solrosland

Bakom sin pappa som har en tröja som fladdrar i vinden.
Särskilt fint när vespan är finast i stan. Och min. Men jag är för o-sexton för att få köra den själv. Och för trafikfarlig för att någonsin kunna göra det, spår min gulliga familj.

Vi åkte till ett flygplan

och däri fanns orangea stolar

ett skoförbud

och alldeles obligatoriskt ett helt Red Bull-kylskåp och tusen kanelbullar.

Jag hyrde den tidigare ikväll, med min mamma. Henne ser ni här nedan:


Jag misstänker att jag inte har hennes hela medhåll om hur fantastisk denna bild är men jag älskar den. 

Vi hyrde, förutom Cape Fear, fyra andra fina filmer. jag trivs så bra med min mamma.
Jag har sen igår fått erfara hur fin hon är att hyra och se film med, tacksam att laga middag till, spännande att gå på ica-turer med, trevlig att sushipicknicka med... vilket vi gjorde igår när Isabella åkt, solen sken och jag var saknig till mods. Jag föreslog utomhusmiddag för att pigga upp mej och ta vara på solen. Förslaget gick igenom och vi köpte alltså sushi och åt den på en klippa.
Under granarna och måsarna. Med hela havet framför. Mitt älskade älskade älskade hav. Kan aldrig någonsin se mej mätt

isabella var här en stund och vände åter till sin stad idag.
hon lämnade efter sej: en påse kanderade jordnötter. en stämningsgivande skiva. ett litet kuvert som är helt nedskrivet av hjärtan hemliga små koder och viktiga ord att veta. en hemlig tatuering på min rygg. en fin sovoreda i mitt rum. sconesen vi inte orkade äta upp. ett nyladdat hjärta hos mej.

oho för:
hennes lockar hennes sätt att le hennes ögon över köksbordet, gröna och stora i sin egna form. hennes tysta fotsteg, sätt att röra sej. ständiga små komplimanger rakt ut. oho för hennes sätt att bläddra, att nudda, att äta, att lägga märke till. för att hon tycker att smulor är finare i den formen, i plural. att förresten varje ord är det. hennes röst, hennes ansikte när hon berättar. hennes blick. hela hon.

isabella lagade mat till oss, rostade grönsaker och sötpotatisar och fetaostig kyla på sidan. världsbäst! jag rekommenderar det varmt. att anlita henne till kock menar jag


köksbordsfin.
sedan åt vi systerligt delad kanelbulle till efterrätt, och därmed tog det hem veckans bästa måltid-vinsten.

fin fin fin fin fin.

skymningen föll. vi somnade i duktig tidig tid till somnig musik. efter kaffekoppssorbet.

... sen gick solen upp och det var nästa dag!
jag knådade fantasiscones till frukost. och två olika smoothies eftersom jag inte kunde veta vad hon bäst ville ha. det var gott och är smuligt i sängen ännu

sedan promenerade vi mot stan och synen av saneringen i denna tunnel är inte rolig.
kan dom inte sluta någon gång.
att ta bort allt som är lite färg och konst och skapat. 
det blir så himla mycket fulare. eller tycker ni att den nysanerade väggen är tjusig kanske?
det kostar så himla onödiga kronor. och det kommer ändå bara nytt. det fina vinner. och bevare mej väl, det är ju tur, men varför hålla på med denna långdragna suddautkamp? nå. isabella gjorde en liten rosa insats, lämnade spår i min grå stad som jag kunde titta på under min hemfärd. och glädjas åt.
bravo!

solen var gul och tillbaka efter alla moln och isabella är så vacker 

hon passade på att skriva vykort från stora staden sundsvall och berätta om varje äventyr för varje vän... nej, men hon köpte två viktiga vykort på turistbyrån. som hon skrev och som hon postade. 
sedan en lång hård nära hjärtmothjärtstryckande kram. innan hon busskjutsades åt örnsköldsvikiska hållet och jag gick hemåt. till jordnötterna i oöppnad påse. till ett rum med lysande isabellafrånvaro. 

imorgon är det söndag och jag känner mej äntligen inne i sommarlovet och äventyrsredo. isabella gav mina ben fart. myrorna i byxorna. en vilja. i sundsvall kan jag inte stanna mer!

If I don't live today... från Mando Diao, efter ett märkligt hyllningstal till Michael Jackson.

Lykke Li var nog största dödsbudsbäraren och nådde hela sin publik när hon efter konserten kom ut på scenen för att berätta något mycket tråkigt. Då var nyheten fortfarande mycket ny. Men jag befann mig ju, som skrivet, på Thåström och informerades istället blixtsnabbt av min mor via sms. Och när jag sedan sprang genom massorna mot Kleerup så visste alla festivalare i ett trollslag vad som hänt. Det var hälften lyckliga skål! och hälften tårar. Allt så overkligt. Olika opålitliga dödsorsaker på löpande band. Kleerup tillägnade honom en låt och under nästföljande dagar följde de flesta artister hans exempel. Det var konstigt, att han skulle passa på att dö just precis då. Hela festivalen blev märkt av hans död såklart. Fast nä, jag ska inte skriva mer om honom, för jag är inget Michael-fan. Inte när han levde och då är otäckt att förvandlas till det vid hans död. Sätter punkt härmed: . 


* En till, längre version av If I don't live today, som det inte är jag som har filmat, kommer här.
Med det sjukaste mellansnacket någonsin som bonus. Gustaf jämför Michael Jackson med Borlänge på ett mycket... spännande.. sätt. 

(ett inlägg som jag skrev i lördags men som inte gick att publicera då, därför kommer det nu.
rykande o-aktuellt; varsågoda).

Gatufesten härjar i Sundsvall! 

Den är precis som pesten och nyckelorden är Öltält och Medelålders. Och så lite raglande fulla fjortisar som pålägg. Ingredienser som alltid gör mej illa till mods, men detta år är kulmen nådd, jag var där med min mor både i torsdags och igår och det var helt rekordartat; Jätteglest, ingen minsta kö, hejdlöst och pinsamt få tappra publikrader framför de stackars scenerna. Jag undrar vad som sker. 

Fina fina Lars Bygdén, som var mitt skäl att gå på spektaklet, hade även han gles publik - vilket vid den tidiga timmen kunde skyllas på just klockslaget och värmen, att folk var lite badstrandssega ännu, men skulle välla in snart och senare.
Men det blev ju aldrig någon snart!
Det var lika tomt (nåja, men nästan) framför A Camp också;

(sorglig bild som får kompenseras av en snygg nina:)

Framför precis varenda band så ekade det glest. Massor av extrautrymme till dans - som ingen utnyttjade förstås, vi var ju ändå i stelbenta Sundsvall. Ingen trängsel och ingen kö. Jag kunde stå längst fram på vilken konsert jag ville utan att tränga mej. Gatufesten går sin död till mötes, och jag är lika glad för det. 

Men jag kan inte låta bli att stilla undra varför jag köpte ett tredagarsband? Så underligt, oekonomiskt, ogenomtänkt och tråkigt. 700 kronor för att titta in i karaokeiska öltält, raglas in i av fulla tonåringar och... se vadå? Miss Li? Marit Bergman?... Ingenting känns hundra. Årets hjärndöda gärning.

Efter Lars gick vi runt som frågetecken och skådade all o-publik, alla stackars band, åt jättejättegod mat, tittade lite på fina El Perro Del Mar;
 

Efter några vanktimmar mötte jag min mamma igen. Såg lite fin Ulf Lundell, men det var inte fint utan bara gubbigt, det hade varit fint under andra omständigheter, exempelvis längst fram med min uggla bredvid.
Såg därpå Miss Li under mycket begränsad entusiasm. Men hon var studsig och hade en lampa på sin scen. 

Efter det var jag, trots ett sprakande piggt Ba ba ba-extranummer, bara ledsenladdad.
Gick mot Two white horses på pipeline, och det var väl varmt och fint, nog tillochmed Bra - men mitt humör gjorde inte min intagningsförmåga rättvis. Gustav var där iallafall, och honom hade jag inte sett på miljoner år och han skriver ju så sällan i tidningen mera, jag fick nästan hjärtstillestånd för han är fortfarande jättefin och så hjältisk för mej. Och jag skulle sagt något till honom om det inte vore för att en lugn fin intim konsert pågick, så han fick världens tristaste lapp istället, sen gick jag ut och svalkade mej. 
Moneybrother spelade som bäst på torget och jag fick Moneybrotherisk mersmak under P&L. Det är så sanslöst studsigt och live-roligt ju! Men att dansa själv är mycket långtråkigt när det är 54:e gången. Så jag vände ändå om och missade honom medvetet.

Det märkliga är den hastiga förändringen och vändningen, för mitt minne säger att det förra året var jätteroligt med gatufest. Hanna var mitt sällskap och jag saknar den tiden, de dagarna, den Juli, väldigt mycket under dessa dagar. Kontrasten är obarmhärtig. Vår vattenpipa, hanna på mitt golv, Jive, våffelfrukost, hamndans, Håkan hela natten, The Ark, guldkonfetti, det var trångt, det var dans och det var ändå nånting som nådde mej. Gulliga människor på gatorna.
Här är förra året i en cigarrask:

Och här och här är förra året i blogginlägg. 

Jag har andra stilla minnen av att det varit roligt andra år.
Med Prideparad i rosig klänning och rosa megafon och inget hår, 2007. Kolla bara:

Vad jag var modig, vad jag var rosa, vad jag var oanonym. Lätt att skratta åt mej men jag har något att lära av tönten på bilden. Och The ark:iska explosioner. Och thåström året dessförinnan. Jag har alltid sett det stadsfestivalstrista, det Sundsvallskt trånga, men det har aldrig känts såhär. 
Vilken.... flopp. Ja ja. Ingen tvingar mej att gå ikväll. Det är ju onödigt att plåga sej. Jag stannar hemma istället. Det är ju jätteroligt det också. 

- Laleh
- Lars Winnerbäck
- Thåström
- Kleerup
- Timbuktu (i väntan på att Lasse senare skulle stiga ombord på samma scen)
- The Sounds (i väntan på att Lasse senare skulle stiga ombord på samma scen)
- Lars Winnerbäck igen
- Litelite Mando diao
- Sophie Zelmani
- Anna Ternheim
- Moneybrother
- Lars Winnerbäck igen
- Håkan hellström

Och säkerligen en drös till!
Men vad säger man; det är så det är på festival: krockigt, och i synnerhet när man väljer att spendera sina flesta timmar KÖANDES för att garanterat hamna längstfram på Lars. Sannerligen en skittrist prioritering men det sitter i min benmärg. Jag blir alldeles för fysiskt, studsigt stressad av att göra på andra vis (dvs se andra artister och riskera att förlora en ögonkontaktig lasseplats). På sätt och vis skönt att inte vara på Hultsfred nu. Hela festivalen mister ju sin festivalitet när man bara har sitt fokus på Lars, och han ger mej dessutom mina nerviga nerver, jag blir så känslig. 

ja. Det var det, det.