storebror
det ringde i telefonen, och jag gjorde plikttroget det jag var tvungen till; svarade.
- Hallå där!
- Hej... jag söker Björk mirjamsdotter, sa någon med mycket viktig, pappersbläddrig röst.
- ja-a, det är jag. I stammande takt nu. Avskyr avskyr avskyr telefoner.
... vettskrämd tystnad...
- okej, du, för det står här att du har aids...
Åhå, vilket oemotståndligt, festligt skämt!
Hälsat från min käraste broder. Den äldre av dem.
Allt detta för att:
min läkare ringde upp igår, med djuuupt bekymrad röst och vacklade i rösten när han frågade efter mej,
och sedan efter snarare föräldrar,
och sedan "hmm, mummel mummel, när kommer hon hem då?".
Där slutade samtalet men sedan dess bor det i mej, växer och strör tumörer i hela kroppen.
- Jag har nämligen varit på undersökningar för röda halsprickar, en ständigt värkande mage och alla möjliga krämpor. Inte fått några särskilda provresultat, utom jordnötsallergi, och väntat och väntat.
Detta lilla samtal väckte sannerligen hypokondrikern i mig till liv. Sanna mina ord, det är som jag alltid sagt, jag har cancer! Nu är det dödsbesked på gång! Kanske okänsligt skämtat, men det ÄR inte skämtat, det kändes verkligen, verkligen så. Men jag har bett envisa böner och hoppas nu på det bästa.
Under kanske tredje duschen efter filmen.
Som fortfarande innebar samma förtvivat gråtiga procedur.
Skräckslagen och tio år.
Blicken spejandes mot låset.
Men så en kort sekund av borttittande, ner på tvålflaskan, och exakt precis DÅ
- så lirkade en listig bror upp dörren, snabbt och knäpptyst,
släckte lyset innan jag hann uppfatta nånting, imiterade begåvat det berömda psycholjudet och viftade med en machete... Eller om det var en mindre slags kökskniv. Men haja hjärtstanningen, och nästkommande duschars trygghetsgrad...
Ja sådan är han, min käre storebror. En sann livsförgyllare.
Min slutgiltiga, dödande hjärtattack kommer att vara på grund av honom. Lovar.
(Fast lite, lite söt. ibland).
hahah aw.
Okej, han menade nog "skrivmaskin". Men nog är din dator en "skrimaskin" ibland. Som Edvard Munchs pensel, alltså.
Äsch, nu blev jag kanske för långsökt ...
Ibland är jag lite glad att jag inte har syskon som skräms.
Är du också jordnötsallergiker nu?
Usch vad elakt. Usch.
Mäh!
Vilken elak en,
han som verkade så snäll och söt...
Usch.
lalanda: ja! Han som verkade så snäll och söt... jag tycker att det är dags att hans rätta jag kommer upp i ljuset.
nej, jag har inget behov av att sprida elakheter om honom, men detta var ju bara att berätta vad han gjorde. Och det var ju elakt! Han är inte någon evig sötnos, även om somliga mammor gärna vill tro det.
Inte är det lätt att vara syster.
Åh hej finafina du.
jag blir alltid lika imponerad över ditt sätt att skriva. Ditt språk är som en varm filt som man vill vira in sig i. Förlåt för min blyghet idag. Senare på kvällen pratade vi (Greta, jag, Olle, Sandra och Emily) om hur fin du är och hur fina kläder du har.
Nästa gång vi ses ska jag kanske kunna säga hej och sådär. Puss!
Jag vet att det bor en liten retsticka i honom,
har sett det med egna ögon
;)
blyga fina alva:
hallå men ååh! Är det någon som borde skämmas så är det jag. Jag sa till Greta, just innan ni kom, att jag hade ett skavigt Alvasamvete - och det hade jag sannerligen. För gången vi skulle ses, men inte sågs. Och för att jag borde hört av mej denna gång men inte vågade. Och så kom du och jag... var i fel slags skamset läge. Så att säga.
Du är världsfin Alva! Nästa gång så... haha, tredje gången gillt så det smäller om det. Sådärja. Kram och adjöken och förlåt min himla Idetblå-fasoner.
Du ska inte tro att systrar är att föredra. Vi var (är) fyra stycken och det var minsann inte lätt alla gånger... :)
ensambarn här sitter och vinkar handen så högt upp i luften som helst och ivrigt skriker "JAG VILL OCKSÅ HA EN ELAKSNÄLL STOREBROR". you know the rest.
har alltid velat ha en storebror. mest för att jag har fått för mig att alla storebröder är coola och kan spela gitarr och kan hjälpa till med matteläxan. vill liksom inte tro att det inte är så.
Björk! Skickade en kommentar förut, men jag är osäker på om den kom fram eller tappade bort sig på vägen.
Känner du för att komma till uppsala i helgen? Love, Claes och Rikard kommer (:
KRAM!
sara: min spelar inte gitarr, men väl amélievalser på sitt piano - vilket i mina ögon smäller aningens högre, plus att han spelar cello och mungiga, men inte lika bra. Matteläxa kan han hjälpa med, men det här med att GRATIS och i vänlig ton vilja göra det - är en annan sak.
Så det är nog lite så, ändå. Fortsätt tro det. Jag älskar Hamlet när han ger mej en godnattpuss eller vill spela alfapet och köpa choklad en torsdagskväll - men det är så EXTREMT ÖKENSÄLLAN att det inte är det bilden jag lyckas ha av honom ändå.
Ellen: JAG KÄNNER VERKLIGEN FÖR DET.
Meeeen... det stora förbannade "Men":et... är att jag är just hemkommen från Sigtunatrakterna och fast i Sundsvall för att vara VETTIG och göra NYTTA resten av lovet. Mitt hjärta pekar åt Uppsala, jag saknar Loves kramar så jag storknar, och Rikards fina ombrysamhet, och Claes fina uppriktighet, och dej och dej och dej! Attans, men nej. Ibland går det ju inte. Ibland måste man vara duktig och realistisk. Jag lyckas aldrig riktigt. Det lockar att fly ifrån vettiga nyttosaker ändå..