solrosland

Sommarlovsjubel!
Jag har varit ensam hemma nästan hela dagen, men min mormor kom förbi med en tårta och kokade en kopp kaffe och samtalade lite med mej.
Nu är jag fri och har en färsk sommar till mitt förfogande. Vad tycker ni att jag ska hitta på?
jag är inspirationslös och matt efter det värsta året i mitt liv. Men jag överlevde ju. Det är faktiskt mycket mer än jag trodde i april. Jag står här nu, mot alla odds, och godkänd i varje ämne. trots min femtioprocentiga frånvaro.
Försöker att inte tänka på nian. Skakar när jag ändå råkar göra det.

(fast bilden kanske avslöjar att min spelade nöjdhet är just spelad).

Avslutningen var skitsorglig.
Molnen låg kompakta och sorgen likaså, tårar i varje ögonvrå, för det är svårt att skiljas från vännen sin utan att fälla tårar. Fast jag fäller aldrig tårar.
... men hejdå Åsa. Gillar dig. Fastän jag råkar vara usel på att visa det.

(Å, måste be om att få beklaga den dåliga bilden, men jag har ingen bra; - vilket inte beror på Åsas o-skönhet för hon är jättefin, skulden är endast min fotografiska oförmåga's).

Hon är min svensk&engelskalärare och vi var inte bästisar i höstas, kanske. Men då är då och nu är nu.
Och det är så outgrundligt himla sorgligt, för precis alla inblandade. Ett sjukt ruttet och puckat resursslöseri att inte låta den människan vara lärare!
För att hon är den enda som verkligen verkar vilja det. Hon är sannerligen elevernas bästa.
Men hon var bara vikarie, och så är det ju ibland, (fast den raden vill jag inte skriva. Det borde inte få vara så).
Hon är så sällsynt, har den - få lärare förunnade - blicken.  Hon ser, och vågar se, och säger till, och undrar försiktigt, och klappar på axeln, och är så generös med sin tid, sina öron, sitt hjärta. Utan att alls närma sig att vara fjäskig eller... ja, sådär, som somliga andra är. Hon känns bara så ärligt välvillig; över alla gränser välvillig. Uppmanar oss att närsomhelst ringa, mejla, träffas, be om hjälp. I vilken nöd som helst, vilken tid som helst.
Och som om detta inte vore nog för ett avskedshatande klamrande hjärta, så slutar även halva min klass; niorna, vi har ju varit dubbla och gått tillsammans sedan i fyran. Jag har ingen fin relation till nån av dom idag, men det är ju just det. Isåfall skulle väl en skilsmässa nu göra mindre, vi skulle ändå inte skiljas. Nu betyder det Brutal och Total Kontaktskapning. Jag känner mej så otillvaratagande. Allt som tidigare, i de år då jag ännu inte börjat missa halva skolan, har ändå varit, hänt och känts, jag undrar var det är nu, om det är kvar i någon. Jag tycker om dem, jag tycker verkligen väldigt mycket om dem.  
Och varför måste jag tvunget gilla så mycket? Det är inte behagligt.