solrosland

Du får gärna avsky mig, om det gör mig synlig igen.

hej kära ni,

mitt liv består utav att lyssna på kärlekens tunga till förbannelse, famla mej genom dagarna, vara ängsligt vaken vareviga natt; Jag vet varenda fönster på min gata utantill nu,
innanför vilka det bor fler som vankar,
fler lampor som lever fastän klockan är 04:23.


Morgonstund har guld i mun brukar det heta på broderade bonader, men mina morgonstunder är mest trassliga lakan, färskt varma av mardrömmar. Livsfarlig puls genom nattlinnet och En dag till dunkande i huvudet. Bara en dag till.

Och jag tänker väldigt sällan nu, snubblar mellan plikter, det är så lite Jag i allt jag utför,

jag är en: dotter, syster, elev, klasskamrat.

Så sällan känner jag Björk, och så ofta kallar dom mej blek. Ett filter mellan mej och världen, en ofrivillig distans i vägen för alla slags känslor. Min närvaro är frånvarande.

Jag vill växa och bli! Vilja är det enda jag har i behåll, vilja pumpar runt mitt blod (en dag till...).

Behöver sånt som Färgar, som smäller så det Känns, för nån-förbannad-gångs skull, i mej.

Men som en klok man en gång sa; man skapar sej sin egen vardag/verklighet/lycka och får resultat därefter. Jag skapar isåfall ganska illa. Är så tröttsamt flitig på att skylla ifrån mej, inte på någon särskild förvisso, utan på det allra mesta - Det är skolan. Det är Sundsvall. Det är livet. Det är vadsomhelst, men dåliga omständigheter som omringar mej.

Och det är ju egentligen inte så, det är JAG som är felet i mitt liv och man kan inte byta ut sej själv,

jag är innerligt trött på detta förakt, att hata mej, att gå och gå och gå tills allt är ett skavsår, och aldrig komma ens en meter. Trött också på: att vara mej, Att vara alls.

Och jag kan så ofta sakna förra våren. Inte våren i sej, men mej i den. Jag var solen själv (kan ju föralldel verka som en efterkonstruktion, men faktiskt så nej!). Jag sken och lyste, spridde kakor, brev för vinden, flaskpost, solrosfrön i varje dike, jag älskade mänskligheten med en så envis frenesi. Orkade älska den. Människor var det bästa jag visste, alla slags men helst kantstötta. Skrev hyllande krönikor om fina alkoholister och samtal på bussar, nånslags magi,

var är den nu?

Och jag beundrar min ork och lust, undrar var den tog vägen. Jag vill inte bli stor på det här mycket skrämmande sättet, se världen med dessa ögon. Jag vill vara tretton år den här våren också. Och dom fick väl kalla mej naiv, att känna kärlek är - vad dom än säger - så mycket lenare för både sej själv och mänskor runtikring, än att gå runt i cirklar och se sorg åt varje håll, alternativt Ingenting alls. Att förblindas och plötsligt bara se sig själv (och sin innehållslöshet, allt slutar i en fokusering vid yta och ett putsande av en fasad. För att dölja bristen på något annat därunder. Måste det bli så?). Jag tror att synfältet krymper mer än vad det växer, allt annat är vuxnas önskeinbillning.
Ååå! Ge mej en saftig smäll på käften, sparka mej tills jag blöder, hata mej, misshandla mej.
Allt känns så låtsas, inget lyckas skaka om. Inte ens en liten bävning, ett skalv.
Hela världen är fångad i en dimmig, dammig säck. Fram och tillbaka. In i varann. Som äckliga gråa havregryn i en klumpig äcklig gröt. Jag tyckte att det var fint (Görans kommunistiska lilla grötutläggning i Tillsammans) förut men nu tycker jag att det är ren smörja... ett grötigt citat... Jag vill inte vara ett grått ihopklibbat havregryn. Vill inte vara i en smetig gröt, kan för mitt liv inte tycka att gröt är vacker. Tusen identiska människor i en smet kan bara vara otäckt.

Fast jag vet ingenting, och alla Förståndiga Långa Vuxenpellar måste i kör skylla på: Tonåren/hormoner, säga: Allt är som det ska/ allt är som för alla andra/ allt är tonår/ alla problem är tonår/ alla känslor är tonår/ allt som är fel är tonår/ allt som är rätt är... ja, precis, dessa tonår; roten till allt ont.

Jaså-jaha, tack för det, vad är Jag då, jag råkar vara fjorTON år, det stämmer, men det är väl inte Allt jag är heller! ... eller så är det just det. Alla vill förvirra mej. Och det är en jädrans bekväm diagnos att ställa, inte ens lyssna på vad jag säger! Bara låta mej mala för inga öron och så lagom i slutet av mina ord avlägga ett förklarande, tröstande "tonåren! Allt blir bättre med tiden. Tonåren går över".

Jag vill inte vara en ålder. Ha tonår som ursäkt till allt. Jag vill så gärna vara en människa. En egen. Men hur man än ropar i mej, hur noga man än tittar, så har jag ändå ingenting att svara,

så är jag ändå bara så bråddjupt, ekande tom.

åhhh. dikt prosa dikt prosa. mumma mumma. fina unge. då får mitt hjärta att sjunge. världen, skolan och allt(!) är inte barmhärtiga mot tänkare. vattenpuss

Björk, du är väldigt spännande, speciell, duktig och fin. Jag tycker om dig! Tänk om våra hjärnor fick tala för sig själva, utan fåfängan, samvetet och munnens dåraktiga val. Undra vilka konversationer de skulle kunna ha, nu när alla tankar är blottade?



En kram från sjaskig tänkare i barnakropp till en ordkonstnärinna.

Du borde skriva en bok tjejen!

Allt är verkligen inte tonår! Vad du känner är vad du känner, oavsett vilken ålder du är i. Tonåren är bara än av alla saker som vuxna skyller på. Sen kommer 30-års krisen. Sen kommer 40-års krisen osv. Vuxna vill hela tiden skylla sin ångest, sina problem och vad de känner på något .. för då finns det ju en anledning. Även om den anledningen inte är den rätta anledningen. Utan det rätta är faktiskt livet .. att vi är människor med känslor, med allt var det innebär. Att vi är egna unika individer. Och vi känner det vi känner, oavsett vilken ålder vi är i. Och det vi känner är precis lika viktigt och ska tas på precis lika stor allvar oavsett vem det gäller. Och då ska man skita i åldern och se personen bakom! För en ålder är sällan svar på särskilt mycket mer än hur många dagar/månader/år man har levt här på jorden.



Och jag som skriver det här är 37 år och jag känner ofta så som du beskriver. Och det har jag gjort sedan jag var riktigt riktigt ung. Även om det går i vågor. För livet går i vågor och vågorna är i många olika nyanser.



Så fortsätt se dig själv som Björk .. för det är Björk du är, oavsett ålder och oavsett vad du känner.



Kram.

nu när jag sitter här och läser dina ord känner jag verkligen ígen mig och jag kan bara säga att jag ser dig som BJÖRK, min ÄLSKADE dotter och ingenting annat. Jag har gått igenom det du känner och känner igen mig i det du beskriver, även som 41-åring. Det är livet min käraste dotter. Du fixar det! Make Morotskaka Not War... och snubbla inte på tangenterna... love dadi (berlin 2009)

Detta du skrev nu gjorde dig väldigt synlig igen!

jag kan inte kommentera det här inlägget. det är för bra. det är alldeles för bra för att jag ska kunna kommentera det på ett bra sätt.



du är så sanslöst bra.

Bjöööörk. Jag vill gärna fika med dig på lördag. Du är finast. Puss!

DU SKRIVER SÅ BRA!



Och diagnosen tonåring vet jag alltför mycket om. Den är idiotisk. Men övergående, lyckligtvis.

Ja, tänk att det är så där, för dig och så många andra. Och vi som inte begåvats eller behängts med livet precis under skinnet, skyller på en massa som kanske inte är relevant. Det krävs tid att lära sig att leva, och särskilt om man måste leva så intensivt som du, känna så mycket, så ofta och nära. Och för att göra det ännu jobbigare får du en utmaning av mig, hyggligt va? Du hittar den på min blogg. Varsågod hördu, och glöm aldrig vem du är, gör inte om dig mer än du behöver för att stå ut.



Varm hand

Markattan

Det är inte tonåren. Förståndiga långa vuxenpellar har fel. Det är livet. Genom hela livet tvingas vi, måste vi, behöver vi, växa, gå igenom, gå vidare. Vi vandrar i timmar på nattomma gator. Vrider oss i mardrömsvettiga lakan. Stirrar på havet från bryggan. Springer från uppgift till uppgift. Irrar från möte till möte. Så en dag stillnar något inom oss, och det är inte längre nödvändigt att springa, vandra, fly. Vi finner ro. Glädje. Finner en mening. Oss själva. Nöjda lever vi med stillheten. Tills vi en dag upptäcker att vi nöter strumporna alldeles förfärligt. Och att vi har koll på vilka grannlampor som lyser klockan 04.32. Och skavsåren kliar igen. Tonår. 40-årskris. Sorg. Uppbrott. För varje gång lite klokare. Lite ödmjukare. För varje gång lite säkrare på att skavsåren läker.



Men du är, och kommer alltid att vara, din egen Björk.



Och du har just gjort dig mer synlig.

Björkis. Jag har inte ditt telefonnummer tror jag. Eller ifall du inte har bytt på ett tag så har jag det. Men vi kanske kan bestämma tid och plats och sånt nu? :*

Du är mycket begåvad - sluta aldrig skriva!

Fippel är världens bästa ord! Själv började jag aldrig och gjorde inte ens något misslyckat försök till sminkning när jag var yngre så nu känns det liksom lite för sent, haha. Alla har sett mitt glåmiga jag jämt, känns som att alla skulle bli så chockade om jag började sminka mig.

shit vad jag känner igen mig i detta. för tio år sen var jag riktigt ledsen över alla som skyllde mina bekymmer på att jag var tonåring och jag blir fortfarande sur när jag tänker på det.



stå på dig!

du är duktig. stå på dig.

Vi skulle kunna ses.. två vid Medis? Blir det konstigt för dig? Vi kan ses tidigare eller senare ifall det går bättre. Puss!

Björk min raraste av alla små tagna låtsassystrar jag har; du kommer att bli något stort.

Godnattkram från mig som är stolt över dig. För att du är du. Inte för att du är fjorton och ung. För att du är DU. Helt enkelt.

vad tjänar allting till vem vet ändå hur det kommer sluta. saker blir som de blir och varför oroa sig för framtiden. bara det att man måste tänka och man vill inte bara glömma saker. saker som i stunden var helvete men som nu i efterhand blir fina. puss!!!! du fattar liksom

Din fina Björk, som bara är så fin som bara en Björk kan vara. Den orange tufs lyser fortfarande som solen och är detta tonåren så är tonåren livets tillstånd. Livets berg- och dalbana åker även "vuxenpellar"! Sinnen som tar emot och registrerar. Men snart kommer det gula ljuset och det gröna för att förgylla våra dagar. Kanske får det oss att registrera annat än grå modd och kanske, men bara kanske, kommer kakor, brev, flaskpost och solrosfrön åter igen att spridas för vinden. Allt har sin tid. Det är helheten som formar oss. Så ladda likt en lampa som drivs av solljus och gör dig beredd på att stråla, så där som bara du kan, i kapp med solen.

Jag har egentligen inget att tillägga. Du, och alla som skrivit härovanför, har sagt så mycket klokt att jag blir rent varm om hjärtat. Fortsätt leva, tänka och känna, Björk, även om det är tufft emellanåt. Och fortsätt uttrycka det du tänker och känner i ord, eftersom du blivit begåvad med den förmågan. Du är en rackarns fin tjej, du!

Björk!

Det går upp och sen ner som en pannkaka.

Men sen går det upp igen,

det vet jag

och det har inget med ålder att göra

det bara är så.



Våren är på väg.

Jag vet inte hur ni har det med fåglarna uppe i Sundsvall men här i Stockholm,

utanför mitt fönster

har de små rackarna börjat sjunga redan klockan fyra!

De skriker efter våren

och något bättre

de med.



Kram på dig,

du är bäst.

Jag får bli den första att kommentera ditt låtval: Excellent! Eldkvarn är det mest underbara, gubb-band som finns. Kärlekens tunga kan man gråta till, den är bra som sorglåt. När man vill byta till hopp funkar den här alldeles ypperligt:http://www.youtube.com/watch?v=aoHHVpEkgAQ



de två bröderna har dessutom humor, vilket jag anser att man märker tydligt idetta inslag.



Kram

Jag ska inte skriva några krumbukter och sådant om texten, men jag måste säga att den är fantastiskt bra!

du är jag

och jag är du

dina ord berör och frigör

tack

"tonår" är en så löjlig, och egentligen ganska omänsklig, bortförklaring. det spelar väl ingen roll hur många år man är, i vilket livsstadie man befinner sig i - om man känner sig tom känner man sig tom och om man tycker att världen kan dra åt helvete för att den är så jävla idiotisk så räknas det ALLTID. ålder som ålder, smärta som smärta. det gör väl lika förbannat ont trots att man inte är 30 år och vuxen. och björk, jag tycker att du verkar vara en helt fantastisk människa. på riktigt. och ditt namn är så himla fint, precis som du. puss.

hej

jaj har läst din blogg ett tag nu, sen i början av hösten, men inte velat kommentera förrns nu, men din blogg är mysig opch bra och du verkar härlig!

Nu till saken, tänk på att vara tacksam, gör en tacksamhetslista över saker du känner dig tacksam och om du göt det här varje dag kommer du känna dig mycket bättre, det gör jag iallafall! Tex,m jafg är tacksam över att så många människor läser min blogg, kanske? eller, jag är tacksam för att jag har så många fina smycken? (som jag har sett :) ) Jag har länge känt som du, eller aillafall tror jag det, känslor är så svåra att beskriva ochg man kan ju aldrig vete om det är likadant för någon annan. Det är mycket roligare att vara glad än att avra lessen, som min lärare sa :)

jag är så dålig på att kommentera numera!

jag läser ju alltid din blogg.

i alla fall. jag känner precis likadant,man skyller bara på tonåren. alla skyller på tonåren. jag vet inte ens vad jag ska säga. jag skulle kunna citera minst hälften av ditt blogginlägg och säga att det är som taget ur mitt huvud men jag struntar i det idag. puss

du är fin, björk.