solrosland

(ett inlägg som jag skrev i lördags men som inte gick att publicera då, därför kommer det nu.
rykande o-aktuellt; varsågoda).

Gatufesten härjar i Sundsvall! 

Den är precis som pesten och nyckelorden är Öltält och Medelålders. Och så lite raglande fulla fjortisar som pålägg. Ingredienser som alltid gör mej illa till mods, men detta år är kulmen nådd, jag var där med min mor både i torsdags och igår och det var helt rekordartat; Jätteglest, ingen minsta kö, hejdlöst och pinsamt få tappra publikrader framför de stackars scenerna. Jag undrar vad som sker. 

Fina fina Lars Bygdén, som var mitt skäl att gå på spektaklet, hade även han gles publik - vilket vid den tidiga timmen kunde skyllas på just klockslaget och värmen, att folk var lite badstrandssega ännu, men skulle välla in snart och senare.
Men det blev ju aldrig någon snart!
Det var lika tomt (nåja, men nästan) framför A Camp också;

(sorglig bild som får kompenseras av en snygg nina:)

Framför precis varenda band så ekade det glest. Massor av extrautrymme till dans - som ingen utnyttjade förstås, vi var ju ändå i stelbenta Sundsvall. Ingen trängsel och ingen kö. Jag kunde stå längst fram på vilken konsert jag ville utan att tränga mej. Gatufesten går sin död till mötes, och jag är lika glad för det. 

Men jag kan inte låta bli att stilla undra varför jag köpte ett tredagarsband? Så underligt, oekonomiskt, ogenomtänkt och tråkigt. 700 kronor för att titta in i karaokeiska öltält, raglas in i av fulla tonåringar och... se vadå? Miss Li? Marit Bergman?... Ingenting känns hundra. Årets hjärndöda gärning.

Efter Lars gick vi runt som frågetecken och skådade all o-publik, alla stackars band, åt jättejättegod mat, tittade lite på fina El Perro Del Mar;
 

Efter några vanktimmar mötte jag min mamma igen. Såg lite fin Ulf Lundell, men det var inte fint utan bara gubbigt, det hade varit fint under andra omständigheter, exempelvis längst fram med min uggla bredvid.
Såg därpå Miss Li under mycket begränsad entusiasm. Men hon var studsig och hade en lampa på sin scen. 

Efter det var jag, trots ett sprakande piggt Ba ba ba-extranummer, bara ledsenladdad.
Gick mot Two white horses på pipeline, och det var väl varmt och fint, nog tillochmed Bra - men mitt humör gjorde inte min intagningsförmåga rättvis. Gustav var där iallafall, och honom hade jag inte sett på miljoner år och han skriver ju så sällan i tidningen mera, jag fick nästan hjärtstillestånd för han är fortfarande jättefin och så hjältisk för mej. Och jag skulle sagt något till honom om det inte vore för att en lugn fin intim konsert pågick, så han fick världens tristaste lapp istället, sen gick jag ut och svalkade mej. 
Moneybrother spelade som bäst på torget och jag fick Moneybrotherisk mersmak under P&L. Det är så sanslöst studsigt och live-roligt ju! Men att dansa själv är mycket långtråkigt när det är 54:e gången. Så jag vände ändå om och missade honom medvetet.

Det märkliga är den hastiga förändringen och vändningen, för mitt minne säger att det förra året var jätteroligt med gatufest. Hanna var mitt sällskap och jag saknar den tiden, de dagarna, den Juli, väldigt mycket under dessa dagar. Kontrasten är obarmhärtig. Vår vattenpipa, hanna på mitt golv, Jive, våffelfrukost, hamndans, Håkan hela natten, The Ark, guldkonfetti, det var trångt, det var dans och det var ändå nånting som nådde mej. Gulliga människor på gatorna.
Här är förra året i en cigarrask:

Och här och här är förra året i blogginlägg. 

Jag har andra stilla minnen av att det varit roligt andra år.
Med Prideparad i rosig klänning och rosa megafon och inget hår, 2007. Kolla bara:

Vad jag var modig, vad jag var rosa, vad jag var oanonym. Lätt att skratta åt mej men jag har något att lära av tönten på bilden. Och The ark:iska explosioner. Och thåström året dessförinnan. Jag har alltid sett det stadsfestivalstrista, det Sundsvallskt trånga, men det har aldrig känts såhär. 
Vilken.... flopp. Ja ja. Ingen tvingar mej att gå ikväll. Det är ju onödigt att plåga sej. Jag stannar hemma istället. Det är ju jätteroligt det också.