♣ En msn-puss från en lillebror.

Min omgivning är alls inte så bedrövlig, som synes... Åtminstone inte hela
fast det är så mycket som är vackligt och vingligt
och mitt otämjda humör är som en giftig tumör.

Och det är så svårt att ha en blogg, när alla tycker att man är för privat och dagboksmässig,
och förmanar att FRÅN INTERNET FÖRSVINNER INGENTING. ALLT ÄR EVIGT TATUERAT I DET VÄRLDSVIDA NÄTET. BETÄNK DET, BJÖRK, BETÄNK DET.
Jag... håller mej.. hela tiden, när jag skriver. Och då är det ingen vits.
Jag vill inte känna mej tyglad och bevakad, men andras ord kan man inte ändra på, och man ska inte rätta sej efter läsarna, men jag lyssnar så mycket, påverkas så mycket, är så ängslig och rädd och osäker och nervös och sjukligt ocool.
Vad ska man skriva om sanningen är för privat. Att bygga allt på falsk chokladkakslycka är aldrig ett alternativ att ens snegla åt! Och att helt stänga portarna om min fina (ej längre speciellt) lilla blogg är inte bättre det.
Allt känns sällsynt olustigt ikväll. Trots msnpussar, knappaskar och blomstercheckar. Bloggens fortsatta liv får tänkas över en annan gång, nu ska jag begrava mej i fysikböcker som jag inte förstår ett ord av, optik är inte att leka med.

adjöken /ert tillgivne ufo

Efter Håkan
precis nu.
Och tystnaden skär i öronen. Bara tysta tangenter, i kontrast mot en dånande håkan, ett dunkande band och ett stormande, pulserande publikhav för tjugo minuter sedan. Kan inte smälta. Håkan är och förblir jordens vackraste scenmänniska i sitt kroppsspråk
- varje rörelse varje ord och darr på handen. så. pricksäkert.
Men jag köade i över en timme i 16 minusgrader osäker på att komma in, smita förbi åldersgränsen, med magont och knallröda händer utan minsta känsel*. omringad av en argsint buffelflock.
*det var inte skönt att frysa, men dagens smärtometer nådde toppen när de där händerna skulle TINA och plocka fram garderobpengar. en ren och ram omöjlighet, vilket kan ha påverkat nästa missöde, nämligen;

Jag kom in, men landade sällsynt nog inte längst fram, en kötimme räcker oftast inte till det (men hallå kylan), utan i andra ledet. I mitten. - Och det är ett stort snedsteg för Håkan är den minsta mitten-artisten nånsin.
Studsar åt alla kanter som finns. Sträcker sina händer mot de mest avlägset oväntade. Inte mitten. Så jag stod ganska ögonkontaktslös och i plötsligt 800°, sjöblöta tunga kroppar överallt, alkoholsvajiga och med ganska nedsatta Stå-själv-funktioner. Och som dom skrek och dånade. Jag vet inte om jag växt och blivit sisådär sjuttio år och extremgnällig och konsertsvag sedan i bara i somras, jag är alltid tapprast och gjord av pansar, men det var svårt att dansa ikväll. Lätt att sjunka ihop så att den vänliga vakten tvingades fråga 17 gånger om jag var vid liv. Och Sofie mitt söta sällskap fick lyftas över utan luft men med panikiga tårar, krossad, betrakta konserten långtlångt bak istället.
Fast mellan svetten och tårarna och de arga publikboxarna med vassa armbågar som var där med mottot Vinna eller försvinna.
Så fanns Håkan och Håkans bedövande vackra röst och hans hand i min och leenden runtomkring och jag vet att jag lever när jag är svettigast i världen och inte hör vad jag tänker, bara klappar tills armarna bränner och rasar ihop, och låter benen dansa i takt tills jag inte hör något annat, tills det går av sej självt, det finns bara ett ord, Kärlek, annars vet jag inte.
Allt tar ju slut, och om det, denna gång, var en lättnad eller tillbakatillverkligheten med spilld öl överallt och uppväckande minusgrader är lite svårt att avgöra. En ganska snopen konsert, jag vill ju ha mer, jag vill till nästa stad och nästa och nästa
det är meningen att jag ska dansa alltid. aldrig sluta. bara vara i Håkans ögon. /en kokande, frusen, förälskad, levande och blåmärkt Björk i världens tystaste vardagsrum.

ps. han spelade Bara dårar rusar in! Explosion när han sa det. När de första tonerna.

När vi ändå är igång med det här ytliga.
Fina skor.
Mina skor.

Historien går såhär va:
att jag såg dem stå och gnistra på en News-hylla
och drogs då med, helt fantastisk och MAGNETISK kraft, in i affären,
och skorna var plötsligt alldeles fastspända på fötterna,
och jag hann varken blinka eller tänka,
Bara känna hjärtat dunka i en materiellt pirrig takt, spegelbilden le, fötterna trivas
- så jag slog till och köpte dem.

För att jag ju aldrig köper skor. För att alla skor är så himla tråkiga och otilltalande, och just dessa så sällsynt ljuvliga. För att man ska kosta på sig ibland. Unna sig.
Men 699 kronor är mycket, en halv festival. Så de ska ändå tillbaks, få tillhöra nån annans fötter, och det är vemodigt. Måste därför lämna ett inlägg ägnade dessa magiska skor till eftervärlden. Måste minnas att jag burit och älskat dem åtminstone innanför mina väggar, att de har snurrat varv framför min spegel.
Sånt som ingen har sett, har väl ändå hänt va? trots alla som hävdar motsatsen. Men att minnas är viktigt. Det är en ruskig tanke att allt i mitt huvud genom en snabb krock, ett skott, en plötslig tumör eller bomb eller brand - kan lossna och förintas och aldrig återbli för någon. Allt som jag sparar och samlar och som är det viktigaste och självklaraste är ändå så himla bräckligt, obekräftat och ingenting.
ja, just dessa skor är inte det viktigaste, men ni hajar. Dagbok är ingen dum idé. 
peace /björk.

Idag har det varit torsdag hela dagen lång. Vilket betyder..... ärtsoppa och pannkaka!
Eller nja, kanske på somliga lunchrestauranger. Men för mej och Olivia betyder det torsdags-PRESENTER.
Gärna hemvirkade maränger eller loppisfyndade broscher eller något man hittar hemma i en vrå, vadsomhelst med lite kärlek. Ett nödvändigt påhitt i en grå rutinrandig vardag.
Idag var det Olivias tur (näe, man måste inte ge paket! men det råkar vara det bästa vi vet). Hon fick:

Fina lysande tulpaner! Ljusrosa, lite smaklösa men fiffigt insmältande i Olivias renodlade femtiotalsrum.


& en liten glasögonberlock. Åt hals eller armband. 


(och en solfjäder till min egen hals i bara farten)

Paketerat och klart:





Det var den torsdagen, det. Storslagen för Marcus Birro, ganska plast-tulpanig för mej.
Men jag bråkade faktiskt lite också! Stod instängd på en toalett på en annan skola med andan i halsen och trängdes med mina fem flickiga klasskompisar medan dörren utanför nästan sparkades in.
Spännande med sånt tycker jag, det måste ju hända saker. Det är annars som jag blir så genomskinlig. Får min färg genom inte nödvändigtvis slagsmål, men saker som KÄNNS.
Som sex stycken panikslagna hjärtan på ett toalettlock.
Jag råkade hota med skokastning (brutalt va) om de ohyfsade främlingskillarna (att de var killar spelar ingen roll egentligen, om det inte vore för att det utspelade sig just i ett omklädningsrum. Jag vill inte byta om med främmande killars flin nej tack! inte tjejers heller, men det förväntas man bara stå ut med) inte lämnade vårat omklädningsrum när allt vi ville var att duscha ifred, och de hotade då tillbaka med både spö och mord och tappade all sans. Det hela slutade med ett akut mobilsamtal till vår idrottslärarinna som blev hjältinnan i fallet. Jag kan inte sluta skratta.
Kram /Björk.

Ja just det ja.