solrosland

Äh. jag postar trean också så har vi detta överstökat. 

Bäst:
- att få träffa Lena äntligen, att stå intill henne tre Larskonserter. Som vi så länge drömt. 

- Timglas med munspelet och fina Johan efter den akustiska spelningen.

- Kleerups hela spelning, hans handslag, att titta rakt in i hans tefatsbrunagigantiska ögon.
- Stefan Sundström när han hejade på mej när jag gick förbi, och när han utbrast "Vad känner jag igen dej ifrån egentligen?". Han är så fin, jag kan inte säga det nog. Men jag missade ändå spelningen han deltagade i. 
- Det är visst nån som är tillbaka som öppningslåt under Rockkonserten ♥ 
i allmänhet ganska tillfredsställande och oväntade låtlistor på Larskonserterna.
- Alla godhjärtade vakter med blickar på hugget. Som med nästan våld tvingade mej att dricka (... vatten). Som kramades, underhöll uttråkade köare, assisterade,  skrattade och brydde sej i sju timmar på raken. Som var redo att lyfta över vilken sekund som helst men ännu mer månade om att vi skulle få må bra nog att stanna kvar. Det finns mindre snälla vakt-sorter också, men nästan varenda prick på P&L var sällsynt hjältisk.

- att se Die Mauer tillsammans med nån som var duktig på det..
- sista Larskonserten och konfettiregnet därefter, plektrumen och silver över borlänges hela himmel

till vakten: "ser du min väska där nere nånstans? den är röd". 
"jag är ledsen men... jag ser bara silver!". 

- att somna i fyrtio minus och vakna i fyrtio plus. Det är väl så det är, men något säger mej att vi ändå förbannades med ett ovanligt extremt väder. Den dagliga hettan smälte oss. Stekte hjärnorna. Jag kunde inte tänka, kunde bara gömma mej under ett träd. Se axlarna skifta färg till knallröd. Och försöka behålla dansen kvar i benen när solen gick ner och fina artister ombordsteg scenerna. 

- .... lamheten vilandes som en tät filt över dagarna. Om den satt i solen eller i mej vet jag inte. Jo, nog lika delar skuld förresten. Men det var väldigt lamt: jag träffade inte hälften av de jag kände där, jag la mej och sov i mitt tält på natten (eller försökte åtminstone. trots hindrande oväsen utanför. - Ja ni hör ju, oväsen, vad är jag för slags pensionär egentligen...). På morgonen hade jag solsting och var ett litet solskyggt monster. Och sedan köade jag. Och sedan dansade jag kanske i en efterlängtad timme. nä, men festen hittade inte mej. Det var rätt... trist, det hela, i ärlighetens namn. Jag hade ju ingen lust. 

- Inget ont om Timbuktu som är typ den charmigaste finaste jag vet, eller om the Sounds heller, Maja är fin att se på minsann, men det är så SYND att de konserterna lyckades ta all must ur mej inför Lasses Rockspelning som alla andra i efterhand lovordar som den bästa någonsin. För det tvivlar jag inte på att den var. Och jag var ju där. Men helt svimfärdig och inte i rockform. 

- lördagen!  Först en stekhet mitt-på-dagen-dag utan skugga, fängslad från klockan tolv vid kravallstaketet.

Vakterna delade ut plastflaskor med vatten timvis innan i förebyggande syfte, men lovade oss ändå att vi skulle bli överburna allihop i svimningar senare (de fick rätt. Alla runtom mej lyftes över, en efter en, men jag stod kvar som alltid. är ganska stabil). På kvällen, när Håkan gjorde entré - förövrigt den trängsta mest kokande knallröda dansblöta konsert jag varit med om - var mina shorts blöta. Shortsen! Och då hade ändå solen gått ner för längesedan. Så dansigt nära trångt och vrålande.

Fina Lovisa i en välsignad SKUGGIG paus och Lenas smarta röda fickfläkt! Alldeles underbart. Och ganska oumbärligt i den värmeböljan som P&L råkade tajma in. Festival-bra-att-ha-tips från Lena.

- Håkans lila byxor och lockiga hår.

- Viktor.

- Snygg-Johan. Som alltid håller vad namnet lovar. extraordinär under akustiska spelningen. kanske för att han då stod prick framför oss, på fredagen medverkade han ju inte och på lördagen stod han 100 meter bort. Goda dragspelsinsatser iallafall, som fick fångas på skärmen i brist på direkt närhet.

- Varje publikhav, all kärlek däri. Varje hand på axeln, varje "Hur mår du", varje "Å nej! Låt dej ej lyftas över, stanna här, vi håller i dej". Och så höll de i mej, alla främlingar. Jag älskar dom. Alla man kramar, alla man blir till ånga med. Blir en kram ett skratt, och allt som är svett och sen skingras publiken och man ses aldrig mer.
Men de stånkiga knuffiga människohaven rymmer mer än hårda knuffar och själviska fulla hårdhänta dårar! Det också, för all del, men det finns mycket mycket ombrysamhet också. Så många att förälska sej i, mycket flyktigt för sen skiljs man ju så snabbt och evigt

- Until we bleed-duetten med kleerup och lykke li. magisk

- .... den här lilla berättelsen:

... som förlamande fina Johanna är huvudroll i. Hon skulle fylla arton på söndagen; en viktig dag. Och Håkan studsade upp på scenen vid 24:00, dvs prick på hennes födelsedag, det finns ju ingen bättre inledning på sitt vuxna liv i hela världen! Men det slutar inte här, för Johanna är nämligen den allra mest Håkaniga människan jag vet, - och jag känner henne inte ens, annat än att vi krockat på två Håkankonserter. Hon hade önskat sej Jag hatar att jag älskar dej... och så spelade han den och hon nästan dog i skakningar. Det var så lyckligt att få dela och smittas av henne. En så solig slump att Håkans enda somriga Sverigespelning skedde på hennes födelsedag, prick på tolvslaget. Hon är så välförtjänt av det, lika lysande som hon ser ut! En godhjärtad storhjärtad fräknig fin artonåring.
Godast:

- fudgekakan på p&l-caféet.  
alkohol:
- nu ni. Inte en droppe! Med all ärlighet jag bär. Det finns vittnen, och jag hade personliga vakter. Var jättejätteskötsam. Såja, alla oroliga släktingar.

Förluster:
- Ingenting stulet i tältet. Ingenting stulet ur handväskan. Ingenting förlorat ur bakfickan. (för att fortsätta lugna festivalrädda släktingar). 

Däremot satte jag mej på mina ömtåliga Lennon, de som jag alltid förmanar andra att vara så försiktiga med... Och dansade sönder min rosettsolhatt. Och tappade mitt marshmallowsdoftiga femtonårs-amelia-present-läppglans. 

Den var den festivalen, det. Sammanfattningsvis ganska odramatisk, åt alla håll. Inte extra rolig, inte extra hemsk och olyckskantad, bara rätt tystlåten och anonym i mitt minne.