Peace&love
Nej, men det var gott! Och det är ju ändå ändamålet med saker man äter. Att det ska smaka bra. Inte att det ska kunna stå upprätt och tjusigt, vara fast i formen och elegant... visst? Visst? Annars kan man väl lika bra måla sig en tavla. Om det är konst man vill åt.
finns det något finare än att någon ringer och sjunger detta;
nej, det finns inte något finare alls,
♥
tack.
dag 1
Jag har nu åkt till ett regnigt Sigtuna. Pappa kom nyvaken nerför trappen förut, så tog han mig under armen och beslutade att vi skulle köpa vår första sommarlovsglass. Regnet regnade och vi fick springa lite, för han skulle hinna till ett flygplan att styra och mina knästrumpor hasade kalla längs benen. Plötsligt sprang han rakt in till grannen och tjoade i deras hall att "Björk är i stan, ville bara informera alla om det! Den berömda Björk! Ifall ni ville hälsa!". "Varför har du en sån knäpp pappa?" sa dom och skakade på huvudena. Pappa förklarade att han smittats av mig. Sedan köpte vi varsin kula strawberry cheesecake, och nougatkrokant, och lite rabarber i en påse på torget innan vi hastade hem genom vattendropparna igen. Just nu flyger han till Turkiet som hade fel på sin... radar?, så vem vet när han kommer hem inatt. Men Bente lagar mat som doftar och jag roar mig med att läsa rabarberpajsrecept till morgondagens bakande. Det lutar åt den här kanske.
Den stora, samlade tröttheten börjar komma ikapp mig nu. kram så länge.
Och såhär såg jag ut när jag slutade åttan
Tankar efter detta:
1. Gud vilken saftig överdos av Björkar (och på den sista bilden är det två... hahaha å så lustigt)
2. Jag ser väl ut som vanligt...
3. ... dvs spexig och gla', fantastiskt.
4. jag slapp ju gå naken - trots klädbryderierna kvällen innan. Fast det slutade onekligen ganska flickigt ändå.
5. Men varför blir jag aldrig äldre? Ska jag se ut som en knubbig och oskyldig tolvåring hela livet? Va???
Äh. Puss och kram, nu ska jag skala en räka eller två /Björk.
Sommarlov, 12 juni
Sommarlovsjubel!
Jag har varit ensam hemma nästan hela dagen, men min mormor kom förbi med en tårta och kokade en kopp kaffe och samtalade lite med mej.
Nu är jag fri och har en färsk sommar till mitt förfogande. Vad tycker ni att jag ska hitta på?
jag är inspirationslös och matt efter det värsta året i mitt liv. Men jag överlevde ju. Det är faktiskt mycket mer än jag trodde i april. Jag står här nu, mot alla odds, och godkänd i varje ämne. trots min femtioprocentiga frånvaro.
Försöker att inte tänka på nian. Skakar när jag ändå råkar göra det.
(fast bilden kanske avslöjar att min spelade nöjdhet är just spelad).
Avslutningen var skitsorglig.
Molnen låg kompakta och sorgen likaså, tårar i varje ögonvrå, för det är svårt att skiljas från vännen sin utan att fälla tårar. Fast jag fäller aldrig tårar.
... men hejdå Åsa. Gillar dig. Fastän jag råkar vara usel på att visa det.
(Å, måste be om att få beklaga den dåliga bilden, men jag har ingen bra; - vilket inte beror på Åsas o-skönhet för hon är jättefin, skulden är endast min fotografiska oförmåga's).
Hon är min svensk&engelskalärare och vi var inte bästisar i höstas, kanske. Men då är då och nu är nu.
Och det är så outgrundligt himla sorgligt, för precis alla inblandade. Ett sjukt ruttet och puckat resursslöseri att inte låta den människan vara lärare!
För att hon är den enda som verkligen verkar vilja det. Hon är sannerligen elevernas bästa.
Men hon var bara vikarie, och så är det ju ibland, (fast den raden vill jag inte skriva. Det borde inte få vara så).
Hon är så sällsynt, har den - få lärare förunnade - blicken. Hon ser, och vågar se, och säger till, och undrar försiktigt, och klappar på axeln, och är så generös med sin tid, sina öron, sitt hjärta. Utan att alls närma sig att vara fjäskig eller... ja, sådär, som somliga andra är. Hon känns bara så ärligt välvillig; över alla gränser välvillig. Uppmanar oss att närsomhelst ringa, mejla, träffas, be om hjälp. I vilken nöd som helst, vilken tid som helst.
Och som om detta inte vore nog för ett avskedshatande klamrande hjärta, så slutar även halva min klass; niorna, vi har ju varit dubbla och gått tillsammans sedan i fyran. Jag har ingen fin relation till nån av dom idag, men det är ju just det. Isåfall skulle väl en skilsmässa nu göra mindre, vi skulle ändå inte skiljas. Nu betyder det Brutal och Total Kontaktskapning. Jag känner mej så otillvaratagande. Allt som tidigare, i de år då jag ännu inte börjat missa halva skolan, har ändå varit, hänt och känts, jag undrar var det är nu, om det är kvar i någon. Jag tycker om dem, jag tycker verkligen väldigt mycket om dem.
Och varför måste jag tvunget gilla så mycket? Det är inte behagligt.
Hon sa att allt va lönlöst
för det där är skitsnack
och det vet du
för du är det vackraste jag har sett ju
klädkod sopsäck skulle vara fantastiskt
Skolavslutning imorgon, jag borde plocka fram något att ha på mej. Vad har man på sej?
Jag känner för att vara riktigt ful. Eller för en paljettjacka. Äger dessvärre ingen sådan. Måste bära, allra minst och åtminstone, mustasch och hatt... eller något annat retsamt, får leta i mina gömmor. Säg mig varför man ska vara fin för jämnan? Det är så tråkigt, jag är så trött på allt som är fint.
Sommaren är sedan framför mina fötter och bestående av fem Sigtunadagar, Hamlets artonårsdag, midsommar, peace&love, skånehus och så vips är juni till ända. Jaha. jaså. Likgiltigheten som en äcklig hinna. 
Kanske att det blir ljusblå fågelfavorit i repris?
Skojade bara. Åå, jag blir galen. Jag hatar ljusblå och gulliga himla klänningar. Är ju inte sådan! Man ser min vantrivsel lysa. Men en David Bowieisk kostym skulle sitta fint. Samt hans hårfärg, något sådant storslaget. Ingen trång klänning.
Nå, adjö, jag har klädiga problem att lösa. Ni får väl se imorgon kanske. (- eller inte).
Det växer!
Nu har jag fått ett grönt litet smultron. Det är ensamt men jag pysslar med all omsorg jag bär. Vattnar försiktigt. Pratar koldioxidigt med. Instruerar solen att lysa lagom.
MASSPRODUKTION
Igår var det trettioårskalas på stadshuset.
Mamma var sällsynt spexig innan.
Jag också, men det är jag oftast. fast hon tog fegt av sin mustasch innan! Mesigt. 
Medelåldern var förstås inte femton, och jag kände ju ingen, och alla drack öl utom jag. Så Hamlet fick komma ner och vakta mej, låna ut sin kavaj när jag frös och köpa ramlösa åt mej. Fint med storebröder ibland.
Men banden! De var så otrötta!
Man kan sannerligen undra varför de nånsin la av. Spelade så passionerat att stråkarna miste varje sträng.
Och kolla här vilken sötnos:
the shades of orange... så bra. Å, varför gick de någonsin av scenen
Tiden gick, ölen rann, ljudnivån höjdes, trängseln trängdes, mina klackovana fötter grät. Och mitt hjärta slog väldigt fort när Lars råkade gå förbi.
Jag tog igen mej på en röd mjuk soffa. Rätade ut mina trötta ben och drack pepsi ur fickan.
Thousand dollar playboys avslutade. Jag var vid det laget mycket trött, mycket skolös och med dansförrådet tömt. Men Lars var fin. Publiken var inte där för musiken utan för sina gamla vänner och vid tvåtiden var de för ölfyllda för att vara en god publik, och det var synd tyckte jag i mitt väldigt nyktra tillstånd. Som jag alltid tycker, förresten.
Gick hem barfota såklart. Såsom det alltid blir, och är extra himla dömt att bli om jag har klackar högre än en centimeter och dansar minsta lilla.
Så kom jag hem. Alldeles för ljust för att kunna somna i.
Och jag vet inte, men jag är så trött på att vara ledsen. Det genomsyrar bara lite för stor del av mitt liv när det genomsyrar precis allt. När jag inte kan vara i en konsert utan att vara onärvarande och o-där. Vill inte.
godnatt
diktsamlingsdilemmat
Jag har höftat lite väl saftigt och måste nu bekänna att det jag trodde var tio, visade sig vara EN diktsamling.
Ja. Blott en enda finns nu kvar av ursprunglingen 300... nej, såklart inte, såvida inte alla som köpte 2006 har eldat sina exemplar; Men bara en enda finns kvar till försäljning om man inte redan skaffat sej en.
Alltså så kan ni paxare, vänner som främlingar, se det som ganska opaxat från och med nu.
En bok är svår att splittra. Ni kan inte få dela på den. Och detta är den sista jag någonsin kommer att ha till försäljning/bortgivning/utlottning. Sedan är det pangslut.
Så hur ska jag nu styra upp detta på ett rättvist sätt? Sälja till högstbjudande eller hitta på en klurig tävling? Om nu någon är intresserad, men så har det verkat tills nu åtminstone..?
Bilder har önskats också; och ungefär så här ser bokeländet ut:
Världsfina illustrationer inuti av Marcus Johnsson 
Kapitelnamn såklart.
Och tolvårsdikter...... ingen kommentar. Jag står inte för det här. Jag var tolv! Hur liten som helst. Tre långa år sedan.
Nå, finns därute någon som vill köpa den? Eller någon som har ett rättvisetips?
Med vänliga och rådvilla hälsningar /Björk.
Chokladcigaretter och vanliga och ovettigheten i dom.
jag fick denna kommentar av Minnie:
"Nu när det har varit frågestund i din blogg måste jag bara fråga om dina chokladcigaretter. du verkar som en väldigt vettig person, hur kan du stödja något sådant som chokladcigaretter? glorifierande av cigaretter som riktar sig till barn, som jag skrev i en kommentar på ett inlägg lite längre ner.
röker du själv? funderar du på det? vad anser du om rökning?
Jag vet att det finns många som röker i din ålder och hoppas att du inte är en av dem, för det är en av de mest patetiska saker man kan göra.
Om du tycker som jag borde du inte stödja de företag som tjänar pengar på något sådant som chokladcigaretter!".
Först och främst: Om riktig, giftig rökning och mitt förhållande till det:
mina föräldrar har alltid alltid alltid rökt. Liksom min mormor och många andra vuxna i min närhet. Så är det med den saken. Jag är van och har växt upp bland askkoppar och gråa moln, mår inte illa av lukten, är okänslig, för det blir man ju om man haft det i sin näsa sen man var ett. Ledsamt... men... ja. Visst. Säg det inte till mig utan till de ansvariga.
Nej, jag röker inte och har sannerligen inga funderingar på att börja. Bilden här ovan visar mej som busig tolvåring.
Jag har tvärtom ägnat halva min barndom åt att gömma mina föräldrars paket,
dekorera dem med elaka spritpennebudskap för att de ska få skämmas,
smörja dem med olika mystiska såser och ni vet, alla såna tricks som inte ger annat än vrålilskna röksugna galningar som håller långa knallröda tal om cigaretternas höga pris (och de syftar då på affärspriset, inte på det liv man kan förlora).
Men jag har rökt mer än en cigarett i mitt liv. Av odugliga mysighetsskäl... ja precis... mysigt? Tycker, som den dumma ungdom jag är, att jag är alldeles för motståndskraftig och bär den magiska förmågan att inte kunna bli beroende.
Fast det är sant... Jag har många kompisar som redan hunnit både börja och sluta röka. Och varför är en mycket god fråga; de är inga tuffa grupptrycksvärstingar, de är fina vanliga och kloka ungdomar. Men det är... det är snyggt att röka. Nej, men för min egen del bryr jag mej inte så mycket, jag är lite för likgiltig och okär i mitt liv för att vilja skona mina lungor från rök. Däremot så är det dyrt och lite svårt att försvara hur man lägger pengar på rent gift när människor svälter, ja, töntig jämförelse men sann ändå. Det är något mycket onödvändigt att lägga pengar på, något förgängligt som tar slut och som är giftigt. Och dessutom giftigt även för en oskyldig omgivning.
Nix pix - jag gillar alltså inte rökning men kan inte heller riktigt förmå mej ogilla.
Jag är trött på att duktiga präktiga rökfria mänskor som alltid höjer sina ögonbryn och rynkar sina näsor och med all tydlighet visar sin irritation och sitt äckel inför exempelvis mina föräldrar... tack och jaha, men det är inte mycket för mej att göra åt, och ett beroende är ett beroende. De skulle aldrig röka om det var lätt att sluta. Det sitter i den dumma ungdomen som aldrig borde börja... höhö..
Om chokladcigaretter kommenterade Anna ganska bra nedanför:
"Reagerade lite på minnies kommentar och ville därav säga vad jag känner. Och jag är väldigt mycket emot rökning och väljer därav att se det som att chokladcigaretter är en väldigt bra cigarett. Jag åt ofta chokladcigaretter när jag var yngre och jag tyckte dom var goda och roliga och paketen var fina .. även fast jag aldrig tyckt om rökning. Jag ser chokladcigaretter som väldigt oskyldigt. Då kan vi ju sluta äta bananer helt och hållet också, för en ekologisk banan är identisk lik en icke ekologisk banan, som ofta odlas under fruktansvärda förhållanden som gör att de som jobbar på odlingarna riskerar sina liv.
Jag skulle kunna nämna många "liknelser", men gör inte det .. för jag tror att ni har förstått hur jag ser på det.
Håll dig till chokladcigaretterna Björk .. det är de bästa cigaretterna och helt klart godaste! :)
Kram".
Jag åt chokladcigaretter som en dåre i mina ljuva lågstadieår. Coolt och snyggt och bra. Coolare och snyggare och bättre än riktiga, inte som ett sämre substitut för att vi lekte vuxna. Tvärtom. Det är ju de femtonåringar som inte röker riktiga cigaretter som väljer chokladbyggda och lakritspipor. Oskyldigt, gott och trevligt. Ville jag så kunde jag få tag i annat.
Däremot finns en poäng i det här med att stötta företag som riktar sej till barn med såna här produkter. Normaliserar det och gör det till något man gör när man vuxen. Röker. För det är en vuxengrej. Det är dumt.
vad fint
Detta är en fin liten film om Thomas, som är en hyvens kille och också min senaste vandalkamrat.
Och litegrann från och med 3:43 tror jag visst att mina hjärtliga strumpbyxor och klottrande händer gästspelar lite. Även min stelt rädda ryggtavla framför polisbilen slank med.. titta eller låt bli, själv ska jag lära mej genetiska, hemliga formler inför det morgondagiska biologiprovet.
