solrosland

Efter Håkan
precis nu.
Och tystnaden skär i öronen. Bara tysta tangenter, i kontrast mot en dånande håkan, ett dunkande band och ett stormande, pulserande publikhav för tjugo minuter sedan. Kan inte smälta. Håkan är och förblir jordens vackraste scenmänniska i sitt kroppsspråk
- varje rörelse varje ord och darr på handen. så. pricksäkert.
Men jag köade i över en timme i 16 minusgrader osäker på att komma in, smita förbi åldersgränsen, med magont och knallröda händer utan minsta känsel*. omringad av en argsint buffelflock.
*det var inte skönt att frysa, men dagens smärtometer nådde toppen när de där händerna skulle TINA och plocka fram garderobpengar. en ren och ram omöjlighet, vilket kan ha påverkat nästa missöde, nämligen;

Jag kom in, men landade sällsynt nog inte längst fram, en kötimme räcker oftast inte till det (men hallå kylan), utan i andra ledet. I mitten. - Och det är ett stort snedsteg för Håkan är den minsta mitten-artisten nånsin.
Studsar åt alla kanter som finns. Sträcker sina händer mot de mest avlägset oväntade. Inte mitten. Så jag stod ganska ögonkontaktslös och i plötsligt 800°, sjöblöta tunga kroppar överallt, alkoholsvajiga och med ganska nedsatta Stå-själv-funktioner. Och som dom skrek och dånade. Jag vet inte om jag växt och blivit sisådär sjuttio år och extremgnällig och konsertsvag sedan i bara i somras, jag är alltid tapprast och gjord av pansar, men det var svårt att dansa ikväll. Lätt att sjunka ihop så att den vänliga vakten tvingades fråga 17 gånger om jag var vid liv. Och Sofie mitt söta sällskap fick lyftas över utan luft men med panikiga tårar, krossad, betrakta konserten långtlångt bak istället.
Fast mellan svetten och tårarna och de arga publikboxarna med vassa armbågar som var där med mottot Vinna eller försvinna.
Så fanns Håkan och Håkans bedövande vackra röst och hans hand i min och leenden runtomkring och jag vet att jag lever när jag är svettigast i världen och inte hör vad jag tänker, bara klappar tills armarna bränner och rasar ihop, och låter benen dansa i takt tills jag inte hör något annat, tills det går av sej självt, det finns bara ett ord, Kärlek, annars vet jag inte.
Allt tar ju slut, och om det, denna gång, var en lättnad eller tillbakatillverkligheten med spilld öl överallt och uppväckande minusgrader är lite svårt att avgöra. En ganska snopen konsert, jag vill ju ha mer, jag vill till nästa stad och nästa och nästa
det är meningen att jag ska dansa alltid. aldrig sluta. bara vara i Håkans ögon. /en kokande, frusen, förälskad, levande och blåmärkt Björk i världens tystaste vardagsrum.

ps. han spelade Bara dårar rusar in! Explosion när han sa det. När de första tonerna.