med en enkel tulipan (eller många!)
Eller nja, kanske på somliga lunchrestauranger. Men för mej och Olivia betyder det torsdags-PRESENTER.
Gärna hemvirkade maränger eller loppisfyndade broscher eller något man hittar hemma i en vrå, vadsomhelst med lite kärlek. Ett nödvändigt påhitt i en grå rutinrandig vardag.
Idag var det Olivias tur (näe, man måste inte ge paket! men det råkar vara det bästa vi vet). Hon fick:
Fina lysande tulpaner! Ljusrosa, lite smaklösa men fiffigt insmältande i Olivias renodlade femtiotalsrum.
& en liten glasögonberlock. Åt hals eller armband.
(och en solfjäder till min egen hals i bara farten)
Paketerat och klart:
Det var den torsdagen, det. Storslagen för Marcus Birro, ganska plast-tulpanig för mej.
Men jag bråkade faktiskt lite också! Stod instängd på en toalett på en annan skola med andan i halsen och trängdes med mina fem flickiga klasskompisar medan dörren utanför nästan sparkades in.
Spännande med sånt tycker jag, det måste ju hända saker. Det är annars som jag blir så genomskinlig. Får min färg genom inte nödvändigtvis slagsmål, men saker som KÄNNS.
Som sex stycken panikslagna hjärtan på ett toalettlock.
Jag råkade hota med skokastning (brutalt va) om de ohyfsade främlingskillarna (att de var killar spelar ingen roll egentligen, om det inte vore för att det utspelade sig just i ett omklädningsrum. Jag vill inte byta om med främmande killars flin nej tack! inte tjejers heller, men det förväntas man bara stå ut med) inte lämnade vårat omklädningsrum när allt vi ville var att duscha ifred, och de hotade då tillbaka med både spö och mord och tappade all sans. Det hela slutade med ett akut mobilsamtal till vår idrottslärarinna som blev hjältinnan i fallet. Jag kan inte sluta skratta.
Kram /Björk.
Jag tycker dock att din blogg är helt fantastisk! Brukar gå in här och läsa ibland. Och du sprider sådan glädje på något fantastiskt vis!
Men idag har du helt rätt .. Idag är Marcus Birros blogginlägg det bästa som jag har läst på länge. Jag var inne och läste flera gånger tidigt i morse, innan jag gav mig av till biblioteket. Men då hade han inte hunnit skriva något. Men innan jag gav mig av ifrån biblioteket för att ta en sväng på stan, så tittade jag på en dator på biblioteket och då .. DÅ .. hade inlägget kommit in och jag blev så glad så jag började nästan gråta.
Jag är helt galet glad för deras skull!!!!
Anna: först ett tack för de första meningarna.
Sedan ett tack för de andra meningarna. Visst är det... åh? Och att man kan känna så. Men det är så innerligt magiskt och mirakelartat fastän det ju inte borde behöva vara så upphöjt.
tack för din fina kommentar.
Så mysiga bilderna var!